SKIVRECENSIONER

Britta Persson
Kill Hollywood me
(Bonnier Amigo)
4/5

Eftersom Britta Perssons debutalbum Top Quality Bones and a Little Terrorist för mig var något av en besvikelse blir uppföljaren Kill Hollywood me en desto gladare överraskning. Både för att hon lyckats få ut en skiva till på så kort tid och för att den är ett tydligt steg i rätt riktning. Den irriterande spretigheten från debutalbumet är borta (jag fick känslan av ett ivrigt barn som ville visa upp alla nyinlärda konster innan läggdags) och har ersatts av en betydligt stramare produktion.
Uppsalabördiga Britta Persson verkar också ha lagt den stenhårda indieestetiken åt sidan. Låtar som Cliffhanger och At 7 har helt klart hitpotential. Och det kan hon gott göra. Det säregna uttrycket gör ändå att det låter som inget annat.
Andreas Jakobsson

Donny Valentine
December Dry Out Ep
(myspace.com/donnyvalentinemusic)
3/5

Donny Valentine är på många sätt det arketypiska studentgrabb-bandet. De bestämde i ett ölstint ögonblick på GH Nation för att starta ett band med klassisk trummor-bas-gitarr-sättning, kalla sig Donny Valentine och skaffa spelningar på lokala scener. Hade de varit britter hade vi kallat dem lads, men eftersom musiken är utpräglat amerikansk ligger skate-paradigmet närmare till hands. Donny Valentine har på något sätt fastnat mitt emellan Poptopia och skateparken. Deras starka melodier kan höras som skatepunkigt uppdaterade powerpophits från någon av Poptopia-samlingarna, men står stadigt och utan att tveka vid Tony Hawk och Bam Margeras sida.
Åtminstone gäller detta två av de tre låtarna på EP:n December Dry Out som släpptes alldeles innan jul. Den sista låten är dessvärre en såsigare historia på landsbygdstrubadurssvenska som blir för mycket för att jag ska palla med. Då föredrar jag de välproducerade rocknumren bättre. Och det för genren väldigt bluesiga gitarrsolot i inledande låten Alone Tonight som vagt kan härledas i något som bröderna Reid i Jesus and Mary Chain skulle ha kunnat lägga.
Donny Valentines musik är precis av det snitt som jag inbillar mig fungerar på amerikanska high schools och skulle göra sig utmärkt i valfri nedtankad ungdomsserie. Nu vet jag i och för sig ingenting om hur branschen ser ut, men i mina öron skulle ett helt album fullt av deras poppiga skatepunk räcka åtminstone till en rätt extensiv USA-turné.
Björn Berglund

Lacrosse
This New Year Will Be For You And Me
(Tapete)
2/5

Är efterfrågan på traditionell dansant gladpop helt oändlig? Jag tror tyvärr inte det, till Lacrosses nackdel. Kidsen har gått vidare. Till bandets fördel är den skandinaviska filmindustrin fortfarande riktiga suckers för denna sortens må bra-pop. Lacrosse är med på soundtracket till Daniel Espinosas nya dramakomedi Outside Love.
Det som gör att detta sexmannaband (med Uppsalaförflutet) sticker ut något är att de har två sångare, som sjunger samtidigt. Den ena av dessa två är skådespelerskan och journalisten Nina Wähä.
Det krävs ungefär tre lyssningar innan man kan urskilja de käcka bitarna från varandra. Det lite enformiga soundet förbättras inte direkt av att titelfraserna upprepas några gånger för mycket på varje spår. Nu kanske jag låter lite väl negativ. Lacrosse gör svängig musik och sprider säkert glädje och entusiasm när de spelar live, vilket absolut har ett värde i sig. Hade This New Year Will Be For You And Me kommit för tre år sedan hade uppståndelsen nog blivit större. Nu har I’m From Barcelona redan fyllt kvoten av småtokigt gulliga popkollektiv för ett bra tag framöver.
Matilda Weibe

Trimada
Left behind
Headstick Recordings (februari/mars)
3/5

Uppsalabaserade producenten och låtskrivaren Tarek Mansur är tillbaka med Left behind, som är mycket mörkare och knastrigare i soundet än debutplattan Devilish. Då Devilish bjuder lyssnaren på en bitvis melodiös och varierad ljudmatta är uppföljaren av en mer monoton och mindre dynamisk karaktär. Den kan ses som en förlängning av Trimadas tidigare industritechförsök med en påtaglig utveckling av subgenren dark ambience.
Dock bjuds det på betydligt mer skräcktechno än ambient på denna skiva. Trimada har hämtat inspiration från flera skräckfilmer och datorspel vilket märks tydligt på låttitlar som Silent Hill, Son Of The Devil eller Darkness Falls. Musikmässigt ligger Trimada nära The Delta, X-Dream, MidiMiliz, Manibus och Spirallianz. Skivans höjdpunkt är den expanderade Voices som innehåller en hel del effektfulla, viskande spökröster, och den tunga, knastrigt driviga Silent Hill som i alla fall överrumplar mig med sitt ondskefulla uttryck. Left behind andas skräckfilm, det är ett som är säkert, och om det är det som är poängen har Trimada lyckats.
Ellen Persson