Skivrecensioner

Solewire
The Morning After
4/5
(Azimuth Records)

Hur låter ett band som vill uppdatera det tidiga funkmetalsoundet från tidigt nittiotal med band som 24-7 Spyz, Mordred och framför allt Faith No More i spetsen? En variant presenteras på Uppsalagänget Solewires debutskiva.
Det som framförallt skiljer Solewire från sina föregångare är den väldigt kompakta ljudbilden och frånvaron av hurtfriska tramslåtar. Tackar för det. Detta är en synnerligen genomarbetad skiva på alla sätt och alla i bandet får chans att skina. Öppningslåten Peach Melba med sina utmejslade melodier ger klar mersmak och när skivans absoluta zenit nås med den dynamiska The Casket Heaven diggar jag friskt med alla kroppsdelar. Speciellt under det feta svänget under gitarrsolot - vilket jäkla riff
En rolig sak är också att konstatera att bandet inte har väjt för att inkludera just gitarrsolon som dessutom är riktigt snygga. Det enda som är negativt med skivan är att den efter ett tag känns lite väl jämntjock för sitt eget bästa. Några av skivans låtar känns smått anonyma vilket ändå inte överskuggar faktumet att detta är en klart bra debut från ett Uppsalaband som solklart kommer att låta tala om sig framöver.
Johan Hedman

Frida Selander
Be the Knight
2/5
(Amasonora)

Det är alltid roligt att inte kunna koppla ihop det man ser med det man hör. Lite så är det med Frida Selander. Konvolutet till Be the Knight är hur fint som helst och titlarna är mycket lovande (t ex Chocolate Kisses, Make my heart blush, Foxtrot Lady) men sedan låter det tyvärr som vilket småtrist singer/songwriter-gnäll som helst. Patti Smith och Neil Young nämns som inspiration.
Frida Selander är från Umeå och är även med i David Sandströms (Refused-trummisen) band. Den 1 december spelade hon på Femivalen i Uppsala. Fridas röst påminner mest om en manlig grungeröst vilket i och för sig är rätt så coolt (den är ju tydligen tillbaka nu, grungen) men jag kan tyvärr föreställa mig att hon även rynkar ögonbrynen och ser lite lidande ut när hon sjunger och det är svårt att inte bli provocerad av hela den grejen. Samtidigt är det ju rätt imponerande att en ung tjej från Norrland kan hantera den där cigarett-i-mungipan-attityden så galant. Frida Selanders vän Frida Hyvönen medverkar lite här och där på skivan fast något större släktskap mellan deras musik märks inte.
Hur mycket jag än försöker så kan jag inte stå ut med kombinationen munspel och bluestakt. De som kan hantera sådant gillar säkert Frida Selander.
Matilda Weibe

Paatos
Silence of Another Kind
4/5
(InsideOut/Border)

För Mälardalens progfans är butiken Mellotronen i Gamla Stan/Stockholm ett älskat vattenhål. Svåråtkomliga titlar från en musikalisk undervärld finns här, och här hittar man även Stefan Dimle, som förutom att han driver butiken även skapar själv, med sitt band Paatos. Gruppen når nu sitt tredje album, och gör det med en större mognad än förut.
Musikidén är väl inte revolutionerande, men den utförs med en pondus och trovärdighet som inte övertygat med samma värme förut. Och musikidén, den är att presentera ett kargt vemod, där mellotron och fiol är självskrivna element bakom Petronella Nettermalms mycket Björk-lika röst. I Not a Sound är det som att isländskan möter ett band på Uppsala Musikforum anno 1974; avkomman är en i allra högsta grad nordisk progrock.
Själv är jag initialt skeptisk till den monotona entonigheten och oavbrutna melankolin, men tids nog sugs jag in i mantrat, och tippar över i ett högre betyg.
Daniel Reichberg