SKIVRECENSIONER

El Perro Del Mar
You Gotta Give To Get EP
(Hybris)
4/5

Numera behöver du inte vinna en rockbandstävling, bo i Stockholm eller känna rätt personer för att nå ut med musik. Under 2005 har det blivit definitivt att gränsen mellan band med och utan skivkontrakt och reklambudget är på väg att suddas ut. P3 lägger mp3:or i A-rotation och festivalerna hittar sina band på bloggar snarare än hos bokningsbolagen.
Medaljens baksida är att det som aldrig funnit i fysisk form riskerar att försvinna med tiden, och därför glädjer det mig att det pigga och entusiastiska skivbolaget Hybris ger ut skivor med band vars låtar redan finns ute i omlopp på internet. Jag gillar inte allt de ger ut, men älskar verkligen deras idéer och framtoning. Sarah Assbrings El Perro Del Mar är ett av de kanske allra mest tidstypiska exemplen på musik som växt upp på internet. Redan innan första riktiga skivan kommit ut fanns hennes låtar i varannan iPod, och det är först med nya ep:n som jag faktiskt inte hört låtarna innan de kommer ut.
Skivan innehåller förvisso bara tre låtar, men den hinner ändå visa både det typiska och det som varierar så mycket med Sarahs musik. En på papperet ganska bisarr blandning mellan 90-talets drömpop, 60-talets girlgroups och 00-talets klipp-och-klistra som i sina finaste stunder inte bara fungerar utan även imponerar i hur klurig egentligen en två ackordslåt kan bli.
Avslutande Say är min favorit, en Hit The Road Jack -variant som Jens Lekman skulle göra till singelframsida.
Roger Gunnarsson

Kaipa
The Decca Years 1975-1978
(InsideOut/Border)
4/5

Symfonirock i världsklass, storartat musikerskap, tillkämpat politiska texter. Där har ni Uppsalagruppen Kaipa i ett snäckskal. Jag betvivlar inte alls Hasse Lundins vänstersympatier, men när jag fyller spelaren med Kaipas 70-tal, så är de antikapitalistiska texterna det enda som inte känns riktigt genuint. Bäst vi gör lite revolutionära texter, så vi accepteras, typ. Men lägg detta åt sidan, och ni håller i en söt liten låda svensk musikhistoria. Med sin genuint nordiska progrock - brittisk till grunden, men pyntad av svensk folkton och kyrkliga moment - skulle jag säga att Kaipas ribba låg högt, endast överstigen av genrens mästare Yes, Genesis, etc.
The Decca Years innehåller Kaipas tre 1970-talsalbum Kaipa, Inget nytt under solen och Solo, samtliga sedan hedenhös utgångna och mig veterligt aldrig tidigare utgivna på cd, plus en liveplatta och en samling demos från 1974. Rör ihop allting, och hade bara internet och 2005 års informationskanaler funnits 30 år tidigare, så hade Kaipa haft Jorden istället för Norden som hemmaarena.
Vad har hänt sedan dess? Ja, efter 20 års garderobstillvaro på Musikörat har Hans Lundin borstat av Kaipa och tillsammans med Roine Stolt konstruerat en helt ny sättning med tre engelskspråkiga album på meritförteckningen. Roine har emellertid lämnat in ännu en gång, och ägnar sig numera på heltid åt sina soloprylar och hjärtebarnet Flower Kings, kanske nummer ett i dagens progressiva universum. Övriga musiker? Basisten Tomas Eriksson är teknikchef på Radio Uppland, i övrigt vet jag inte.
Daniel Reichberg

Afasi Filthy
Jag kunde inte bry mig mindre Ep
(Ritch Ratch/Border)
2/5

På den numera nedlagda communityn Hiphopinfinity skilde man i sina recensioner på vad rappare hade att säga och hur det sades. Varje skiva fick således två rapbetyg och hette man Twista fick man högt i leverans men mycket mindre i innehåll, Biz Markie fick om jag minns rätt lågt i leverans men högt i innehåll, han är roligare än välsmord om man säger.
Bedömer man de senaste åren av svensk hiphop enligt samma skalor har leveransbetyget ständigt höjts medan detsamma sällan kan sägas om stoffet. Svenska rappare har litet nytt att säga men de säger det allt bättre och Afasi går att se som ett symtom på detta. Hans tekniska färdigheter är ordentligt vassa, han rappar både fort och tydligt, har bitvis flerstaviga och ofta snillrika rim. Hade Jag kunde inte bry mig mindre Ep släppts för fem år sedan hade den klarat sig långt och länge bara på rapteknik.
Beträffande ämnen är den emellertid betydligt grundare. Det är en ny skopa sövande vardagstristess framför testbilden, dissrim om internetrappare och haranger som avfärdar ytlig dagspress, sensationalistiska löpsedlar och Paris Hiltons nyinförskaffade silikon. Att det är fullt möjligt att rappa om vår tids mediala exponering på ett mer givande sätt än så är Slug och Murs temaskiva om Christina Ricci ett bra exempel på. Mer i den stilen eller släpp alltihop, långrandigt missnöjesslackande får man alltför snabbt nog av.
Musiken då? Jorå, vi befinner oss långt innanför hiphopstängslet samtidigt som kvaliteten överlag är utomordentlig hög. Jag saknar dock något överrumplande, något som inte huvudsakligen är en förlängning av äldre svensk hiphop utan som spränger sig löst och tittar åt ett helt annat håll.
Det hade varit kul med stänk av den där neo-hiphousen som Dj Dynamit-Per listar på klubben Mofos hemsida eller varför inte lite electrointryck som hos holländska De Jeugd van Tegenwoordig? I Watskeburt som är en av årets bästa electrolåtar, har sistnämnda grupp lagt drullig snuskrap över ett beat komponerat av självaste Comtron och det säljer som tulpaner och träskor efter vad jag har hört. Asbra är det naturligtvis, inte minst som det är så oväntat.
Något liknande hade jag gärna hört från Afasi Filthy. Deras tekniska meriter är det som sagt inga som helst fel på, det är intressanta influenser som saknas.
Björn Berglund

Son Of A Plumber
Son Of A Plumber
(EMI)
2/5

Montt Mardié
Drama
(Hybris)
2/5

Att lyssna på Son Of A Plumber lockar fram samma sida av mig som när jag kollar på melodifestivalen. Den dryga, besserwisser-musikteorivetaren som jag egentligen inte har något som helst fog för att vara. Jag blir lite upprörd när man hela tiden tar den enklaste vägen framåt och när man ser resans mål redan innan man börjat. Historien bakom Son Of A Plumber har ni ju hört. Per Gessle vill göra en debutskiva. En skiva som inte ska kunna jämföras med något annat han gjort, en skiva där han kan flippa ut lite, en skiva inspirerad av saker han upptäckt när han botaniserat bland sina vinylskivor. Jag undrar lite vad han hittat. Beatles?
Hur man än vrider och vänder på det är det här ingen konstig skiva. Knappt ens jämfört med Gyllene Tider eller Roxette. Jag tycker Per Gessle verkar vara en bra kille, som brinner lagom mycket för rätt saker, och just att han faktiskt gör en skiva där han får det precis som han vill som ändå låter precis som valfri miljonsäljare ur hans diskografi rättfärdigar honom på något sätt som hitmakare. Han älskar topplistor, låtskrivandets tjyvtrick, ett mollackord på rätt ställe och har nog för många skivor hemma för att kunna vara så naiv som han skulle vilja. Framtvingad eller rentav påhittad naivitet ger märkliga resultat, och några av dem finns på den här skivan.
Det är massor av låtar, 25 stycken, och jag får inga känslor alls av hälften. Ibland känner jag det jag som jag skrev om i inledningen, att banan är så väl snitslad att man omöjligen kan något annat än att gå raka vägen hem. Det är tråkigt och ett litet frustrerande slöseri med talang. Men precis som med Gyllene Tider för 25 år sedan så lyckas Per ibland även förvånansvärt bra på oväntade ställen. Den dansbandiga Brilliant Career är skimrande sommarpop i moll. Substitute (For The Real Deal) låter som Gyllene Tider bästa och mest lågmälda ögonblick. Drowning In Wonderful Thoughts About Her låter som sena, gubbiga Brainpool. Men även om han får till det då och då, så känns den här skivan överlag för uträknat pastischig för att man ska tycka att det känns bra.
Men man behöver inte vara 45+ för att ge känslan av att vara konstruerat naiv. David Pagmar är väl egentligen allt det där som Per Gessle tänker att det vore kul att vara. Relativt ung, debutant och helt utan förväntan när han släpper sin första skiva under namnet Montt Mardié. Förutom greppet att försöka göra Spector-pop på nollbudget så är det väldigt lite som rör om på albumet Drama. Som titeln låter en förstå finns här pretentioner, fast ändå med någon slags glimt i ögat och medvetenhet om att man rätt ofta går över gränsen, och då hellre kilar över och står där och viftar än att skamset sopa det under mattan. Det är inte putslustigt utan snarare en lek med klichéer inte olik den som Per Gessle lekt på sin nya skiva.
Både Per Gessle och David Pagmar har säkert fantastisk musiksmak, och har känt den där svårkontrollerade känslan av att det här är världens bästa musik när de lyssnat på gamla 60-talsskivor och istället för att låta det stanna där börjat skissa på en egen skiva som ska bli den där perfekta. Och vad kan bli mer perfekt än att sätta ihop musikhistoriens smartaste ackordrundor, och dessutom göra det till en temaskiva? Jag vet inte jag. När Montt Mardié gör sin Death Of A House och plötsligt släpper taget om sin Motown-box blir det så oändligt mycket bättre än när han bara studsar mellan klyschorna som på singeln Highschool Drama.
Pizza kan vara gott. Glass likaså. Det behöver dock inte skapa världens godaste maträtt tillsammans.
Roger Gunnarsson

System Of A Down
Hypnotize
(Sony)
4/5

Ett halvår efter Mezmerize släpps så dess utlovade systerskiva och den är bra, men snäppet sämre än föregångaren. Större vikt har här lagts på de tokroliga infallen som gjorde Toxicity smått påfrestande bitvis. Men här finns också guldkorn som Holy Mountains, Dreaming och en längre och framför allt bättre version av Soldier Side från Mezmerize. Samtliga tre slår nästan allt på föregångaren på fingrarna. Det som fascinerar med bandet nu som tidigare är att de trots de schizofrena genrehoppen i musiken aldrig tappar bort själva låtarna. Alla är de distinkta och alla tillför de något nytt till lyssningen. Tyvärr tillför alltför många låtar för mycket trist pubertetshumor till anrättningen vilket gör den lite ojämn. Ändå kan man konstatera att System Of A Down har få egentliga utmanare på metalscenen, och att detta klart är ett av de mer intressanta släppen 2005.
Johan Hedman