Hellmans återkomst får ögonen att tåras

Annika Norlin skrev en gång om hur hon dansar fastän hjärtat brister. Det är lite så det känns att lyssna på Jakob Hellmans andra skiva, som nu kommit ut drygt 30 år efter hans fina debut ”... och stora havet”. Till exempel när han med härliga popmelodier sjunger om hur gärna han vill anlända i sällskap med ”dig” till platser där han känner sig utanför ”och vi kan dansa med varann som ingen annan gör”. Han är en av de musiker som kan konststycket att få en att känna sig stärkt trots sorgliga rader om barnlöshet som ”vi får se, vi får förbereda, även om du och jag aldrig kommer få en unge”. Eller får en att känna sig upplyft även när det handlar om sökandet efter en plats inom sig ”där döden inte kan nå till dig”, eftersom han inte känner sig förberedd på det som ska komma och inte förmår sig att säga hejdå. Det är mörkt, men han tar en under armen och vi hoppar och dansar genom det både svåra och fina i livet.

"Jag har trots allt svårt att klara mig genom den här skivan utan att ögonen vattnas"

Men svårmodet har helt klart fått ta större plats på ”Äntligen borta” och jag har trots allt svårt att klara mig genom den här skivan utan att ögonen vattnas, inte minst av låtarna ”Trettiofem” och ”Jag kan inte säga hejdå till dig”. Både texter och melodier är enkla, okomplicerade och nästan blygsamma men ändå så starka. Hans röst låter nästan precis som för 30 år sedan, lika intim och ärlig, även om melankolin har fått större plats. Jakob Hellman och hans sorgsna och förvirrade ögon har återigen brakat in i offentligheten, med ny skiva och medverkan i ”Så mycket bättre”, efter decennier av mer eller mindre ständig anonymitet. Det är en fantastisk och spännande återkomst som verkligen skakar om mig.