Nya trion fick svettas under grillfest på konstfum
Av någon outgrundlig anledning sammanfaller konstituerande kårfullmäktige nästan alltid med årets dittills finaste dag, så även i år. Det var väl inte direkt muntra miner från Ergo-redaktörerna som tvingades lämna det perfekta uteserveringsvädret bakom sig när de klev in i den kvava föreläsningssalen på Ekonomikum under torsdagkvällen. Samtidigt var det kanske en av de finare gåvor vi kunde fått – separationsångesten för dessa inom kort avgående redaktörer känns betydligt mindre påtaglig efter kvav kväll med fullmäktige.
Nåväl, efter att formalia hade avhandlats tog valutskottets ordförande, Kajsa Sjölin, till orda. Hon berättade om hur arbetet med kårvalet hade gått (hur resultatet blev vet vi förstås redan, det här handlade mer om det praktiska och logistiska arbetet runt valet).
– Generellt har jobbet i valutskottet gått bra. Vi hade ett mål om 30 procents valdeltagande men det slutade på strax över 27, vilket var rekord, så vi är ändå nöjda. Det är roligt att vi nu är den kår med högst valdeltagande i Sverige, sa Kajsa Sjölin.
Därefter var det dags för kvällens huvudnummer – val av ny ordförande till Uppsala studentkår. Gustav Stövling och Ida Qvicker, ledamöter i valberedningen (Obs! Inte detsamma som valutskottet. Valutskottet = arrangerar kårvalet, valberedningen = bereder val inom fullmäktige), fick berätta lite om sitt arbete, som man skulle kunna sägas både försvårats och förenklats av det faktum att S-studenter och Vänsterstudenter valt att kringgå deras utfrågning (du kan läsa mer om det här). I år var första gången valberedningen användes i syfte att fråga ut och presentera presumtiva ordförandekandidater i fullmäktige.
– Det här röstades igenom framför allt för att öka transparensen gentemot kårmedlemmarna, sa Gustav Stövling.
Clara Rydström, Gustav Stövling, Ida Qvicker och Jaroslav Marhun.
Den som är gammal i gamet, som Ergoredaktionen är, vet att diskussionerna och det egentliga beslutet om vem som ska bli kårordförande ofta/alltid på förhand förts och fattats bakom lyckta dörrar, vilket resulterat i att kandidaterna/kandidaten som läggs fram under konstfum inte får en enda fråga för att alla redan vet hur det ska gå – ett inte supertransparent förfarande.
En ordförandekandidat hade hursomhaver genomgått beredningens utfrågning – UUS Emelie Rosén – och hon var således den enda kandidat valberedningen kunde lägga fram. Hon fick en kort presentation av Ida Qvicker som bland annat nämnde att hon har goda praktiska kunskaper och insyn i kårorganisationen i och med att hon suttit i kårstyrelsen de senaste två verksamhetsåren.
"Många hävdar att valuta för pengarna är en principfråga"
Men för att här vara övertydlig för den som inte är insatt i kårens alla förfaranden och interna dispyter – man behöver inte gå genom valberedningen för att ställa upp, utan kan kandidera på plats, vilket S-studenters Anton Sanchez Sulejmani gjorde och fick gå upp och presentera sig själv. För att undvika att bli mer långrandiga än nödvändigt, ett tåg som redan gått men som inte behöver uppehålla sig vid just den här stationen, så kan du läsa Ergos tidigare intervjuer med S-studenter-kandidaten här och här där han presenterar sig själv och de frågor han vill driva.
En station vi dock får lov att uppehålla oss vid lite längre är utfrågningen av de två ordförandekandidaterna som därefter tog vid och typ aldrig tog slut (kul för medlemsdemokratin, mindre kul för de av oss som börjat vittra tåbira i salen). Högerpartiets Tim Sundblad hade läst i Ergo att Vänsterstudenters Linnea Rydén inte tyckte det spelade någon roll att kåren lagt pengar på en valberedning i onödan. Tim Sundblad ville veta om om det nya styret skulle ha samma inställning till budgeten. Anton Sanches Sulejmani undvek frågan om budget men svarade att han inte tyckte att valberedningen var rätt väg att gå.
– Vi kan inte bara spela med, det är en principfråga för oss, sa Anton Sanches Sulejmani.
Tim Sundblad var inte sen med att replikera.
– Många hävdar att valuta för pengarna är en principfråga och tycker att ert agerande är respektlöst.
– Jo pengar är viktigt. Men vi var emot beslutet när det togs. Men samtidigt verkar det inte ha funnits nåt engagemang från andra kandidater heller. Det var ju bara en kandidat som skickade in. Valberedningen har också i uppdrag att vara aktiv och söka kandidater vilket de inte gjorde, sa Anton Sanches Sulejmani.
"Jag tror inte lösningen på arbetsmiljöproblemen är fler tjugoåringar som inte har erfarenhet eller kunskap i arbetsrätt"
Talarkuben kastades därefter till avgående presidial Louise Ingemarsson (UUS) som hade förberett med både grillkol och spett till utfrågningen av kandidaterna, eller framförallt till Anton Sanches Sulejmani. Hon ville veta varför det nya styret planerar för tre presidialer när det kommer innebära en förlust på 280 000 kronor.
– Anledningen till varför vi yrkar på tre är att vi ser ett stort behov – personalsituationen och kåren behöver stabiliseras. Jag är inte rädd för ett minusresultat om det kan skapa en trygg arbetsplats. Vi har heller ingen kanslichef än så det kommer finnas resurser att ta av, sa Anton Sanches Sulejmani.
Louise tog fram tändvätska. Nu undrade hon vad Anton Sanches Sulejmani själv hade för kunskaper som gjorde honom lämplig att leda ett helt kansli. Han svarade att han inte hade så mycket kompetens men att han skulle lyssna på personal och avgående presidium för att på så sätt lära sig. Emelie Rosén fick här också möjlighet att kontra med att hon faktiskt hade erfarenhet av att leda personal efter jobb som teamleader.
Frågestunden fortsatte en bra stund tills någon yrkade på streck i debatten. Omröstningen avgjordes med handuppräckning. Partipiskan ven: samtliga S-studenter och Vänsterstudenter sträckte upp sina händer för Anton Sanches Sulejmani (18 st). Emelie Rosén fick nöja sig med tio röster.
Efter att man landat i Anton Sanches Sulejmani som ordförande blev det dags att fastställa antalet vice ordförande. De senaste två åren har det varit två (dock en av de vice på 50 procent det senaste året). Nuvarande styrelse hade budgeterat för en. Anton Sanches Sulejmani & co ville ha två. Louise Ingemarsson kunde inte förstå varför. Hon fortsatte argumentera:
– Jag förstår om det känns som en orolig situation när det inte inte finns nån kanslichef för tillfället. Men det är bara några månader som det är skakigt. Resten av året då? Jag ser inte att det är nödvändigt att ha tre presidialer, sa Louise Ingemarsson som menade att det fanns risk att en av dem skulle gå sysslolös.
Här passade hennes företrädare, Klara van Blaricum (S), på att flika in att det visst finns grejer att göra under ett år för tre presidialer.
– Kåren har som sagt många utvecklingsområden, sa hon.
Klara van Blaricum tryckte också på att man redan för två år sedan arbetat för att skapa en hållbar struktur i organisationen. Hon vände nu frågan tillbaka till Louise – vad var det som hade hänt under deras år? Varför var nu denna nya struktur inte ännu på plats?
Ordförande Jacob Färnert (UUS) svarade att man inte nått ända fram. Men att det berodde på personliga grejer som han inte ville gå in på. Han tyckte dock inte heller att tre presidialer var rätt väg att gå. Och kanske talade han av egen erfarenhet när han sa:
– Jag tror inte lösningen på arbetsmiljöproblemen är fler tjugoåringar som inte har erfarenhet eller kunskap i arbetsrätt, sa Jacob Färnert.
Louise Ingemarsson gjorde ett sista försök att få gehör för sin hjärtefråga och bad ledamöterna att rösta emot partipiskan. Det skulle dock visa sig att hon talade för döva öron. Efter handuppräckning stod det klart att – surprise surprise – 18 pers ville ha två ledamöter, medan tio ville ha en.
Vilka dessa tu skulle vara stod skrivet i stjärnorna. Inte. De två kandidater som lades fram var Vänsterstudenters Alexander Wilson van Deurs och Linnéa Ryden som tillsammans med Anton Sanchez Sulejmani (långa namn! Vi har övervägt akronym, men kom fram till att alla namn inte lämpar sig för det…) hade kungjort sina kandidaturer i Ergo veckan innan.
Louise Ingemarsson återanvände några av vedklabbarna från föregående utfrågning och undrade vad för kunskaper och kompetens kandidaterna satt på som kunde rättfärdiga ett budgetunderskott på 280 000 kronor.
– Ganska mycket. Jag leder ändå ett litet kansli på tre personer och jag har erfarenhet av att lyfta studentpolitiska frågor, sa Alexander Wilson van Deurs och Linnea Rydén skrev under på det senare:
– Jag har inte erfarenhet av att vara arbetsgivare, men jag kompenserar med att vara aktiv och drivande i politiska frågor. Jag tror jag kan bidra till att politisera kåren mer.
Alexander Wilson van Deurs passade under frågestunden på att ånyo lyfta de tre frågor som Vänsterstudenter gått till val på och vill driva i styrelsen (vi som hängt med i kårvalskampanjandet kan nu dessa som ett droppande vatten): ledig dag efter tentor, återta campuskaféerna och ge gratis mensskydd åt studenterna.
Louise Ingemarsson var mer än varm i kläderna och fortsatte grilla kandidaterna till sin kår-s’more:
– Hur kan kåren bli bättre på att samarbeta med nationerna framgent?
Linnea Rydén var inne på att piska liv i en tolv år gammal död häst (S-studenter gjorde även de ett halvhjärtat försök till att piska liv i den för några år sedan, men den var då, liksom nu, död):
– Vi vill se över möjligheterna att införa ett lokalt kårobligatorium likt det man har i Lund. Alltså att man automatiskt blir medlem i kåren om man går med i en nation.
En nationsämbetsman bland åhörarna, som vi inte uppfattade namnet på, påtalade att många på nationerna inte hyser supervarma känslor till kåren och undrade hur man tänker kring en potentiell konkurrenssituation gällade den sociala verksamheten.
– Tråkigt att höra att nationerna känner så, vår tanke är inte att konkurrera. Vi vill samverka och införa ett lokalt kårobligatorium, sa Alexande Wilson van Deurs.
Louise Ingemarsson påkade i brasan en sista gång (nu ska vi ge oss med grillningsmetaforerna) och undrade hur de såg på könsfördelningen i presidiet med tanke på att de själva vevade om att kåren var en “herrklubb” i en debattartikel.
– Jag och Alexander är helt nya i kåren och vi kände att det var rimligt med Anton som ordförande i och med att han är mer insatt och erfaren. Sedan har det inte funnits så många som är villiga att ställa upp i och med att man måste ta studieuppehåll ett år, sa Linnea Rydén.
– Det kanske är ett klassiskt högerargument att säga att det kokar ner till individen, men så var det i det här fallet. Vi kommer jobba med den frågan så att det ska bli bättre framöver, försäkrade Alexander Wilson van Deurs.
Streck i debatten drogs och därefter kunde fullmäktige välja Linnea Rydén och Alexander Wilson van Deurs till nya vice ordförande för Uppsala studentkår 2022/23.
"Jag och Jacob har hängt ihop länge och det tar emot att se honom ha en annan."
Om man tittar noga kan man se att Louise Ingemarsson nu börjat grilla en marshmallow på eftervärmen. Foto: Sandra Gunnarsson
Därefter valde man styrelsemedlemmarna Klara van Blaricum (S), Inez Sigvardson (S), Milla Knuuti (V), Emil Buckard (V). Clara Rydström och Acacia Holland valdes till suppleanter.
Jacob Färnert som kommer att avancera till vice ordförande i Sveriges förenade studentkårer nästa verksamhetsår var inte redo att släppa kåren helt. Eftersom han ändå planerade att gå på alla fullmäktigemötena kandiderade han till ordförande för fum. Även Louise Ingemarsson var sugen på en plats i fumpresidiet och kandiderade till vice-posten.
– Jag och Jacob har hängt ihop länge och det tar emot att se honom ha en annan, sa hon.
De båda valdes tillsammans med parhästen Jaroslav Marhun som sekreterare.
Jacob Färnert klev fram för att föredra verksamhetsplan och budget. Han fick bland annat svara på frågor om varför kostnaden för kanslichef är så hög (900 000). Det ska också tilläggas att kåren för närvarande inte har någon sådan eftersom den befintliga sade upp sig.
– När vi anställde förra gången hade vi många bra kandidater men de flesta drog sig ur på grund av lönen. Det är en stor siffra, men det är också väldigt många grejer som måste göras.
Även kommunikatörens lön ifrågasattes. Ergoredaktionen som troligtvis kommer finansieras av universitetet (beslut väntas kanske i juni), kunde dock luta sig tillbaka och genomleva sitt första konstfum i livet utan att få sin existens ifrågasatt.
En sista dispyt rörde de ändringar som tillträdande presidium ville göra i verksamhetsplanen. De ansåg att man behövde lägga mer betoning på att US ska vara ett studentfack och mindre fokus på att skapa förmåner för studenter. Flera var de i församlingen som ansåg att förmåner faktiskt är viktiga för att locka medlemmar att gå med i kåren.
– Jag förstår inte varför ni inte kan satsa helhjärtat på båda? Det ena behöver ju inte utesluta det andra, sa högerpartiets Tim Sundblad och syftade på att man både skulle kunna jobba för att bli ett studentfack – och att ge medlemmarna bra förmåner.
De båda vänsterstudenterna sa att de inte skulle ta bort några förmåner, men att de heller inte skulle anstränga sig för att hitta nya. De ville ändra fokus och då kan man inte lägga resurser i form av tid på att leta nya rabatter. Alexander Wilson van Deurs betonade också att de rabatter som US har idag inte direkt är nåt att locka med.
– Vad ser nya studenter när de går in på US hemsida? Rabatt på Citypadel. Nice. Rabatt på Campusbokhandeln. Nice. Nu vill jag betala 80 kronor per termin. Nej, fokuset bör inte ligga där.
Intågande styre ville också ändra några lydelser i verksamhetsplanen för att få den anpassad efter de tre frågor som Vänsterstudenter gick till val på: att införa gratis mensskydd på campus, att införa en ledig dag efter tenta och att att ta tillbaka
kontrollen över campuskaféerna. Efter lite grymt från UUS-håll röstades hela verksamhetsplanen och budgeten igenom med tillagda ändringar.
Så kom tåget till slut fram till sin slutstation, eller i alla fall den station där de här två konduktörerna/redaktörerna hoppar av. Det här var vårt sista fullmäktigereferat och tur är väl det med tanke på att det under åren kopplats på fler och fler vagnar i det här referatet, som nu mer liknar en kortroman. Tack för alla ingående bråk om att-satser, alla pikar om hur mycket Ergo kostar, alla söndersparkade fötter (ni som vet, ni vet), utstormningar, SM i paragrafrytteri och charkbrickor i bänkraderna. Det har varit både underbart och fruktansvärt att bevittna.
Se nu till att ta väl hand om vår snart 100-åriga Ergo-bebis!
Linnea Rydén, Alexander Wilson van Deurs och Anton Sanches Sulejmani var glada efter valet.
Ni är nytt presidium – hur känns det?
Alexander: Riktigt kul!
Linnea: Spännande!
Anton: Jättebra! Det känns som att vi och Vänsterstudenter är överens i många frågor och det känns skönt att sitta i vänlig majoritet. När vi satt i styrelsen med UUS för ett år sedan blev det väldigt mycket kompromisser. Det kan man jämföra med när vi fick se Vänsterstudenters krav och kände “varför har inte vi drivit de här frågorna innan?”
Ni grillades ganska hårt, fick ni för hårda frågor tycker ni?
Alexander: Nej, vi hade nog förberett oss på att det kunde ha blivit värre. De var hårdare mot Anton.
Linnea: Ja, vi var ju två och kunde bolla frågorna mellan varandra.
Anton: Det var ganska väntade frågor, men det var bra att det blev så mycket debatt. Vi minns nog alla när Jacob ställde upp förra året och han inte fick några frågor alls.
Ni tillträder första juli, vad är det första ni kommer göra?
Anton: Jag har väldigt stor respekt för Jacob och det jobb han har gjort, så det är ett stort arv och ansvar att axla.
Alexander: Ja, det kommer vara mycket att sätta sig in i.
Linnea: Jag ser fram emot att lära känna kansliet, det är ju helt nya kollegor så det ska bli spännande.
Anton: Över huvud taget är vi väldigt taggade på att komma in i styrelsen. S-studenter har ju inte haft ordförandeposten sedan 2018 så det är kul att vi återfår posten. Sedan tycker vi också att det är bra och viktigt att få in lite mer representation på kåren. Att få in fler kvinnor är förstås viktigt, men kåren är även en väldigt homogen organisation sett till bakgrund. Jag är den första ordförande med utomnordisk bakgrund på 20 år tror jag.
