Erkännande av orättvisor eller huvudet i sanden?
Hur man hittar nödutgångarna i Humanistiska teatern är det första som avhandlas på rektorsseminariet under titeln ”Hur fritt är ordet inom akademin?”. Det vore förstås vanskligt att tolka denna information som ett förebud om eldsvåda men av den höga uppslutningen att döma är frågan minst sagt het.
– Kul att just det här ämnet lockar så stor publik. Det är ju något som har diskuterats mycket i medier under den senaste tiden, konstaterar rektor Eva Åkesson i sitt välkomstanförande.
Även om det dröjer en bra bit in i förste talaren Folke Tersmans, professor i praktisk filosofi, anförande innan Inga-Lill Aronsson nämns är det tämligen underförstått att bakgrunden till seminarieämnet är den debatt som följt av att Aronsson, som är lektor musei- och kulturarvsvetenskap, anmäldes av studenter för att hon uttalat n-ordet i samband med att hon förklarade klassifikationsssystem.
Folke Tersman tillhör inte de som har deltagit i den mediala debatten och tar inte heller här tydlig ställning för någon av sidorna. Han konstaterar att yttrandefriheten behöver gränser för att inte öppna upp för hatpropaganda.
– Vi måste dock vara restriktiva med restriktioner av yttrandefriheten. Myndigheter kan säkerställa att diskrimineringslagen implementeras på ett bra sätt, säger Folke Tersman.
Det, menar han, är inte bara en uppgift för likavillkorsspecialister.
– Alla måste arbeta tillsammans.
Beträffande Aronssons fall uttrycker Folke Tersman att det var olyckligt att de anmälande studenterna inte dök upp på det möte som anordnades och anser även att universitetet brustit i sitt resonemang då det enligt honom inte kan ses som ett trakasseriärende eftersom det inte framgår att någon faktiskt har känt sig trakasserad.
– Att tycka att något är fel är inte samma sak som att bli kränkt, säger Folke Tersman.
Samtidigt känner han heller inte igen sig i uttalanden som gjorts om att man som universitetslärare har blivit oerhört ängslig till följd av det rådande samhällsklimatet.
Nästa talare, Sten Widmalm, professor i statsvetenskap, tillhör falangen som argumenterat hårdast emot vad han kallar ”kränkthetsbranschen” och varnat för riskerna med politisk detaljstyrning av akademin. Särskilt kritisk är han mot Uppsala universitets likavillkorsspecialist Hooshang Bazrafshans uttalanden i Stuido Ett, där han försvarade hanteringen av Aronssons ärende. Enligt Widmalm är det Aronsson som har utsatts för kränkande behandling.
– Ingen stod upp för Aronsson, säger Sten Widmalm.
Han passar också på att ge en känga till Uppsala universitets forskningssamarbeten med Kina.
– Normstyrelsen har ett väldigt ojämnt fokus. Tänk om man lade lika mycket energi på att diskutera samröre med en totalitär stat?
En av Widmalms motståndare i ping pong-matchen på UNT:s debattsida är Maria Eriksson Baaz, professor och representant i Lika villkorsgruppen vid Statsvetenskapliga institutionen. Hon talar också om ett ”oroväckande fokus”, men syftar istället på det hot som flera av de som försvarar Aronssons användning n-ordet säger sig uppleva gentemot faktisk diskriminering och rasism.
– I min värld finns det inget fog för hotet de pratar om. Att inte uttala n-ordet är att respektera de som tar illa vid av det och erkänna deras upplevelser. Vi får inte glömma universitetets historia av att utesluta människor, säger Maria Eriksson Baaz.
För studentperspektivet står Frida Gommel, ordförande i Juridiska föreningen. Hon väljer att fokusera mindre på det omdiskuterade fallet och istället med nedslag i debatten lyfta behovet av nyansering i frågan.
– Det är lätt att gömma sig bakom ord som ”kränkthetskultur”. Studenter idag är medvetna om sina rättigheter och det är bra, säger Frida Gommel.
När ordet slutligen blir fritt är det främst röster som är kritiska mot universitetets agerande gentemot Aronsson som hörs. Flera problematiserar idén om att byta ut ord som kan upplevas som kränkande, bland annat beskrivs det som historieförfalskning. Identitetspolitik som norm kritiseras för att vara oförenligt med akademisk frihet eftersom det innebär att en persons ursprung och egenskaper avgör vad hen får uttala sig om.
Björn Furuhagen, lektor i historia, gör ett utspel om svårigheter med att undervisa i ämnet om att vissa ord inte får uttalas.
– En viktig del av historien är övergrepp som har begåtts. Att inte använda n-ordet är att stoppa huvudet i sanden, det är en del av vårt dunkla kulturarv, säger han.
Björn Furuhagen betonar att han inte vill kränka någon och därför kräver ett tydligt besked om hur man ska förhålla sig i frågan.
Också Coco Norén, dekan för Språkvetenskapliga fakulteten, gör ett inlägg relaterat till sitt ämnesområde.
– Som språkvetare vill jag lyfta distinktionen mellan att prata om ett ord och att använda det, säger hon.
Närmast att snegla mot nödutgångarna blir nog publiken när Hooshang Bazrafshan plötsligt träder in på scenen. Likavillkorsspecialisten har medvetet inte närvarat under seminariet men väljer att komma för att försvara sig mot Sten Widmalms anklagelser om kränkningar mot Aronsson.
– Om det skulle vara så att jag haft fel ber jag om ursäkt och säger upp mig med omedelbar verkan. Det du kallar ”kränkthetsbransch” är ett enda samtal med Aronsson. Är det kränkande att ha ett samtal?, säger Hooshang Bazrafshan till Sten Widmalm, som avstår från att kommentera utspelet.
Seminariet, som i mångt och mycket kan beskrivas som en live-version av mediedebatten, avslutas av rektor Eva Åkesson vars sammanfattning består i att hon önskar att det var lätt att göra rätt men att det dessvärre inte är det. Därför vill hon lyfta vikten av goda samtal mellan kollegor.
– Jag har turen att ha en prorektor som uppmärksammar när jag gör fel. ”Det där var sex diskrimineringsgrunder i en mening”, kan han säga till mig. Det hjälper mig att bli en bättre rektor, säger Eva Åkesson.
Slutligen hoppas rektor att nästa rektorsseminarium om lärarutbildningen kommer att ha minst lika stor uppslutning.
Fortsättning följer.
Läs Ergos sammanfattning av bakgrunden till seminariet "Hur fritt är ordet i akademin?"
