SKIVRECENSIONER

Rigas
This Year Has Been Good To Me
(Flora Fauna/Border)
4/5

Påhittigt, snitsigt och underfundigt utan att för en sekund bli tungrott eller överlastat, skulle kunna vara en recension i en mening. Jag lyssnar på Rigas debutalbum och namn som dyker upp i mina associations-banor är Young Marble Giants och hiphopproducenten Madlibs alias Quasimoto. Får man lov att placera Uppsalabördige Rigas i soffan mittemellan dessa gråa eminenser?
Gemensamt för de tre är deras kolossala mängder idéer och motviljan att dra ut på dem för länge. Infall ska inte spädas för mycket, hellre då en lång radda snillrikheter på max tre och en halv minut vardera. Så ser det ut på Colossal Youth och The Unseen med ovan nämnda artister, och så ser det ut på This Year Has Been Good To Me. De tolv välfriserade spåren fyller sammanlagt en halvtimme, de gör det de ska och får det gjort kvickt. Det är en anmärkningsvärd och mycket tilltalande effektivitet, en slags komplett antites till svepande drones om man så vill.
Förr om åren kallade sig Rigas för Fnojjan, rappade hellre än sjöng och ingick i kollektivet Moder Jords Massiva, något man endast stötvis kan uppfatta här och var under aliaset Rigas. No Punch Intended skulle gå att lägga rap över och den finurligt flöjtfunkiga förstasingeln We Are Here To Stay hade troligtvis inte tillkommit utan Rigas hiphopförflutna.
Samtidigt känns det som att jag griper lite efter halmstrån, This Year Has Been Good To Me undviker varje generalisering. Stench of You är en snärtig melodisk sak utrustad med allsång medan Yankee Girl snavar sig fram som en drucken. Och så fortsätter det. Det kränger inom tajta ramar, det är kort hållet, fokuserat och fullkomligt älskvärt.
Björn Berglund

Unai
A Love Moderne
(Force Tracks)
4/5

Unais musik kan ses som en mycket lyckad förlängning av tre millennieskiftesfenomen. Till största delen härstammar den från den minimala techno som gavs ut med skivbolaget Force Tracks som epicentrum. Till en andra, mindre del, lånar den ett poputtryck från den sleazeglamourösa electroclashen och det glitter den strödde över dansgolven. Slutligen finns där små, små spår av granulerad electronica, som söndrar ljudbilden och gör den nyansrik och spräcklig.
Men inte nog med det, för den sista finslipningen fasar Unai in ett fjäderreverb från en gammal Hammondorgel och låter dess metalliskt plaskande eko sprida atmosfär och rymd varhelst det får plats. Man hör det på all sång, på ett virvelslag här och ett percussionljud där, det kontrasterar fint mot den kompakta och distinkta rytmen. Det låter... ...ehehh, väldigt Unai helt enkelt som en bekant uttryckte sig.
På A Love Moderne drar de sedan tidigare släppta tolvorna Oh You And I och I Like Your Style uppmärksamheten till sig och skiner något klarare än det övriga materialet. Inget av de övriga spåren är lika hittigt men därmed inte sagt att de inte bjuder på stora upplevelser. Ett favoritparti är där den svala Youngkiss imploderar över sin egen rytm för att sedan lämna över rivningsspillet till Blissful Burden som knorrar igång en utsökt basgång från i princip ingenstans. Det lite pösiga titelspåret är också mycket fint och likaså den luddiga avslutningen som mer ägnar sig åt stämningsbygge än rytmik.
A Moderne Love är ett välskrivet och luftigt album och det känns på något sätt logiskt att den är första släppet ut på ett från konkursdöden återuppväckt Force Tracks. En cirkel sluts och en annan tillåts ta sin början.
Björn Berglund

Linda Malmström
Red Valley
(Audeo Records/Dead Frog)
3/5

Från att verkligen ha varit en bristvara i Sverige så har de senare årgångarna av 70-talet fostrat fler kvinnliga singer-songwriters än media kunnat hantera, och såklart bubblar det även i underjorden nu när artister som Ane Brun, Elin Sigvardsson och Laleh faktiskt kan leva på sin musik. Nu gjorde jag misstaget. Jag fokuserade på att musiken kommer från en kvinna istället för att se den så könlös som jag skulle vilja. Men just i fallet singer-songwriters så kan jag tillåta mig göra indelningen just för att jag så gott som generellt tycker mycket bättre om den kvinnliga sidan av genren.
Underjorden ja. Linda Malm-ström från Uppsala ger ut sitt debutalbum på nystartade Audeo Records, som ska specialisera sig på uppländska artister, och det är en fin tanke. För att vara debutant på mikronivå låter Linda Malmström jättebra. Jag kan ha lite svårt för de bluesigare inslagen, och det är verkligen svårt att gå utanför klyschmallen när det gäller countryballader. En del av poängen är ju upprepningen. Därför tycker jag att Lindas låtar funkar bäst när de är lite upp-tempo och radiopoppiga, ibland inte långt från Aimee Manns fina låtskriveri. Det är nog också den vägen som man ska gå om man ska nå ut till den stora publiken.
Roger Gunnarsson

Vapnet
Jag vet hur man väntar
(Hybris)
4/5

Samtliga spår på Vapnets debut-album har döpts efter gatunamn i bandets hemstad Östersund. Även om texterna innehåller vinter-tomma torg, näringslivsklyschor, Domus och tunga gitarrfodral så håller sig Vapnet långt ifrån läpplutande Raymond och Maria-gnäll. Synen på Östersund känns betydligt mer nyanserad. Jag vet hur man väntar är ingen tema-platta om Östersund, staden råkar bara vara stället där alla låtar utspelar sig, vilket såklart känns uppfriskande i det annars så Stockholmsfixerade popsverige.
Martin Abrahamsson är hjärnan bakom Vapnet. Tillsammans med sångaren Martin Hanberg ingår han även i bandet Sibiria som släppte ett hyllat debutalbum i höstas. De två projekten har många likheter; finurliga, ibland samhällskritiska texter på svenska och fina melodier. Sibiria gör dock traditionell gitarrbaserad pop medan Vapnet blandar gitarrer och blåsinstrument med syntar och trummaskiner.
Martin Abrahamsson är inte bara en fantastisk låtskrivare utan verkar även vara en oerhört bright kille som vet precis vad som ska sägas i intervjuer. Det finns liksom ingenting irriterande med Vapnet. Martin Hanberg sjunger om kärlek (och lite hat) på ett lågmält men samtidigt hjärtskärande sätt som känns så trovärdigt och vackert. Det är smart, sympatiskt och ger mig gåshud gång på gång.
Excentriska manliga elektro-duos i alla ära men Jag vet hur man väntar får mig verkligen att inse hur mycket jag har saknat lätttillgängliga syntljud, snälla flöjter och handklapp de senaste åren.
Köp skivan och möt våren med Vapnet
Matilda Weibe

Coste Apetrea
Rites of Passage
(Lion Music/Border)
4/5

På den internationella supergitarristhimmel där fantomer som Steve Vai och Joe Satriani regerar, där borde även Uppsalamusikern Coste Apetrea ha ett rum reserverat. Så varför har han inte det? Troligen på grund av att han grundlade sin karriär under det 1970-tal då Storbritannien och USA dominerade marknaden totalt, och på grund av att hans släpp som soloartist är lätträknade. Istället är Coste mest känd som gitarrist hos progkultisarna Samla Mammas Manna, där hans instrument och skapargärning ofta har fått stå i skuggan av Lasse Hollmers pianon och dragspel. Hos en Apetrea i full frihet hör man också en del Samla-influenser, framför allt i det folkmusikaliska anspelet, men solo-Coste (en hyfsad sångare också) blandar in en hel massa snygga riff, klassiska tongångar och finurligheter i sin musik - i Romana Lucia har vi rubbet i en och samma låt. Och framför allt är han en svängig rock- och jazzmusiker, en överraskande hård sådan - delar av Rites of Passage hör med rätta hemma i butikernas hårdrocksfack. Och där återvänder vi till supergitarristhimmeln. Där Coste Apetrea vore en av de mest mångsidiga änglarna.
Daniel Reichberg