Skivrecensioner

Logh
A Sunset Panorama
(Bad Taste Records)
3/5

Efter att ha sett Andres Lokko och P3 Pops Hanna Fahl göra åtlöje av hela popscenen genom att i stället för att ge de den där guldmicken till Jens Lekman (där den hör hemma i all framtid amen) ge den till någon snubbe som pratsjunger tvåans mattebok till Nic and the Family-komp (fast icke-catchy) och hävda att detta var för att visa att pop kan vara intellektuellt (vem i hela världen har hävdat att den inte kan vara det?) och liknande dynga så har jag beslutat mig för att småvända ryggen mot popscenen lite. Så jag har börjat lyssna på rock. Det går sådär.
Logh spelar postrock (vilket i grund och botten är progrockens återkomst), de har två gitarrer, bas, trummor och sång. Ibland tar de in vänner som också spelar gitarr. De håller sig tack och lov någorlunda till popmallarna med treminuterslåtar som har refräng. Sångaren, gitarristen och låtskrivaren Mattias Friberg har en vek röst som ibland faller igenom och inte kan dramatisera hans uppslagsordrika texter. Men det är ofta vackert och Logh har en viss ödmjukhet i framtoningen som gör att det inte gör så mycket att deras texter romantiserar konstnärsegot (Mattias jämför sig med Kapten Ahab och är på en Dante-eskapad i helvetet). Man får lov att tänka på annat. Och om man suttit och lyssnat på skivan fem gånger på raken och för varje varv upptäckt nya saker så antar jag att detta någonstans är bra och stimulerande.
Björn Gylling

Shortcuts
North to South and Back Again
(Prosperpine Records)
3/5

I höstas fick jag en skiva med Stockholmsbandet Fatboy som jag recenserade på den här platsen, och kände mig aningen besviken när jag märkte att de inte var de ohippa rock n roll-killarna från landet som jag hoppats på utan ett gäng Söder-grabbar med kopplingar till Weeping Willows. När nu Uppsalabandet Shortcuts skickar sin nya skiva får jag som jag vill.
Shortcuts har gjort sin grej i över tio år och gör det naturligtvis bra. Rent estetiskt är jag svag för band som gör sig dåligt i medierna. Och då menar jag inte att de gör bort sig, utan mer att de är mer intresserade av att göra sina låtar än att dricka backstage-bira på Kalas-turnén. Shortcuts känner inte rätt personer och får ge ut sina skivor mer eller mindre själv, och det ger dem såklart största anledningen att göra det de själv gillar i stället för att vara coola och säga rätt saker i Musikbyrån.
Musiken då? Jovars, Shortcuts behärskar helt klart att skriva låtar i det vaga gränslandet mellan amerikansk collagerock och alt-country, och när man väl vant sig vid sångaren Peter Foucards aningen framtvingade amerikanska uttal så finns det många fina låtar på North to South and Back Again .
Låtarna pendlar mellan enklare countrypoplåtar och lite klurigare varianter, ungefär som Atomic Swings ljusare stunder.
Roger Gunnarsson

Stereophonics
Language, Sex, Violence, Other?
(V2)
1/5

Ungefär lika ofta som England har köttskandaler (sisådär varannat år) kommer det en skiva med Stereophonics. Här i Sverige är vi väldigt få som ens märker det, men den engelska musikpressen står förstås givakt och fläker upp femsidorsreportage om de tre allvarliga walesarna. Language, Sex, Violence, Other? är bandets femte album, och om man försöker eninra sig de tidigare så märker man att det har ömsats en del skinn genom åren, fast med den viktiga gemensamma nämnaren att alla skivor har glömts bort ungefär samtidigt som de kom.
Mycket tyder på att nya skivan ska gå samma väg. Det ska vara lite wackawacka-svängigt ibland. Då kan man nästan ta på tristessen. Lite bättre går det när man avverkar sina obligatoriska MTV2-poplåtar, den här gången heter den trevligaste Dakota och är inte så dum. Åtminstone i sitt sammanhang.
Roger Gunnarsson

Perceptionists
Black Dialogue
(Def Jux)
3/5

Aesop Rock
Fast Cars, Danger, Fire and Knives
(Def Jux)
4/5

En sanning som i mångas ögon sticker: skivbolaget Def Jux har inte rosat marknaden den senaste tiden. Luften gick liksom ur efter den fenomenala raden av El-p:s Fantastic Damage, Cannibal Ox The Cold Vein och den oöverträffade I Phantom av Mr. Lif. Sedan dess har vi fått vad? S.A. Smash? Hangar 18? Till och med Aesop Rocks Bazooka Tooth var svårgenomtränglig på det allra sämsta av sätt. Nu skriver vi 2005 och Def Jux pyspunka verkar åtminstone inte bli värre längre. Botten är nådd och passerad och varje ambition görs för att återfå svunnen styrfart.
Tillsammans med Faqts One och Akrobatik utgör Mr. Lif The Perceptionists som med Black Dialogue öppnar locket på tunnan med samhällsengagerad hiphop. En tunna som varit stängd alltför länge. Ronald Reagan och Bush den äldres mandatperioder gav upphov till bländande upprorisk hiphop; under den nuvarande Bushregimen har upproret med få undantag lyst med sin frånvaro. Tills nu.
Perceptionists lägger inte fingrarna emellan i kritiken mot exempelvis Donald Rumsfelds inkompetenta krigsföring. Det är pang på, inga metaforkrusiduller utan avskalad, välformulerad, politisk hiphop. Skivans svagheter ligger snarare i beatsen. Idén verkar ha varit att uppdatera I Phantom, men där den var det perfekta destillatet av vad vid sidan av vägen-hiphop handlade om 2002, är Black Dialogue ibland alltför idéfattig. Samplandet av Joy Divisions Ice Age är ett undantag, inledande Let’s Move ett annat.
De bästa beatsen har i stället tillfallit Aesop Rock och dennes Fast Cars, Danger, Fire and Knives där det formligen kryllar av snillrikheter. Aesop Rock har utvecklats när det kommer till produktion men även hans sätt att rappa har förfinats. Han tillåter lek och infall på ett annat sätt än tidigare, prioriteringen är inte alltid att trycka in så många stavelser per textrad som möjligt.
Aesop tycks likt sin namne Aisopos ha insett att den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket. Mer text innebär inte per se bättre text. Gudarna ska veta att Aesop Rock fortfarande gapar mest hela tiden. Det fina är att han allt oftare behåller hela stycket.
Björn Berglund

Roots Manuva
Awfully Deep
(Ninja Tune)
4/5

Roots Manuva är bitter över sakernas tillstånd. Han låter hälsa att om inte den här skivan säljer multum, vilket inte lär hända, kan det mycket väl bli det sista vi hör från Stockwells finaste. Man kan förstå honom. Efter att ha serverat världen högklassig engelsk hiphop i ett decennium, kommer en hög grime-snorungar från östra London och cashar in på en futil hype. Som om inte det vore illa nog bygger hypen på ett illasinnat rykte om att hiphop från brittiska öarna aldrig varit något att bry sig om förrän nu. Det ska fan bli profet i sitt hemland.
Awfully Deep är en fullvärdig uppföljare till Run Come Save Me även om den inte innehåller någon lika påhittig dansgolvsmördare som Witness (1 Hope). Närmast kommer Colossal Insight som med sitt förhållandevis raka beat utmärker sig från den i övrigt jamaicainspirerade skivan.
Det kan för övrigt inte nog påpekas att Roots Manuva är en av de verkligt få kvalitativa förvaltarna av det jamaicanska arvet nuförtiden. När mycket annat låter som tama upprepningar är hans finurlighet en nödvändig brygga mellan västerländsk dub och hiphop. En tvillingsjäl är möjligen Pole som häromåret fint samarbetade med Fat Jon från Five Deez.
Skillnaden är att Roots Manuva frigör sig från dubträsket på ett ledigare sätt än Pole. Det märks inte minst på A Haunting där han i versen mässar som Linton Kwesi Johnson men till refrängen byter till en elegant croonerkostym nedärvd från Scott Walker. Mitt i den bredden finns Manuvas storhet och egenhet.
På något enstaka ställe viker han från inslagen linje i onödiga eftergifter. Refrängen till Thinking är ett exempel med raderna thinking ’bout this/thinking ’bout that/i’m dangerously thinking/thinking about me/sitting here thinking vilka luktar Mike Skinner-plattityder. Rebel Heart är därtillför struttig och enerverande.
Undantar man dessa förhållandevis små snedsteg är Awfully Deep ett solitt hantverk av bästa engelska hiphopmärke.
Björn Berglund

Spock s Beard
Octane
(InsideOut/Border)
4/5

Många skakade skeptiskt på sina huvuden när Neal Morse lämnade Spock’s beard. Inte skulle väl de fyra kvarvarande medlemmarna ha en chans utan sin ledstjärna? Men så som en gång Pink Floyd överlevde med den äran utan Roger Waters, på samma sätt manifesterar Ryo Okumoto, Dave Meros, Alan Morse och Nick D’Virgilio för andra gången sina på-egna-ben-kompetenser.
Kanske kändes förra utgåvan Feel Euphoria en gnutta stapplande, men på Octane är låtskriveriet av en kvalitet som närmar sig - i viss utsträckning tar sig förbi - de gamla Nealfrukterna.
Från första mellotronmattan i långsviten A Flash Before My Eyes är Octane sant uppfyllande. Spock’s bökar inte i onödan, utan tumlar obesvärat mellan Floyd (I Wouldn’t Let it Go) och Soundgarden (Surfing Down the Avalanche) Sedan har vi såväl Beatles- som Led Zeppelinkopplingar i There Was a Time och … nä, det är onödigt att stapla referenser. Det låter helt enkelt Spock s Beard.
Idag är jag närmast tacksam mot Neal Morse, som med sitt avhopp tvingade bandet till nytänkande.
Daniel Reichberg