Ludwig Bell

Ludwig Bell ger sig redan i inledningslåten Normandie – Landskrona in i valdebatten: ”Min älskling, du och jag, vi tror på nå’t – vi kommer aldrig att rösta blått”. Det är alltid kul med artister som tar ställning, men mer engagerat än så blir det inte.
Han följer upp med singeln Kärlek slutar alltid med bråk, och publiken börjar nu strömma till på allvar. Även om vi är vana att se V-Dalas veteranklubb Velvet betydligt mer välbesökt, så verkar Ludwig själv vara förvånad åt andra hållet.

Precis som hos en annan solodebutant från Stockholm, Oskar Linnros, utgörs texterna av ljumma vardagsbetraktelser som inte vågar hoppas för mycket, men som inte heller gräver ned sig i klagan.
Efter den ändå en smula inspirerade starten ber han om ursäkt och förklarar att det nu kommer några långsamma låtar. Ursäkten är på sin plats. För det är just energin och närvaron som är kvällens problem. Han vackra Rickenbacker-gitarr utstrålar en pondus som Ludwig själv inte lyckas frammana.
Längst fram har han dock ett troget gäng fans som sjunger med i texterna, och kanske är det med hjälp av dem som Ludwig mot slutet lyckas revanschera sig. Under den ösiga 800 meter och extranumret Stockholm blues bjuder han åter upp till dans. Om hans gamla band Dreamboy lät en del som Weezer så leds tankarna nu oundvikligen till Jumper.
Men den bästa beskrivningen av soundet presterar Ludwig själv i ett mellansnack:
– Det är som sagt bara lite låtar på svenska.

nbsp;