SKIVRECENSIONER

Rubies
Explode From the Center
(Hybris/Border)
3/5

Den Uppsalaaktuella popduon Rubies från Kalifornien består av Simone Rubi och Terri Loewenthal. Till utseendet påminner de båda mycket om Miranda July, de ser sådär svalt amerikanskt arty ut. Oemotståndligt.
Delar av debutalbumet är inspelat i Stockholm med hjälp av Karl Jonas Winqwist från First Floor Power och Blood Music. Andra popcelebriteter som medverkar på scenen och på skivan är Eirik Glambek Boe från Kings of Convenience, Maria Ericsson från The Concretes och Leslie Feist. Rubies musik påminner något om den sistnämndes och skulle lätt kunna avfärdas som småytlig loungepop, vilket kanske inte är helt rättvist. Att lyssna på Explode From the Center är dock 100 procent behagligt. Gitarrpop, disco, jazz och lite funk smälter samman till ett lyxigt och väl sammansatt gung. Spåren rinner genom öronen som en kalifornisk jordgubbsmilshake. Mer mysigt än kul, om man säger så. Låt oss kalla det för klädaffärsmusik av den snyggaste sorten. Inte alls fy skam.
Matilda Weibe

Doktor Kosmos
Hallå?
(NONS)
4/5

Problemet när man ska skildra dåtid i film är ofta att man tar ut svängarna för mycket, och är det något som utspelar sig 1982 blir det som ett fyrverkeri i det årets mode och trender. Då och då dyker det upp något som påstår fånga tidsandan extra bra, och det är just när man inser att 1982 kanske inte bara var kostymklädda band och rubiks kub.
Få band lyckas fånga den tid vi lever i så bra som Doktor Kosmos, fast kanske kommer det ta många år innan man inser det till fullo. Kortsiktigt så är Uje Brandelius texter oftast skarpa och lustiga vardagsberättelser, och på nya skivan kretsar nästan alla historierna kring det egna bandet. Det har det ju gjort tidigare också, men här det mera som ett tema för hela albumet. Och som sagt - lyssnar man på det i april 2008 så är det bra, roligt och träffande. Låtar som om man inte lyssnar ordentligt på dem kan bli enerverande och stressande, men när man ger dem större uppmärksamhet märker man hur smarta de egentligen är. Väldigt mycket Doktor Kosmos, kort sagt. Det är dock i det långa perspektivet som jag känner att vi kommer att bli väldigt tacksamma för att Doktor Kosmos någonsin funnits. Att någon skrev en textrad om den sorgliga gubben med ballong på rullatorn i Tensta och att någon fångade tidsandan med att skriva om en Pepsi-sponsrad gatufest i nån småstad. Eller varför inte Ung vänster-mötet med ett efterhängset fan som vill veta om bandet tycker olika saker är borgliga eller inte. Det är helt enkelt små, små detaljer som inte är intressanta nog att skriva en bok om eller tydliga nog att visa på film. Däremot gör en rad i en låt av Doktor Kosmos att de finns kvar och kan påminna oss om tiden vi levde i när vi blivit äldre och fått nya saker att irritera oss på. Såklart skildrar Uje Brandelius allt i ett mediemetvetet pop-vänster-perspektiv, men det är ändå så kärnfullt att det fungerar lika bra som ren vardagsdokumentation som politisk propaganda. Säger jag som håller med, ska väl tilläggas.
Roger Gunnarsson

Rävjunk
Uppsala Stadshotell Brinner
(Transubstans)
3/5

De må vara mest kända för sina punkspyor mot 70-talets borgerliga ledare Gösta Bohman och Roland Agius, men på denna kultklassiker (daterad 1977) visar Uppsalasönerna i Rävjunk (featuring mr Musikörat Peter Ericsson på trummor) upp en av svensk rocks mest schizofrena samlingar låtar. Det börjar i proto-punkstil (MC5-anden ligger tjock över Rävjunk). Sedan blir det utspejsad instrumentalrock, som om Led Zeppelin och Pink Floyd hamnat på samma sunkiga sylta. Ett mellanspel på saloonen (Säg mig Andersson), och så ägnas skivans sista tredjedel åt ännu mer utflippningar i samma anda som Hawkwind, fast skitigare. Över till återutgåvans bonusdisk, och vi hör mer av flummet snarare än den punk som Rävjunk senare skulle komma att förknippas med.
Åtta svåråtkomlighetsstjärnor av tio. Så mycket får vinyloriginalet i fjolårets briljanta lexikon The Encyclopedia of Swedish Progressive Rock 1967-1979. Den överdrivna simpelheten hos såväl låtar som produktion omöjliggör kvalitetspoäng i samma spann.
Daniel Reichberg

Almedal
Från och med nu och 20 dagar framåt
(Luxury)
1/5

I en gammal intervju i SVT:s Musikbyrån berättade Håkan Hellström om hur grabbarna i Soundtrack of our lives hade kikat in i studion och skrattat åt honom när han spelade in sin debutskiva. Att Hellströms musik skulle slå verkade osannolikt. Det krävs speciella personer för att våga gå emot strömmen.
Utan Håkan Hellström hade inte Göteborgsgruppen Almedal funnits, åtminstone hade de inte låtit som de gör. Adam Jolebys desperata sång låter Hellström. Melodierna låter Hellström. De naiva texterna låter Hellström. Till och med albumtiteln Från och med nu och 20 dagar framåt låter Hellström. Fast allt utan den sista gnuttan energi och finishen som gör originalet till den artist han är. Resultatet blir ett skolexempel på skillnaden mellan innovatörer och imitatörer.
Andreas Jakobsson

Mike Marshall Darol Anger with Väsen
(Adventure music)
2/5

När Mike Marshall och Darol Anger nyligen spelade tillsammans på Folkmusikgalan i Konserthuset i Uppsala var musikerna nära att hylla varandra till döds. Och det är lätt att få intrycket av att de två amerikanerna och de fyra Uppsalamusikerna kände lite väl mycket vördnad för varandra när de klev in i skivstudion.
Här och där glimmar det till, men större delen av albumet innehåller en mix av bluegrass och svensk folkmusik som är så försiktig och välstruken att det är svårt att behålla koncentrationen. De lite rivigare partierna, som i Penknife Killer, blir mest en frustrerande påminnelse av hur bra samarbetet kunde ha blivit. Det finns inget annat att göra än att se fram emot nästa Väsenalbum och nöta sönder de gamla ytterligare.
Andreas Jakobsson