Skivrecensioner

Sibiria
Inom familjen
(Hybris)
4/5

Vore jag bruden som ansåg det nödvändigt att utse årets bästa svenska låt varje december skulle jag kanske förra året ha låtit utmärkelsen gå till Sibirias Christian Olsson, som var ett efterlängtat skott i nacken på giriga idrottare som flyr landet för att slippa betala skatt. Martin Abrahamsson och Martin Hanbergs andra band Vapnets debutalbum Jag vet hur man väntar från i våras förtjänar också den uppmärksamhet och uppskattning den fått. Sibiria har alltså rätt mycket att leva upp till och spelar samtidigt en sorts musik som det är ganska svårt att misslyckas med om man har talang, så mina förväntningar på uppföljaren är höga.
Och jag blir faktiskt inte besviken. Inom familjen är till och med snäppet bättre än debuten Norrlands inland. Musiken är snabbare och melodierna är ­roligare, även om det överlag är samma sound som på första skivan, vilket verkligen inte behöver vara något negativt. Tvärtom. Har man hittat ett bra koncept så har man. Tidlöst kan man kanske kalla det om man vill slå på den stora trumman. Sibiria fortsätter göra okonstlad popmusik med texter som aldrig riskerar att bli tokroliga men som ständigt får mungipor samt ben att rycka. Min favorit är Nästa gång, som inleds av en maffig testosteronstinn fotbollskör men sedan blir en ljuvlig diss av grabbiga Persbrandtkillar och om hur man ska förhålla sig till dessa.
Sibiria still going strong
Matilda Weibe

Nordpolen
Nordpolen
(Egen utgivning)
3/5

Nordpolen är Uppsalabon Pelle Hellströms enmansprojekt vars dansvänligt melankoliska Vem har sagt hyllats flitigt på nätet de senaste veckorna.
Debut-ep:n består av ytterligare tre låtar, med engelsk text. Nu har man väl kanske hört det här förut, upphottad retro­elektronisk pop och apatiska mansröster, men det i sig behöver ju inte vara något negativt. När texterna inte är på grabbig svengelska blir det mer originellt och mycket bättre. Det vore toppen om allt var på svenska och låtarna var lite kortare.
Nordpolens texter skulle väl kunna beskrivas som gnälligt självupptagna, i äkta Broder Daniel-anda, men eftersom de stundom berör mitt lilla pubertala hjärta på mörka novembereftermiddagar så gör det inte så mycket. Lite jämmer och elände kan ju sitta riktigt fint då och då.
Jag väljer att ignorera den läskiga bilden på Myspace där Pelle Hellström röker naken i ett badkar och ger Nordpolen tummen upp
Matilda Weibe

Moa Killander
Sången efer stormen
(Nirakaom)
3/5

Den late kan nog sortera in Moa Killander i den där genren lite åt Lisa Ekdahl-hållet som fyller golven på våra skivbörsar. Okej, det var vanligare på 90-talet, men det är fortfarande en ganska strid ström av hoppfulla trubadurer som skickar sina egenhändigt utgivna skivor till såna som mig. Det är lite svårt att hantera för jag vill ju tycka det är bra och fint. Jag vill ju att människor som gör saker av ändra skäl än att synas och få posera ska uppmuntras och berömmas för det. Det är där lokalbandstrean kommer in i bilden. Såklart finns det en annan välvilja när det gäller saker som kommer från bygden, men ofta tycker jag att just känslan av att något är gjort helt av en person som tror på det spelar stor roll.
Men huvudet fullt av välvilja lyssnar jag på Moa Killanders självutgivna album. Hon läser improvisationsmusik i Uppsala, och utan att egentligen har forskat närmare i vad ämnet innebär så trodde jag nog att skivan skulle låta annorlunda än den gör. Det är tysta, tysta visor, inte ljusår från det Ekdahlska epicentrumet, fast samtidigt mycket mindre pastisch och framför allt inte bara ytterligare ett lodrätt steg i arvet efter Metronome. Snarare ett hopp direkt från 70-talets tillbaka-till-naturen-våg, bitvis inte långt från det som Karin Liungman gjorde när hon inte skrev barnlåtar med James Hollingworth. Naturromantik, ibland nästan löjligt enkel, ­ibland i metaforform. Det var ett tag sedan.
Roger Gunnarsson

Blandade skweee-artister
Flogsta Danshalls samlade utgivning
(Flogsta Danshall)
4/5

Det är märkligt hur Uppsala nuförtiden allt oftare dyker upp på den populärmusikaliska kartan över Sverige. Senast i raden är den av upphovsmännen självuppfunna genren skweee, som har sitt svenska högkvarter i det Uppsalaanknutna skivbolaget Flogsta Danshall. Skweee kan beskrivas som skandinavisk synthfunk byggd på rena, korta och snärtiga ljud. Hittills har Flogsta Danshall släppt fem stycken skweee-singlar, här är en snabb genomgång:
Pavan Crank up/Punt Kick
Den mest Kraftwerkianska av Flogsta Danshalls släpp, åtminstone om man närlyssnar på ljuden. Crunk up går sakta, är smått episk, lättillgänglig och doftar tvspelsnostalgi. B-sidans referens till amerikansk fotboll går åtminstone mig förbi.
Beem Mouth Everest/The Famous
För er som kan er alternativhiphop som ett två tre, är Dabrye ett ledord här. Mouth Everest är vemodig och fin, melodislingan som ledigt rör sig över det knorriga beatet i The Famous får mig att tänka på Herbie Hancocks Rock it. En personlig skweee-favorit
Daniel Savio The Bubble Bump/Yu Love Bibimbab
Nedtonat, kärvt och byggt på ganska få ingredienser. Intrikata ljudslingor har på ett sinnrikt och knepigt sätt strötts över den av Flogsta Danshalls artister som är tydligast inspirerad av electro. Mest för de inbitna skweee-fansen.
Randy Barracuda Rick James is dead/The High
Intrikata synthdrillar växeldrar om uppmärksamheten i detta holländska gästinhopp. För den som föredrar sin skweee hård och skruvad berikar Randy Barracuda med en upplevelse full av finurliga inpass.
Uday Napoleon Brains/Crack crack crack
Det mest eklektiske artisten hos Flogstas danshall. A-sidan är stönig och störig, B-sidan svåråtkomlig och bångstyrig. Uday Napoleon visar upp bredden av skweee-begreppet och har dessutom gjort en grym remix av Fattarus 100:- (vars original f ö producerades av Flogsta Danshall-kollegan Pavan) som är värd att kolla upp.
Om allt det här låter som mumbojumbo kan U know that it’s skweee when u feel that it’s skweee vara ett ledord att guidas av. Skweee kan drabba vem som helst när som helst. Flogsta danshall bjuder dessutom på mycket material streamat på sin hemsida.
Björn Berglund

The Beatles
Love
(EMI)
5/5

Ska de skinna fansen på ännu mer pengar?
Kan de inte helt enkelt låta Beatles vila i frid?
Så tänkte jag också. Innan jag hörde Love.
Det som 80-årige George Martin gjort (med benäget bistånd från sonen Giles) är helt enkelt makalöst. Till en Las Vegas-cirkus (eller musikal eller happening - jag fattar inte riktigt själv ) har producentlegendaren mixat, samplat och svetsat samman ett trettiotal Beatleslåtar till en oavbruten, hisnande, smaksensation på nästan 80 minuter, och styckena sitter inte bara ihop. Å nej, solot från en låt förs över till en annan, George Harrison sjunger indiskinfluerat till kompet av helt annan John Lennon-psykedelia, och varje Beatlesnörd sitter med örat på helspänn och hör hur In My Life, Penny Lane och Piggies pågår - samtidigt Det är väl bara A Day in the Life som lämnas totalt orörd. Tror jag.
Låter det krystat, larvigt och helt meningslöst? Ja, det hade jag också tyckt ifall jag bara läst. Men Love måste höras. På hög volym. Då framträder dessutom ett tuffare, mer in-your-face Beatles än vi är vana vid, och med ett långt bättre ljud än på de uråldriga cd-skivorna.
Förresten - ge fan i att läsa låtlistan medan du lyssnar - låt dig överraskas
Daniel Reichberg