SKIVRECENSIONER
Riltons vänner
De vill att vi bugar och niger
(Sockeye/CDA)
5/5
Att höra inre röster som på olika sätt dirigerar en att göra eller säga mer eller mindre dumma saker brukar inte alltid vara så lyckat och kan rendera i besök på dårhus. Om allt det man i stället hör är yttre röster som på ett ytterst behagligt och inbjudande sätt söker ge Moder Svea en ny bild av skönt klingande vokalgruppsmusik (s k A Cappella-musik) är sannolikheten stor att det är Riltons vänner som uppenbarar sig för en i digital eller annan form.
Med sitt senaste (och fjärde) album De vill att vi bugar och niger tar denna spännande vokalkvintett steget ut i det melankoliska poplandskapets dimhöljda ridåer med hopp om hög- och lågtryck blandat om vartannat känslomässigt sett. Trots medlemmarnas ringa ålder rör det sig om en professionellt erfaren vokalgrupp som under åtta år med Stockholm som hemmabas har rönt diverse uppmärksamhet och uppskattning i Skandinavien, Europa och USA. I Riltons vänner har man ett personligt färgat och fullödigt alternativ till en väletablerad vokalgrupp som The Real Group. Originalmusiken och texterna är nyskrivna av såväl en del av gruppmedlemmarna som personer kopplade till gruppen sedan flera år tillbaka.
Vilka döljer sig då bakom Riltons vänner? Sebastian Rilton har med sitt efternamn och sin djupa och bärande basstämma fått ge namn och uttryck för gruppens väl och ve. Den botten som uppvisas är minst sagt imponerande och effektfull. Den andre manlige medlemmen heter Daniel Greayer (inte helt olik en viss herre vid namn Jim Carrey) och är student i Uppsala, med rätt att ta ut svängarna i sin barytonstämma på ett synnerligen lidelsefullt sätt (t.ex. på den sakralt och existentiellt ångestladdade låten En tyst minut). Bland de kvinnliga medlemmarna är det framför allt Linnéa Olsson som med sin spröda och fragila sopranstämma griper tag i mitt hjärta på bl.a. Varje gång jag ser dig och Nånting inom oss i en anda av romanticism à la Wordsworth och oförlöst kreativitet metaforiskt sett. Mia Öhman (mezzo-sopran) och Matilda Lindell (alt) visar prov på pregnans, pondus och fyllig röstklang i arrangemang med influenser av soul och rnb.
Sammanfattningsvis är det en mycket välgjord och väl genomarbetad platta som Riltons vänner har lyckats producera. För varje lyssning växer såväl musiken som texten: den täta och jazzinfluerade harmoniken på Klor (med reminiscens av Steely Dan); upplevelsen av total maktlöshet på De vill att vi bugar och niger, m.m. Godbitarna är påfallande många och erbjuder en festmåltid för lyssnaren med stora öron och öppet sinne. Därför kan jag inte undslippa mig att komma med följande varma rekommendation: Missa inte Riltons vänner på Katalin den 23 maj Köp gärna CD:n som ett led i förberedelserna
Peter Reinholdsson
Portishead
3rd
(Island/Universal)
4/5
Hur många album från 2008 kan du på rak arm räkna upp som är intressanta och bra både i teori, praktik, takt och ton? Som lyckas omsätta och dressera sina idéer till välproducerade intrikata kompositioner utan att förlora ett uns av popsensibilitet? Portisheads 3rd är för min del det första. Här finns så många infall, variationer och melodier att jag inte drar mig för att hala fram betyget omnipotent popmusik.
Vägarna in till en givande lyssningsupplevelse av 3rd är flera. Välj till exempel att fokusera på de sinnrikt varierade poplåtarna som spänner från det massivt pampiga till det eftertänksamt tassande, ibland inom samma komposition. Eller välj att lyssna på hur de producerats: eroderat och dunkelt men ändå fullständigt stringent och med en känsla av John Carpenter ständigt lurande bakom hörnet. Eller välj att lyssna på rytmiken, det är verkligen sällsynt att pop underbyggs på ett så inspirerat och nyfiket sätt som på 3rd.
Det är ett inspirerat Portishead som drar upp ridån. De framstår som trummaskinstrubadurer i den brutala Machine Gun, som sköra vispoeter i den skissartade Deep Water och som antiklimaxens budbärare i inledande Silence som avslutas så smärtsamt tvärt att man undrar var låten egentligen tog vägen, efter fem minuter hade den ju bara börjat? Allra finast är The Rip som på ett par minuter förvandlas från stilla ballad till ett stycke jagad krautpop av bästa märke, Beth Gibbons röst rör sig in och ut ur musiken genom att ömsom vara melodibärande och ömsom ett skirande bakgrundsljud. Därifrån får gärna resten av världens popmusik ta vid.
Björn Berglund
Markus Krunegård
Markusevangeliet
(V2/Universal)
4/5
En vän som tipsade om Laakso-sångaren Markus Krunegårds solodebut berättade att det fanns en förbehållslös hyllningslåt till Uppsala på den. Efter att ha lyssnat på Åh Uppsala, där Krunegård sjunger om hur han försöker få vänner på kvartsrasten men på kvällen är ensam igen, är jag ganska säker på att refrängen snarare är ironisk.
Kanske är det låtens ambivalens som gör den till skivans enda riktigt svaga punkt, eller att Uppsala verkligen betyder så mycket för honom att han inte kunde förmå sig att ta bort den. För resten av skivan är lysande. Markus Krunegård sätter texternas rakhet i sådant fokus att de hela tiden kränger och går över gränsen för hur en sångtext definierades innan Markusevangeliet. Som ett enda långt motbevis på universitetshuscitatet, Att tänka fritt är stort. Att tänka rätt är större är det samtidigt en indiepoppärla, så enkel och medryckande att den mycket väl kan komma att bli en svensk klassiker.
Andreas Jakobsson
Veronia Maggio
Och Vinnaren Är
(Universal)
3/5
Jag frågar mig vem som egentligen är tänkt att vara Veronica Maggios publik. Man behöver såklart inte ha en tilltänkt publik för att göra musik, men jag tänker att eftersom det nu kommer en andra skiva måste väl några ha köpt den första i alla fall. Jag såg henne sjunga i mitt förortscentrum förra sommaren, och tanken på hur svårt det är att följa upp en låt som Dumpa mig var påtaglig. I det livsfarliga gränslandet mellan skoj och allvar, och definitivt inte något som den etniska blandning av folk i publiken kunde relatera till.
Är det så att Veronica Maggio har hela sin publik inom ramen av fyra gator i Vasastan i Stockholm? Det kan vara en logisk förklaring till utvecklingen, för på andra skivan blandas den medvetna radiopopen upp med lite coolare rnb, och resultatet hamnar i närheten av det som Mauro Scocco brukar åstadkomma som hovleverantör av P4-kompatibel soulpop på svenska.
När jag lyssnar igenom Och Vinnaren Är vill jag göra en plus- och minuslista. På minussidan står utan tvekan att jag har stora problem att stå ut med det konstlade tilltalet i Veronicas röst. Att hon ska vara ironiskt, inställsamt söt (jag tänker mig att hon sjunger med plutmun) samtidigt som hon aldrig har långt till riviga rnb-läten och just denna blandning är i det närmaste outhärdlig. Å andra sidan är låtarna ibland inte alls dumma, överlag mycket bättre än den slätstrukna album-soulpop som det känns som vid ouppmärksam lyssning.
Roger Gunnarsson
Inja
Erased
(DFR)
3/5
Jag har alltid uppskattat musiker som bryter mot normer och blandar hej vilt mellan genrerna. Stilrent är inget honnörsord här. Inja är härvidlag en energikick. De fem nordborna (tre svenskar och två finnar om jag förstått saken rätt) vilar på en bas av modern progressivrock (i någon mån The Mars Volta; desto mer Coheed And Cambria), blandar in traditionell postrock och tvekar inte att ta till tungmetallens artilleri i fråga om blytungt gitarriffande. Och så, på toppen av berget, står Erica Öberg med sin ljusa, klara röst, som en sorts hybrid mellan Björk och de åtskilliga kvinnliga sångfåglar som hårdrocken begåvats med på senare år.
Kardemummasumma blir en inalles positiv upplevelse, som emellertid hade blommat än mer om variationsrikedomen låtits brisera. Inja växlar i tempo och tema, men det där dystra ligger kvar rakt igenom. Fast gillar du det molokna kanske saken är biff?
Daniel Reichberg
