Sophie Zelmani: I’m the rain

Det finns artister som har gjort en grej av att inte leva upp till lyssnarnas förväntningar. Nick Cave har till exempel drivit den linjen så långt att man numera skulle bli besviken om ett nytt album lät likadant som det förra.
Sophie Zelmani är Nick Caves raka motsats i det avseendet. Det finns ingen artist som går att lita på lika säkert som Sophie Zelmani. Skillnaden mellan hennes skivor ligger på nyansnivå och har gjort det så länge att det nästan börjar bli provocerande. På ”I’m the rain” visksjunger hon sig igenom ännu ett album till sparsam instrumentering och lyckas på något märkligt sätt fortfarande undvika att det 16-åriga projektet blir tjatigt.
En del handlar förstås om producenten Lars Halapi som hon arbetat med från starten och vars produktionsdetaljer är helt perfekta i sitt sammanhang. Det kan vara ett stilla gitarrplink eller en stavelse som dröjer. Allt arbetar mot samma håll och gör sitt för variationen och likriktningen. Men också att Sophie Zelmani varje gång pressar sig till det yttersta inom sina egna snäva ramar och lyckas vända och vrida beståndsdelarna till något nytt även den här gången fast det egentligen inte längre borde vara möjligt.