Gitarrer för hela slanten

På Uppsala konsert och kongress är det festivalstämning. För sjätte året i rad hålls Uppsala internationella gitarrfestival, och över 5 000 människor har kommit för att lyssna på världens skickligaste gitarrister. En våning upp med rulltrappa och vi befinner oss helt plötsligt i den akustiska gitarrens förlovade land. Längs väggarna står instrumenten i rader och från alla möjliga håll hörs plinkanden. Några besökare har kommit långväga ifrån. Andra är nyfikna Uppsalabor som förstått att Uppsalas internationella gitarrfestival är en stor händelse som man inte får missa. Under fyra dagar gästas vår stad av världens skickligaste gitarrister och dagarna fylls av konserter, workshops och föredrag.
För 55 år sedan hade John Williams sin första konsert. Idag räknas han som den kanske bästa av klassiska gitarrister och för allmänheten är han mest känd för sin inspelning av Cavatina, filmmusiken till The Deer Hunter. Tillsammans med den chilenska gruppen Inti-Illimani höll han en bejublad konsert som avslutade festivaldagarna. Det var ett smart drag att lägga den konserten sist. Publiken fick definitivt mersmak inför nästa år. Särskilt glänste den chilenska gruppen och brittiskt försiktige John Williams hamnade nästan lite i skymundan när flöjter, dragspel, rytmer och mastiga herrstämmor ljöd upp. Festivalens bästa konsert väckte danslust och glädje.

Svårspelat och även aningen svårlyssnat var den polske Marcin Dyllas uppträdande. Efer att ha vunnit mängder av stora gitarrtävlingar råder ingen tvekan om hans skicklighet. Men jag kan inte låta bli att känna mig lite exkluderad i detta sällskap av redan frälsta.
Lättare är det då att ta till sig Andy McKee, mannen som gav YouTube ett ansikte. Söker man på ordet guitar på Youtube är gitarrläraren från Tupelo, USA, den första som kommer upp. Ett av hans mest kända alster, RyLynn, har tio miljoner lyssningar på sajten. När han nu för första gången besöker Uppsala är han efterlängtad. Med sina slitna jeans, grå lite skrynkliga skjorta och en begynnande flint ser han ut just som den vanlige kille han beskriver sig själv som. Andy McKee är känd för sin fingerpickingteknik, där han spelar med fingarna istället för med plektrum. Han sägs också kunna göra det omöjliga. Likväl ser det inte alls omöjligt ut. Man förundras snarare över hur lätt det verkar vara vilket självklart är en första klassens illusion. Andy McKee började spela som 13-åring och det går knappt att föreställa sig alla de timmar av hårt slit som ligger bakom den lättsamma showen. Särskilt spännande blir det när jokern dyker upp i form av en harpgitarr. Detta instrument var nog helt nytt för de flesta och kan utseendemässigt beskrivas som en Barbapappaversion av en gitarr. Ljudet ger en fyllig klang, som en korsning mellan en gitarr och en bas.

Tack vare variationen känns konsertens två timmar betydligt kortare. Vilket är ett bra betyg. För den som inte är helt insatt i den klassiska giarrvärlden kan konserterna annars kännas aningen långa och svårsmälta.
Det var inte bara stora världsstjärnor som fick visa upp sig. Även om det svenska underbarnet Johannes Möller är på god väg att bli en sådan. Hans egenskrivna stycken hade något filmiskt över sig och klangerna hade influenser från såväl indisk som keltisk musik. Med den grönbruna bakgrunden och det ljusa lockiga håret påminde han om en Näcken-figur som förtrollade sin publik. Särskilt spännande var stycket Ananda som han skrivit tillsammans med sin fru.
Lite tråkigt är det att inte en enda kvinna letat sig in på programmet, förutom ovan nämnda fru som är med på ett nummer. Det är också mest män i publiken. Helt klart skulle det ge festivalen mer bredd och kanske locka fler kvinnliga besökare om det fanns några kjolar på scenen.
Nästa års artister avslöjas inte förrän på gitarrfestivalens vårkonsert, som den här gången gästas av inga mindre än John McLaughlin and the 4th Dimension.