SKIVRECENSIONER

The Chrysler
Cold war classsics
(Flora Fauna/Idiotwind)
4/5

När man varit dubpredikant och spelat rawknroll i decennier, vad ska man då göra näst? Starta ett akustiskt popband såklart The Chrysler består av lite löst folk från Moder Jords Massiva men domineras av de två sångarna och låtskrivarna Pelle Lindroth och Anders E. Rudström. Pelle har en ljus flickröst och skriver poplåtar med en lätt och luftig känsla, Anders skriver mer mässande, mörka låtar och har - passande nog - en mörk och mässande röst. Deras röster kompletterar varandra utmärkt. och även om jag själv föredrar Lindroths låtar, så kanske hans relativt rusiga pop skulle kunna ha blivit lite för spralligt på egen hand och Rudströms lite för dystert; de väger upp varandra bra. Hade jag inte vetat att det var olika låtskrivare till låtarna hade jag trott att det bara var olika sidor hos en kreativitet, eller grupp av kreativitet. Låtarna är tillbakalutade och sparsmakat producerade, sparsmakade i den meningen att inget instrument tar över, utan de bildar tillsammans en ljudbild där det finns mycket att upptäcka av vackra melodislingor, klockspel, stråk- och blåsarrangemang men den har inte målats på för att dölja en svag låt, utan lyfter fram starka sidor hos starka låtar.
Bandets lugna akustiska inramning och avsaknad av digitala instrument till trots så ramlar de inte i singer/songwriter-fällan. De är ett band och de skapar sina låtar tillsammans, det är inte ett uttryck av en självutnämnd Jesus lidande, utan egona hålls i schack och arbetar tillsammans. Föredömligt, kan tilläggas.
Björn Gylling

Yngwie J Malmsteen’s Rising Force
Unleash the Fury
(Universal)
3/5

Dra på trissor - Yngwie Malmsteen har lyckats behålla en och samma musikeruppsättning hela två album i rad På Yngvefronten intet övrigt nytt. Geniet från Hässelby trallar vidare med sin neoklassiska heavy metal, sina smattrande baskaggar och sina blixtsnabba gitarrsolon, en inriktning Malmsteen vårdat ömt en bra bit över två decennier. På gott och ont: Inte många musiker är så omedelbart igenkännliga som Yngwie, inte många är så fastlåsta inom ett enstaka stilmedium. På förra Attack gällde det tidigare, på förrförra War to End All Wars det senare. Unleash the Fury placerar sig mittemellan. Långt ifrån något bottennapp, men i grav avsaknad av de klatschigt vemodiga melodier som gjorde Attack så lyssningsvärd. Förutom den episka titellåten är det de instrumentala numren som imponerar mest, särskilt Magic and Mayhem och akustiska duettbiten Fuguetta.
Eventuellt anspelar skivans titel på den incident då en flygvärdinna, med Yngwies ord, unleashed the fuckin’ fury, men frågan är om Malmsteen har självironi nog.
Daniel Reichberg

Kent
Du och Jag Döden
(BMG)
3/5

Vad man förväntar sig spelar ofta en alltför stor roll i vad man tycker om en viss skiva. Själv blev jag lite överrumplad av att jag tyckte nya singeln med Bomfunk MC s var över förväntan och då blir det nästan att man gillar den på allvar till slut. Kent är väldigt noga med att omge sig av höga förväntningar, vilket förstås ger dem den där mystiken som de är ute efter, men också att såna som jag ser nästan sjukligt kritiskt på deras låtar. Jag närmar mig liksom skivan med inställningen nu ska vi se om det här är så bra som de säger , och då är det nästan omöjligt att uppskatta något, hur bra det än må vara.
Egentligen har jag inget emot Kent. En gång i tiden gjorde de en skiva ( Verkligen ) som jag lyssnade på så gott som ett år i streck, varje dag. Förväntningarna på uppföljaren Isola gjorde att jag tyckte den var meningslös och tråkig, och sedan dess har Kent mest funnits i periferin för mig. Men trots det väntar man sig under varje gång.
Inget är direkt nytt på nya skivan Du och Jag Döden , mer än att förra skivans slicka radiohittar är så gott som borta. Visst, det finns ju en viss radiopotential i varje ton från Jocke Berg, men de stora och starka refrängerna saknas. I stället har bandet låtit hälsa via medierna att detta är en nattsvart skiva och det deppigaste som har spelats in. Jag tycker inte det är så farligt, beroende på vilka värderingar man lägger i ordet deppig såklart. Det handlar om nostalgi, uppväxt, utanförskap och allt det där som alltid kännetecknat Jocke Bergs texter, och det fungerar faktiskt lika bra skrivet av en 35-årig småbarnspappa som av en ung och ångestfylld småstadspoet. Det känns som att Kent åldras med värdighet, och även om min entusiasm för deras musik var hundra gånger starkare för tio år sedan, så finns det fortfarande ögonblick då jag tycker de är helt fantastiska. Å andra sidan kan man Kent rätt fort. Harmonierna återkommer, och har ofta sitt ursprung i 80-talets semigotiska och pompösa alternativrock och Depeche Modes Violator .
Jag tror inte Du och Jag Döden kommer gå till historien lika självklart som bandet tror, men jag kan inte heller låta bli att imponeras av att bandet faktiskt än idag lever upp till en liten bit av sin självsäkerhet.
Roger Gunnarsson

Defleshed
Reclaim The Beat
(Regain Records)
4/5

Till releasepartyt för Deflesheds fjärde platta Royal Straight Flesh (2003) hade Uppsalatrion fixat Defleshed-öl på vilkas etiketter man bland annat kunde läsa Fläsköl är ett högoktanigt öl att hinka i mängder till våldsam och mycket snabb metal. Missbruk av denna regel beivras. Missbruk av fläsköl hyllas och bejublas.
Uppsalas mest vällagrade metalband har alltid haft glimten i ögat vad gäller det språkmässiga och det visas även på nya mangelverket Reclaim the beat. Eller vad sägs om titlar som May the flesh be with you och Under destruction.
Musikaliskt är det dock blodigt allvar. En hårdare hybrid av death och thrash metal är knappt möjlig. Folk som inte är förtrogna med hård musik skulle antagligen tycka att störtsköna blixtattacker som Stripped to the bone, Grind and rewind och Needless to prey låter som en trimmad snöskoter som plöjer runt i full fart i en hönsgård. Mangelfantaster njuter i stället av Lars Löfvens snärtiga, kluriga och medryckande köttriff, Matte Modins infernaliska slakt av trumskinnen och Gustaf Jordes gutturala vansinnesvrål.
Skål för Uppsalas i särklass bästa band
Jonas Granvik

Differnet
utan titel
(Friendly Noise)
4/5

Fågelkvitter kantrar vägen till en magnetisk minneslund. En analfabets ljuddröm släpar sig fram, hotar att snubbla över bokstäver. En lysande frontalkrock med CDOASS minner för en stund om ett vanskapt Drexciya. En cover ligger nedbäddad med feberbrusiga mardrömmar under ett felsytt John Foxx-täcke.
I esteternas kölvatten följer Locus Solus, Thomas Bernhard och Prix Nobel. Den döende hertigens son är anarkist och ärver slottet enkom för att ödelägga dess jordbruksmarker. Caligula är en avlägsen släkting till Leopold Sacher-Masosch. En katt avslöjar sig bland hermelinerna när radioavdelningen följer ett spår.
Du bestämmer; att förbise detaljerna är ett möjligt val samtidigt som en djuphavsdykning betalar sig. Albumet är ett genomtänkt och välpaketerat bokslut med början i en helt annan ände. Infall och medvetna misstag tog ut den vindlande kompassriktningen. De briljanta liveversionerna stelnar när de etsas i plast men det går över. Våren kommer för den som väntar.
En vilsen trumpet byts mot ett flyktigt beat, minnande om norra territorier. Anna-Karin Brus sjunger vackrare än någonsin och arrangemanget når den bespottad episkheten utan att inkräkta ett steg på upplevelsen. Musiken töar bort till en insektssvärm från Väddö. Den delikata popen framstår i all sin prakt.
Björn Berglund

The Academy
One Moment of Truth
(Squeak Music)
3/5

The Academy är en kvintett från Uppsala som (i klassisk lokalbandstradition) skickar med ett matigt informationshäfte om bandets historia och sig själva. Egentligen borde man ge dem eloge för att de inte droppar namnet på en enda inspirationskälla, men det ställer naturligtvis till det för lata recensenter som måste lyssna på skivan i stället för att koka ihop något av promobrevet. Så nu står jag istället här villrådig och vet inte om jag ska nämna Red Hot Chili Peppers, Dave Matthews Band eller kanske rentav av amerikanskt västkustrock, men det ter sig rätt självklart att bandet hittat sin inspiration i den välproducerade amerikanska rockmyllan.
Hur som helst så är det solklart att om The Academy varit amerikanska hade de spelat hos David Letterman fem gånger vid det här laget, och kanske även fått ett mer rättvist bemötande än vad det kommer få här hemma, eftersom välspelat och slickt producerat fortfarande är ett tungt lass att dra om man vill vara äkta inför en hårdhudad rockrecensent.
Jag ska erkänna att jag har väldigt svårt för den allra tråkigaste biten av amerikansk FM-rock, och ibland låter The Academy precis så. När ljudbilden är viktigare än låten. Men allra mest så är The Academy inte bara fläckfria instrumentalister utan också skickliga låtskrivare. You Shouldn t Lie hade varit klockren på MTV, den påföljande Let s Get Real är bra radiopop och skivan låter inte bara imponerande-för-att-vara-lokalt utan håller helt klart både nationell och internationell klass.
Roger Gunnarsson