Skivrecensioner

Jeniferever
Choose A Bright Morning
(Drowned In Sound/import)
3/5

Redan första gången jag lyssnar på Choose a Bright Morning väcker Uppsalakonstellationen Jeniferever en mycket intressant fråga; var bör man dra gränsen mellan långt utdragen pop och postrock? Jeniferever uppehåller sig nämligen precis i den gråzonen, ömsom mitt i samma stämningsläge som The Cures Disintegration, och ömsom i en air av sjok och klanger från valfritt postrockkollektiv från Chicago. En spännande ambivalent atmosfär vilar över albumet på det viset.
Till min besvikelse når sångaren Kristofer Jönsons texter inte upp till samma dubbeltydiga kvaliteter, de är en smula för mycket emo för min smak. Hans sångröst är gudabenådad, det ska verkligen framhållas, men innehållsligt blir texterna lite för ofokuserade. I postrockformatet har man ju tid på sig att berätta historier tänker jag, varför inte ta den chansen?
Att Jeniferevers texter skulle gynnas av mer narrativa drag blir särskilt tydligt i låten Magdaleno. Till den har amerikanen Chris Leo bjudits in för att pratsjunga en egenskriven (vid-)underlig historia om hur han konfronterar en spådam när hon surrar om normalfördelade livslinjer i hans handflata. Mer sådant
Den artonde spelar Jeniferever på Missionskyrkans Rockfest här i stan. Jag hoppas att de får med sig den underbart fina blåssektionen i Winter Nights, körsångerskan Anna Tomlin från Swimming Eyes och stråkarna från A Ghost in the Corner of Your Eye. Jag hoppas på en rik instrumentering helt enkelt. Och så hoppas jag att man slipper stå.
Björn Berglund

Krux
Krux II
(GMR/Border)
4/5

Som god vän av såväl det riktigt fläskiga som det tuggummiklistrande är det ett sant mysterium att jag aldrig kollat Krux förut. Ifall du gjort det vet du att vi talar bergtyngd, samtidigt melodiöst som sjutton och med de majestätiska ljudrymderna - det här är ju perfekt för alla med minsta intresse för bra hårdrock/metal ­eller symf. Det skadar sannerligen inte att varenda låt är en liten resa i sig själv, pyntad med finurliga idéer, och var och en med tydligt utmejslad karaktär, vilket inte ­direkt hör till dagens vanligheter.
Tydligen har Messiah fått sparken från Candlemass en gång för alla, och jag hör inte till dem som gråter blod ifall det bandet tynar bort, för vad basisten/bossen Leif Edling pysslar med här lockar avsevärt mer; Mats Levéns ­himalayamassiva taggtrådsband får mig att skriva under en nästan villkorslös kapitulation. Utan tvekan en av årets bättre svenska skivor, och ägare av den starka 4:a som Europe snuvades på. Fast frågan är om allt hell- och evil-snack är på riktigt allvar?
Daniel Reichberg

Koop
Koop Islands
(Superstudio/Playground)
3/5

Vad får man om man stuvar om i en gryta med två yngre hårt sminkade herrar som iklädda svarta klänningar hänger sig åt pastischbaserad lansering av äldre jazz med exotiska ingredienser puttrande på låg värme med stöd av datorer och samplers som modern spishäll? Veckans erbjudande från Coop Forum i Gränby? Nja, inte riktigt, men nästan... Rätt svar är nämligen loungeduon Koop med Oscar Simonsson och Magnus Zingmark, f d Uppsalasöner från Studentstaden.
Sedan debuten 1997 har de enträget arbetat vidare med Gilles Peterson som skyddsängel utgående från den klubbatmosfär som acid jazz-rörelsen erbjöd under 1990-talet. Nu är de efter några års tystnad på skivmarknaden till förmån för intensivt turnerande i internationell undergroundmiljö tillbaka med sitt tredje album Koop Islands. Vi får nöjet att göra en virtuell resa till en imaginär ögrupp där bl a karibiska lock­toner, arkaiska swingrytmer, en reinkarnation av Billie ­Holiday i Ane Bruns skepnad, dansanta grooves och slicka melodier möter oss i en glaserad förpackning.
Har då dessa två herrar täckning för sina återkommande jazzhistoriska och digitalt färgade utflykter? Eller rör det sig om ulvar i fårakläder? Här och var har nämligen jazzpuritaner då och då retat upp sig på det sätt vilket Koop närmar sig jazzhistoriens vingslag likt fågel Fenix. Jag lutar åt det förra och stödjer mig då på det faktum att Oscar Simonsson i början på 1990-talet läste både en 5- och 10-poängskurs i jazz på Institutionen för musikvetenskap vid Uppsala universitet med just undertecknad som kursansvarig lärare. Han gav ett seriöst, för att inte säga pretentiöst, intryck i sitt förhållningssätt till jazzhistorien. Detta intryck förstärktes i samband med att jag några år senare gjorde ett inhopp i en av honom ledd jazzkvartett som spelade swing, bebop och latinjazz. Bilden av Butter i Snövit och de sju dvärgarna tornade då upp sig i mitt sinne eftersom ett självpåtaget allvar tycktes omgärda den unge jazzpianisten.
Med facit i handen kan jag nu bara konstatera att Koop med sitt koncept har hittat ett vinnande recept som i ett internationellt hänseende tycks hålla i ur och skur. De båda herrarna är bara att gratulera och jag önskar dem lycka till på de framtida resor - virtuella eller verkliga - som väntar.
Peter Reinholdsson

Josefina Sanner
Josefina Sanner
(Promising Records/CDA)
3/5

Det är nog lättare än någonsin att bygga en karriär med små medel och utan ett storbolag i ryggen. Samtidigt måste man välja sin genre med omsorg, för det är nästan sorgligt när man lyssnar på Josefina Sanners debutalbum hur mycket man känner att det här verkligen skulle må bra av att ha en bolagsbjässe i ryggen. Inte för att det låter något annat än professionellt. Tvärtom. Josefina (som både är uppvuxen och före detta student i Uppsala) är en duktig låtskrivare och framförandet är imponerande klanderfritt, och jag kan verkligen se hennes skiva bredvid Lisa Miskovsky och Elin Sigvardsson i folkhemmen. Men vägen dit går via söndags-tv och cancergalor, och frågan är om Josefina Sanner har kraft nog i sin marknadsföring att nå dit.
Men vad tråkig jag är. Nu pratar jag ju bara om karriär som om det skulle vara det enda viktiga. Istället borde jag skriva lite om att det här faktiskt är en bra skiva. Den kommer säkert rubriceras som country i media, men det gör ju å andra sidan det mesta med kvinnliga artister med en gitarr med i ljudbilden och som inte är rena skivbolagsprodukter. Visst, det finns element av country, men framför allt så är det en snygg och välskriven popskiva.
Roger Gunnarsson

Rikard Jäverling
Two Times Five Lullaby
(Yesternow Recording Co.)
4/5

När Rickard Jäverling på sin myspace-sida skriver Meet me in Palermo så är jag säker på att han inte menar den av fiskenäringen genomsyrade staden på Sicilien utan den minst sagt fiskiga kvarterskrogen nere på Sysslomansgatan. Som Uppsalabo finns det liksom bara ett Palermo. Det är möjligt att det haket inte är något optimalt ställe för saktmodiga funderingar av det slag som Two Times Five Lullaby tycks bottna i, men den sakrala låten som bär Palermos namn känns som en begravningshymn till alla förspillda timmar i ställets rustika (nåja) lokaler.
Jäverlings musik är instrumental, simplistisk men ändå mycket sinnrikt orkestrerad, och bygger mer på känsla än förnuft, direkthet istället för svåråtkomlighet. Den sprider ett eftertänksamt vemod omkring sig som är fullkomligt älskvärt oavsett som det uttrycks i en orientalisk banjokomposition i valstakt eller via ett varsamt munspel i en folkmusikvisa.
Och så regnet i titelspåret. Det strilar ner utanför fönstret till inspelningsstudion och förstärker känslan av musik för invärtes bruk inomhus.
Det jag som analretentiv teoretiker möjligen har som en liten invändning är att en mer koncentrerad lyssning inte ger något betydande mervärde. Vänder man på musikens byggstenar hittar man ingenting fördjupande, man är utelämnad till det kontemplativa och sinnliga som naturligtvis är behagligt men samtidigt lätt och gärna glider undan till bakgrunden. Lite som musiken i Farväl, Falkenberg.
Björn Berglund