Skivrecensioner
Ison Fille
Ison Fille
(Hemmalaget/Playground)
2/5
Det känns som en evighet sedan Ison Fille jiddrade om att de skulle köpa mindre skor för att få bättre priser i Skiter I från samlingen Ordkrig. Tre år och ett kritikerhyllat debutalbum senare släpps Ison Fille och inte mycket har hänt sen sist. Från förorten litet nytt.
Ison Fille berättar fortfarande om hur dom väntar på bättre ränta och att vinden ska vända. Den för svensk förortshiphop obligatoriska vardagstristessen blandas med klubbesök med för lite flous på fickan, mjäkiga mammahyllningar och semichevalereska raggningstexter.
Vare sig Ison eller Fille är någon rapteknisk ekvilibrist eller fängslande historieberättare, deras gemensamma styrka består snarare i en småskurkaktig charm och rakryggad uppriktighet. Dom utgår från sig själva och rappar om vad som händer en vanlig dag i en vanlig svensk förort.
Dessvärre, och nu svär jag väl mitt framför Tupacs reliker eller motsvarande sakral hiphopinstitution, tycker jag inte att det håller i längden, det kantrar alltför ofta i det allmängiltiga. Sorgligt men sant så har vi faktiskt hört det förut, det är bara mer av samma kaka.
Ett par undantag går det förstås att räkna till. Bli Min är en sån där nersnuskad men ändå mysig hiphopballad som bara står Dogge efter i Sverige; beatet av Fjärde Världens Sekken Thautz är smeksamt och övertygande. Därtill är Kaah-producerade Haffa närmast ebolamässig i sin smittsamhet på dansgolvet. Det beat som emellertid övertygar mest är Embees till Klippta Vingar som med sin patenterade finurlighet skruvar upp förväntningarna inför kommande soloskivan till det ohanterliga.
Avslutningsvis kan man väl inte recensera Ison Fille utan att kommentera deras skits som fortfarande är roligast i landet. Stockholm Live ombeds söka skydd när Ison Fille härmar socialstyrelsetanter och fjantbajtar Timbuktu och Petter. Samma humor i texterna och skärholmsduon skulle höja sig många nivåer.
Björn Berglund
Danko Jones
The Magical World of Rock with Danko Jones
(Bad Taste Records)
3/5
Hårdrockkultfiguren Danko Jones har tagit till det udda greppet att lämna kompbandet hemma, han har tagit med sig bandaren på turné i Sverige och Norge, ställt sig och berättat gamla minnen (sanna eller uppdiktade), brutit iväg på stickspår och sammanställt allt på ett underhållande stycke disk. Danko berättar om möten med Solomon Burke, Ronnie James Dio och Ozzy Osbourne, babblar om rock n roll-livet, allt på ett väldigt underhållande vis, särskilt för alla oss som vuxit upp som fascinerade skivsamlare och idoldyrkare. Han rabblar på med ett oerhört flyt på denna stunds stand up comedy, tillverkad à la Jack Black, om det är till någon vägledning. Danko är mycket amerikansk, tar till åtskilliga överord, driver med schabloner, skiftar röstlägen in absurdum och gör rubbet med stor glimt i ögat. Gillar man kul snack på tema rocknroll, då finns all anledning att kolla upp.
Betygsättning? Det går inte direkt att ge toppbetyg till en skiva utan musik. Eller gör det?
Daniel Reichberg
Darren Hanlon
Little Chills
(Candle records)
4/5
Det är snart fem år sedan som Darren Hanlon lämnade Australien för att i två år resa jorden runt och spela sina poplåtar - inför tre personer, en sur ljudtekniker och en hund i Kalifornien eller framför tusentals som förband till Jonathan Richman i England. Med sig hade han bara sin banjo och sin röst, en röst som kunde fylla tomma hallar och fick folk att undra var resten av bandet gömde sig. Ett av de sista stoppen på resan var Uppsala. Spelningen var lyckad, även om den lata arrangören inte lyckats få dit så mycket folk. Det slutade med att Darren spelade banjo med ett folkdanslag och till sist träffade en tjej. Mötet mynnade ut i Hallo Stranger, en skiva om långdistansförhållanden med Uppsala som den ena polen. Skivan klättrade på listor allt medan Uppsala inte hade en aning om att det blev besjunget tusentals mil därifrån. Little Chills är uppföljaren.
Darren finns i ett fack som vi kan kalla vardagshumoristiska, han delar det med vännerna i The Lucksmiths. Detta fack går ut på finurliga texter om saker som kan verka för triviala för att besjungas eftersom sånger ska handla om viktigare saker - döden och kärlek och så (följaktligen så skriver Darren en låt som (Theres not enough songs about) Squash). I Sverige så kan David Shutrick nämnas. Låt inte detta skrämma bort er, humor måste inte vara trivialiserande av känslor och ordknåpande kan vara elegant när det inte kommer i första hand. Avslutande Record Store doftar country och längtan efter något tryggare, men i stället för ett litet lantställe och en varm famn så är det några polare och en skivaffär. Det är fortfarande känslan som är det viktiga, det är bara objekten som är lite annorlunda.
Darrens banjo och starka röst är grunden för Little Chills, men uppbackningen haltar inte som på tidigare alster, han låter som ett Hefner som gått ut från puben och får på en riktig tweepunkrökare med The Unmade Bed. Bäst är han i vackra I wish that I was beutiful for you. Är inte den titeln nog för att ladda ner, i alla fall?
Björn Gylling
Fatboy
Steelhearted
(Look Left Recordings/V2)
3/5
Jag kan inte riktigt motivera det vetenskapligt men det finns en ganska stor skillnad i vilken känsla jag får av musiken kopplat till bandets intentioner. Fatboy heter ett nytt svenskt band, som vid första anblicken har fått ett rätt oväntat skivkontrakt med V2. På bandfotot ser jag en samling åldrande musiker, och på skivan hör jag sorgsen 50-talsrock. Jag målar upp en bild i huvudet av några raggarkillar från landet som älskar det amerikanska 50-talet på samma sätt som Boppers en gång gjorde, och som helt oberoende av musiktrender som kommer och går har blivit ruggigt bra på att låta som sina förebilder och nu skaffat sig ett liverykte med påföljande skivkontrakt.
Min illusion går i kras på spår tolv. Där gör Fatboy en cover på Jeane , en gång i tiden b-sida på The Smiths klassiska This Char1ming Man . Jaha, tänker jag först. Det var ju ett märkligt val. Sedan rinner det över mig. Weeping Willows och Söderkrogar på tacklistan och korvkiosken är utbytt mot backstagebira och branschhäng på Mondo. Det ska ju inte spela någon roll - för detta är en bra skiva - men det gör det. Det känns så mycket härligare när musik görs med lite naivitet i stället för baserat på det coolaste i sex mäns skivsamlingar.
Men ok, Fatboy är varken naiva, lantisar eller några nybörjare. Hade jag haft bättre koll på svenska musiker hade jag säkert kunnat namndroppa en massa band som har en relation till Fatboy, men jag tror både du och jag mår bättre av att inte veta. För det var precis så som jag lyssnade första omgången på den här skivan. Då var den bra. Fatboy skriver fina låtar. Måhända baserade på genrens klyschor, men ändå fina låtar. Ungefär som Weeping Willows på sin debutskiva lekte med Roy Orbison-schabloner så har Fatboy starka band till Johnny Burnette och Eddie Cochran, eller varför inte andra mer eller mindre kreddiga efterföljare som Chris Isaak och Shakin Stevens.
Jag har lite svårt att ta till mig texterna, som väl är det som känns mest klyschbaserat, men i stort är detta en bra skiva. Jag kom på mig själv med att sakna Chris Isaak häromveckan, och Fatboy fyller absolut ett tomrum där.
Roger Gunnarsson
Niccokick
Awake from the dead, my dear best friend
Razzia/Bow Music/Bam
1/5
Förmågan att kunna relatera till musik styr i viss mån hur mycket man tycker om viss musik. Om det är något man inte gillar kan det helt enkelt vara så att man inte är rätt målgrupp. Niccokick gör musik för killar som börjar bli 30 men som inte vill ta ansvar och jobba utan i stället vill fortsätta hångla med 17-åringar, dricka sprit och vara sådär ung och vacker som man bara är i nostalgin. Den enda utvägen ur åldrandets onda spiral är att spela i ett band där tambureens ger self-esteem och man får både ladies och girls. Jag är 26 nu och kille så kanske kan man tänka att den här musiken ska passa mig? Är det inte så att innerst inne så vill jag få teenage kicks hela livet? Nej. Jag anser att det är ett osunt ideal och att man blir olycklig i slutändan om man fortsätter vara ett stort barn hela livet. Dessutom är det bara redan dubbelt privilegierade medelklassmän som har råd och tid för såna fantasier. Det är inte samhällets fel, ni är bara lata och rädda för att utvecklas utan vill leva i en kokong av ungdomsdyrkande populärkultur. John Peel är död, ok?
Niccokick är så pass lata att de skolkat från engelskan och trots sin ålder inte kan böja ett engelskt verb eller skilja to från too. Deras texter sjungs med en svajig och vek röst över musik som låter precis som de där 90-tals-amerikanska gitarrbaserade banden som alla trettioåriga rockers gillar - Sebadoh, Dinosaur JR, The Posies, Pavement
Ojojoj, vad tråkigt - björnen måste vara helt fel målgrupp för det här.
Björn Gylling
SvartePan
Nattvandring
(Ant Nest/Record Heaven)
4/5
Abramis Brama damp ner som en bomb. Svensksjungen 70-talshårdrock var man sannerligen inte bortskämd med. År 2004 samsas Abramis med Svartepan, som likaledes spelar vishårdrock med texter och musik som hämtade från 1974.
Sin musikaliska skolning har SvartePan tvivelsutan från Black Sabbath. Musiken osar Master of Reality lång väg och delar av gitarrsolot i Starkare är fotostatkopierat från War Pigs. Men tack vare svenska språket, finurliga texter och oväntade musikaliska infall (bästa låten Drömmar antar en överraskande, förnämlig skepnad) pissar SvartePan in sitt eget revir. En brutaltung version av Allan Edwalls visa Möss och Människor tjänar som sammanfattning av SvartePans hela väsen.
Daniel Reichberg
Westlife
Allow Us To Be Frank
(BMG)
1/5
Westlife utan Brian McFadden Hur ska det gå? Ja, det är ju inte som Doors utan Jim Morrison kan man tycka, men frågan är om bandets rådgivare kanske hakade på Brians soloäventyr i stället för att stötta spillrorna av Westlife. Även om man väl kan ha förståelse för att bandet vill förändra sig - speciellt nu i sin nya, förminskade upplaga - så är det svårt att förstå hur man tänkt sig syftet med den här nya skivan, Allow Us To Be Frank .
Här har man då bestämt sig för att göra sina tolkningar av diverse Rat Pack-sånger, alltså låtar som Frank Sinatra och Sammy Davis Jr gjorde kända för 50-60 år sedan. Kanske kom inspirationen från Robbie Williams schlagerhyllning härom året. Hur som helst så verkar Westlife vara rätt nöjda med originalversionerna för så värst mycket tolkningar är det inte. Snarare felfria karaokeversioner som hamnar i den där farliga fåran då det varken är kul, charmigt eller intressant. Årets julklapp för dig som diggar Helena Bergströms Edith Piaff-skiva.
Roger Gunnarsson
