Svårdefinierad progg

Det är alltid ett hiskeligt bök när man ger sig på att försöka beskriva/bedöma/recensera den på alla sätt originella musik som stammar från Gävlesnillet Rikard Sjöbloms penna. Som vanligt plockar hjärnans uppslagsverk upp termer som virvlande, impulsiv, galen, virtuos, gripande, på kornet, retro... Men att hitta en adekvat beskrivning av den musik som går under namnet Beardfish, det är knappt att det går. Vi snackar här nämligen om nio separata små teaterstycken, fyllda av Sjöbloms vardagsbetraktelser (vad sägs om literära fyndigheter som life is a long queue to the urinal ), tonsatta i ljuvaste 70-talsskrud, där de såväl folkmusikaliska som riffrockande kvaliteterna pekar åt både internationell prog och svensk progg. Och hur beskriver man sånt? Denne skribent kommer väldigt sökt att tänka att tänka på Elvis Costellos bevingade ord: att skriva artiklar om musik är som att dansa om arkitektur...
Men att det är betagande, gripande och väldigt köpvärt, därom talar sifferbetyget sitt tydliga idiom.