Jakten på det gyllene templet

År 1926 gjordes en stor utgrävning av Gamla Uppsala kyrka. Den fullständiga rapporten publicerades inte förrän 1996 men redan 1927 framkom att ett antal stolphål hade hittats under kyrkans golv. De antogs forma en kvadratisk byggnad. Snabbt drogs slutsatsen att det var det länge saknade hednatemplet som hade återfunnits. Tempelfeber utbröt. Eftersom rapporten inte hade publicerats i sin helhet insåg ingen att stolphålen inte alls var samtida med varandra. Vad var det för ett tempel som forskarna letade efter och varför var det så viktigt att det skulle hittas?
För att få svar måste vi gå tillbaks i historien till mitten av 1070-talet. Då skrev den tyske prästen och historieskrivaren Adam av Bremen sin bok Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum, som innehåller den enda samtida skildringen av vikingatidens Uppsala - en berättelse som har kommit att bli helt central för Sveriges historiska självförståelse genom tiderna.
Inledningsvis slår författaren fast att svenskarna är gästfria, måttfulla i allt utom giftermål och inte obekanta med herrens ord. Men något ondskefullt står i vägen för deras frälsning. Deras stora förbannelse är den vidskeplighet som förslavar folket, och som förkroppsligas av den hedniska kulten i Uppsala. Kultplatsen är belägen på en slätt omgiven av berg och innefattar ett gyllene tempel, en källa, ett ständigt grönt träd och en helig lund. I templet dyrkar folket tre avgudabilder. Vid en stor högtid vart nionde år offras djur och människor för att blidka gudarna; ett kristet vittne ska ha räknat till 72 kroppar som dinglade i offerlunden.
Skildringen är problematisk på flera sätt, menar Magnus Alkarp. Adam av Bremen satte aldrig sin fot i Uppsala, utan litade helt till informanter och hörsägen. Berättelsen har likheter med bibliska motiv såväl som nordisk mytologi. Dessutom skrevs den i ett tydligt politiskt syfte:
- Adam ville möjliggöra för ärkestiftet i Hamburg-Bremen att göra anspråk på Sverige och att ta åt sig äran för frälsningen av svenskarna.
Det är dock inte berättelsen i sig som är i fokus för Magnus Alkarps avhandling, utan hur den har använts av forskare och lekmän som velat säga något om sin egen tid.

På 1600-talet ökade intresset explosionsartat för vikingatidens Uppsala. Mest bekant för eftervärlden från denna tid är kanske Uppsalaprofessorn Olof Rudbecks ökända Atlantica (1679-1702), där Sverige och i synnerhet Uppsala framställs som civilisationens vagga. Rudbecks rykte som fantasifull knäppgök är dock delvis oförtjänt, menar Magnus Alkarp.
- Hans slutsatser var ju helt uppåt väggarna men hans metod var det inget fel på. Han gick ut och undersökte landskap och byggnader, och han var oerhört beläst. När det gäller Gamla Uppsala är många av det sena 1900-talets arkeologer inte mindre fantasifulla än vad han var.
1600-talets forskning om det vikingatida Uppsala handlade inte bara om att skänka Stormaktssverige ett ärorikt förflutet, även om detta mycket väl kunde bli effekten. Vad som upptog de lärdas intresse var istället en akademisk debatt om politikens förhållande till religionen som främst kom till uttryck i studiet av den hedniska kultens bilddyrkan. Dåtidens forskare var faktiskt mycket mer kritiska mot Adam av Bremens berättelse än många moderna historiker och arkeologer. De ansåg att skildringarna av övernaturliga händelser färgades av att författaren var en vidskeplig katolik snarare än en hederlig lutheran.
- Adam beskriver till exempel hur jungfru Maria uppenbarar sig för en blind man och ger honom synen tillbaka. Från deras perspektiv var det ju helgondyrkan, vilket stred mot reformationens läror. Alltså kunde det inte vara sant, berättar Magnus Alkarp.
I mitten av 1600-talet kom Uppsalaforskarna i kontakt med de isländska sagorna, som inte sällan behandlade förhållandena i Skandinavien under vikingatiden. Fram till dess hade de flesta trott att det ursprungliga Uppsala hade legat i den moderna staden. Men sagorna, i kombination med arkeologiska fynd och en nyväckt vilja att lyssna på lokala muntliga traditioner, tydliggjorde att den plats som Adam beskrev i själva verket var Gamla Uppsala.

Under större delen av 1800-talet och 1900-talet var det däremot nästan omöjligt att ifrågasätta Adam av Bremen, vilket kan tyckas märkligt med tanke på att den moderna källkritiken fick fäste vid universiteten under den perioden. De berg som enligt Adam av Bremen omgav kultplatsen blev till kullar för att bättre stämma överens med Uppsalaslättens topografi. En brunn som återfanns i Gamla Uppsala presenterades i populärvetenskapliga framställningar som den återfunna offerkällan, trots att forskarna i sin brevkorrespondens var överens om att den omöjligt kunde vara så gammal.
- Det var som att man tog ett skohorn och pressade in allt som inte stämde. Kanske på grund av att Gamla Uppsala var så viktigt som nationell symbol var det ingen som ville ifrågasätta berättelsen, säger Magnus Alkarp.
Skildringen av människooffer ansågs länge ovedersäglig, trots frånvaron av distinkta arkeologiska bevis och trots att sagorna inte nämner något sådant.
- Det passade bra med idén om ett irrationellt och mystiskt förflutet och det är lätt att tänka sig att offren pekades ut på måfå. Med det är rimligare att det handlade om folk som hade dömts till döden på tinget.
1900-talets teorier om masspsykologi snarare än Adam av Bremens skildring låg bakom den bild av den nationell extas som bland andra religionshistorikern Åke Ohlmarks målade upp i Svenskarnas tro genom årtusendena (1950):

Festbesökarna voro mäkta gripna av den stundande blotfesten vid kungens och gudarnas säte, de buros framåt på en våg av religiös fanatism i känslan av stegrad gemenskap med fränder, stamjord, det sakrala kungadömet och de gamla gudarna.

De människor som gett upphov till lämningarna i Gamla Uppsala hade för 1600-talets historiker varit forntida folk; nu hade de förvandlats till våra förfäder. Det var enligt Magnus Alkarp mot den bakgrunden man så förtvivlat gärna ville hitta templet: det behövdes för att upprätthålla föreställningen om en historisk kontinuitet mellan vikingasamhället och nuet. Den förvirring som följde på utgrävningen av Gamla Uppsala kyrka 1926 bidrog till att idén om ett hednatempel blev så långlivad.

Men hur var det egentligen - fanns det någonsin ett tempel? I de isländska sagornas Uppsalaskildringar nämns inget tempel, däremot ett hov eller en hall. Det latinska ordet templum, som Adam av Bremen använder, har för övrigt ingen synonym i de germanska språken.
- Det är mycket möjligt att det stod en kåk någonstans. Exakt var den stod eller hur den såg ut kan vi inte veta, säger Magnus Alkarp.
Han tror inte att man bör dra för långtgående slutsatser utifrån de skriftliga källorna om Gamla Uppsala. Svaren finns i jorden snarare än hos Adam av Bremen, menar han; nya utgrävningar har bland annat visat att det bedrevs hantverk i en större omfattning än vad som tidigare varit känt.
- Nu gäller det att gräva och hålla käften.

Magnus Alkarp försvarar sin avhandling Det Gamla Uppsala: Berättelser amp; Metamorfoser vid Uppsala universitet den 21 november.