Så minns vi Casper Wahlund
Beskedet att Casper inte längre fanns med oss var en sådan chock och så ofattbart att det nog inte riktigt nått ända fram än. Det känns fortfarande som om han när som helst skulle kunna komma gåendes på Övre Slottsgatan i sina kortbyxor (oavsett årstid och väder). Verkligheten knappar dock in och insikten att aldrig mer få diskutera och ta del av hans erfarenheter och kunskap på många områden, uppleva hans (med förtjust plirande ögon) spetsfundiga ironier och humoristiska påhitt, se hans (trots försök att vara barsk) omsorg om personal och vänner, smaka på hans kulinariska färdigheter – ja, listan är lång varför saknaden är ett stort svart hål!
Decennier av minnen kan inte delas så här begränsat på pränt, men vi är säkerligen väldigt många som kommer att låta Caspers minne leva vidare i våra hjärtan.
Så går vi bort
Så går vi bort, men ändå finns
vi här i år och dar.
Så länge människorna minns
oss håller vi oss kvar
Vi lever här ännu ett slag
Vårt minnes dunkla liv.
Men långsamt bleknar våra drag
Och kommer ingen vid.
När vi så våra namn har mist
Och bilden strukits ut
Då får vi ge oss av till sist
Så har vi dött till slut.
Men någon dag när solen far
I molnet en sekund
En skugga av vårt minne drar
på jorden fram en stund.
Dikt av: Olle Adolphson
Anna-Pia Norman Wahlund, vän och kollega på Uppsala studentkår sedan 90-talet.
Casper på taket vid Norreda. Foto: Erik Wahlund
Det är med sorg och nostalgi som jag mottagit beskedet att Casper lämnat jordelivet. Jag hade förmånen att samverka med honom både som ordförande i kårfullmäktige och som studiebevakare. Jag minns Casper som en unik karaktär med ett stort hjärta och en ständig spjuveraktig glimt i ögonen. Jag minns en person med en enorm kunskap om och engagemang för Uppsala studentkår och Uppsalas studenter, för att inte nämnda en person med stenkoll på kårens ekonomi. Kanske tyckte han ibland jag spenderade för mycket pengar på fika till fullmäktigeledamöterna, men han var alltid hjälpsam och mån om att lösa problem. Man kunde alltid vända sig till Casper. I en studentorganisation som Uppsala studentkår är det alltid en hög omsättning på förtroendeuppdragen och posterna och då är det ovärderligt att ha en person med långt minne som Casper som kunde stå för kontinuiteten. Tack Casper, för allt du gjort för Uppsala studentkår och för oss förtroendevalda. Du kommer vara saknad!
Leo Pierini, tidigare studiebevakare och ordförande i kårfullmäktige
Foto: Ergoarkivet
Casper har betytt mycket för studenternas möjlighet att organisera sig. Han har mött varje ny generation studenter på samma sätt: med jämnmod, lugn och saklighet. Han skapade förutsättningarna för oss att förverkliga våra idéer och mötte oss med respekt. Han fick kåren att fungera så att presidiet kunde fokusera på det politiska arbetet.
Samtidigt såg han alltid till att vi var insatta i ekonomin. Med jämna mellanrum kallade han in mig på sitt kontor, öppnade den gamla datorn med bokföringsprogrammet och gick igen varenda kostnad.
Casper hade sin egen stil och klädde sig som han trivdes. Därför var lätt att känna igen honom ute på Uppsalas gator. För vem, om inte han, gick runt i shorts mitt i vintern? Under de två år som vi jobbade tillsammans såg jag honom bara i långbyxor en handfull gånger.
Hans bortgång är en stor förlust för studenterna och för Uppsala studentkår.
Caisa Lycken, kårordförande åren 2014-2016
Foto: Joel Cevey Tärnholm
Casper var unik på många olika sätt och alla har nog sin egen bild av hur han var. För mig var han den evige studenten. Casper passar inte strikt definitionen men han gav alltid intrycket av studenten, i alla fall hur jag tänker mig att någon som håller fast i sin studentanda är i hans ålder. Hur annars ska jag försöka beskriva hur jag en dag klev ut från kontoret och där stod Casper i full frack iförd mer medaljer än någon student jag någonsin sett. Efter att ha återhämtat mig från det faktum att Casper hade byxor och inte shorts på sig frågade jag honom var han skulle. Han log stort och svarade “Jag ska på fest” och sen slank han iväg, väl medveten om att jag hade följdfrågor.
Betydligt mindre utsmyckad hade jag min egna frack på och andra festligheter att röra mig till men den korta interaktionen har blivit ett kärt minne av Casper. I stunden var det ingen skillnad på oss, vi var studenter på väg till fest. Den speciella känslan av Casper som den evige studenten är svår att förmedla men det är så jag minns honom, saknar honom och aldrig kommer glömma honom.
Joel Cevey Tärnholm, vice kårordförande 2018-2019
Foto: Erik Wahlund
Vid något tillfälle för rätt länge sedan rekvirerade Casper en ny dator, och eftersom han använt Macintosh tidigare så var det vad han ville ha. Den var alldeles ny, av modellen med platt skärm och allt det elektroniska i samma enhet. Det var som vanligt en lång och omständlig ibruktagandeprocedur innan den kunde göra tjänst. Olle (vaktmästar'n) och jag tittade nyfiket på när han utförde alla momenten. En av åtgärderna innebar att låta mac:en ta ett fotografi av "användaren" med kameran som satt i bildskärmsramen. Ingen av oss förstod riktigt varför men Casper gjorde några försök och tyckte så småningom att det fick duga, trots att Olle och jag råkade vara med i bakgrunden, bakom vardera axeln på Casper, synbart roade av det hela. Casper gjorde väl någon av sina grimaser och tyckte "nu får det räcka". Han gick igenom resten av inställningarna och så skulle det väl inte vara mer med det.
Men jodå. Efter ett halvår eller kanske mer kommer han med ett svårtolkat ansiktsuttryck in till mig och berättar att email-programmet som macintoshen var försedd med olovandes hade använt bilden i brevfoten eller signaturdelen på alla mail han skickat till universitetet, Akademiförvaltningen, institutioner och myndigheter m.m. – alla hade fått ett mail med till synes normalt innehåll ledsagat av en bild på (som han uttryckte det) "en grimaserande idiot och två flinande byfånar".
Jag tror ändå att han var lika road som upprörd. Men han såg till att bilden försvann.
Erik Wahlund, tidigare registeradministratör Uppsala studentkår, kollega och vän till Casper sedan 90-talet.
Casper vilar vid städningen På Norredatorp. Foto: Erik Wahlund
Med sin stora erfarenhet och kompetens var Casper förstås en oerhört värdefull tillgång för kåren. Men han var även en mycket omtänksam och generös kollega som man kunde vända sig till för att få hjälp och stöd i olika frågor. Med sitt naturliga och bjussiga sätt fick han en aldrig att känna sig dum eller besvärlig och det där som för bara några minuter sedan hade känts som en ohanterlig motgång kändes helt plötsligt ganska hanterbart. Casper, stort tack för allt.
Karin Ottander, vice kårordförande 2016-2017
"...mest kommer jag att minnas Caspers lojalitet: med studenterna, studentkåren och gentemot oss som arbetade för att göra studentlivet bättre."
Det var otroligt tråkigt och chockartat att höra om hur Casper hade gått bort alltför tidigt. För mig har Casper i stort varit synonymt med kårhuset. Han var alltid där, alltid i tjänst och alltid med sin roliga, om än speciella, humor. Som ordförande var han en klippa för mig när det gällde att styra kåren. Eftersom han tog tag i allt som hade med ekonomin och personalfrågor att göra så avlastade han oss kårpresidialer enormt så att vi kunde fokusera på annat. Och trots att han gjort detta i så många år redan på min tid, och haft nya presidialer nästan varje år, så tog han sig alltid tiden att lugnt och sakligt förklara saker och ting för oss och andra inför de beslut eller åtgärder som han föreslog.
Han och jag fann varandra rätt snabbt och hamnade i ett välfungerande samarbete med en skön jargong. Vi brukade ofta skämta om att satsa kårens kapital på hästarna och vinna storkovan. Det är nog framförallt det som var en av hans största styrkor, att han var som en lugn oas i kårhuset som aldrig stressade upp eller på och kunde alltid bjuda på sig. När mycket på kåren kunde blåsa och storma som värst så kunde man alltid lita på att Casper satt där varje morgon med UNT i soffan och läste.
Varken kåren eller kårhuset kommer vara detsamma utan honom. Ett stort tack till dig Casper för allt ditt arbete och dina år som du gav kåren och för att du hade tålamodet att ge oss förvirrade kårpresidialer i alla dessa år dina råd och expertis. Du kommer vara saknad.
Daniel Simmons, kårordförande 2016/2017
Stella Fahlén Godö, före detta kårpresidial, och Casper Wahlund på Norreda. Foto: Erik Wahlund
När jag började som vice ordförande kände jag ingen på kåren utöver min ordförande-kollega. Allt var nytt och det var lite nervöst. Den känslan gick dock över snabbt och mycket av det var tack vare Casper. När jag för första gången kom i kontakt med Casper tänkte jag “Va är det där för någon lustig gubbe” då han på det fullmäktige jag blev vald på började prata om sitt liv när det var kort om tid och budgeten skulle presenteras. Men snabbt förstod jag vilken otrolig person Casper var och vilken otroligt viktig resurs han var för kåren. All kunskap han satt på var ovärderlig för både mig och Johannes, från vår första dag på kontoret till vår sista, tror för den delen att vi nog hörde av oss till honom med någon fråga efter vi klivit av våra uppdrag. Nu efter ett år på kåren arbetandes med honom i närheten och ytterligare nästan ett år av den härliga båt-hälsningen när man träffade på Casper på Palermo inser jag att mitt första intryck inte var fel, Casper var en lustig gubbe, men så klart även otroligt mycket mer.
Mårten Andersson vice kårordförande 2019/2020
Olle Bodin och Casper Wahlund på Norreda. Foto: Erik Wahlund
Att ha någon som Casper när man som ny och fräsch kliver in på kontoret första dagen var helt ovärderligt. Någon som vet exakt vad som ska göras, var allting finns och som kan agera bollplank. I en studentvärld där allt byts ut väldigt fort behövs det fler som Casper, som stannar kvar länge och hjälper organisationen framåt.
Som person kommer jag minnas en varm och snäll man som dock inte hade problem att säga när saker var fel. Något jag speciellt minns var när jag en sen fredagkväll arbetade sent, helt plötsligt knackar det på dörren. Då är det Casper som står och lagar tacos i köket till några vänner och undrar ifall jag vill också vill ha.
Vi pratade flera gånger om att vi borde spela golf ihop, något som tyvärr aldrig blev av. Ibland borde man bli bättre på att gå från ord till handling.
Johannes Bäck, kårordförande 2019-2020
Casper visar Ergoredaktionen de igenbommade husen i Odinslund. Foto: Sandra Gunnarsson
När jag jobbade på kåren var Casper i bättre fysisk form än vi som var 30 år yngre. Han hade mest spänst i stegen morgonen därpå – trots att vi hade varit på samma fest kvällen innan. Samtidigt var Casper en gammal räv i den eviga ungdomens stad. Han bidrog med ett lugn som bara erfarenheten kan ge, och han var alltid redo med en historia om våra företrädare. Han kunde berätta om deras framgångar och misstag, samtidigt som han outtröttligt bistod varje kårlednings trevande försök att göra något nytt. Därför kommer jag att minnas Casper som gammal och ung på samma gång. Jag kommer också att minnas Caspers kluriga min. Caspers kortbyxor i december och hans långbyxor i januari. Jag kommer att minnas Caspers överdådiga fruktsallad på fredagsfikat. Men mest kommer jag att minnas Caspers lojalitet: med studenterna, studentkåren och gentemot oss som arbetade för att göra studentlivet bättre.
Miranda Cox, vice kårordförande 2014-2016
Joel Cevey Tärnholm och Casper Wahlund fightas (?) i kårhuset. Foto: Ludvig Filhm.
Vi är många som har arbetat med Casper genom åren, och alla har vi upplevt den glädje och ödmjukhet som vår kära kanslichef har utstrålat. Att som ung leda en så pass stor organisation som Uppsala studentkår var inte alltid lätt, men med Casper vid sin sida hade man alltid stödet och inte minst den värdefulla kunskapen som behövs när svåra beslut ska fattas. Under mina år som aktiv i Uppsala studentkår var det alltid roligt att arbeta med Casper, han var en sann glädjespridare. Det var en ynnest att få arbeta tillsammans med honom.
Ludvig Filhm, kårordförande 2018/2019
Hittade ett horn inne i ett av de igenbommade husen i Odinslund. Foto: Sandra Gunnarsson
Casper var under flera decennier ett ovärderlig del av Uppsala studentkår. Hans kunskap, erfarenheter, minnen och engagemang har lämnat ett tomrum som aldrig kommer att fyllas. Att säga att Casper var en stor del av enbart Uppsala studentkår skulle vara en underdrift, han var en stor del av hela studentuppsala. Vid Caspers plötsliga bortgång fick man, från de mest oväntade håll, höra berättelser om vem han var och hade gjort. Det var minnen från nationer, stiftelser, universitetspersonal, för att nämna några. Casper gjorde, vart han än gick, ett bestående intryck. Vi i presidiet kommer alltid minnas Casper som den ovärderliga stöttepelare han var, och kommer aldrig nog kunna tacka honom för den insats som han gjorde. Casper lämnade oss plötsligt, i en stor sorg och saknad. Vi minns vår tid med Casper med värme och känner en stor tacksamhet att vi fick ha honom som vår kanslichef.
Jacob Färnert, kårordförande Uppsala studentkår, 2020-2022, Louise Ingemarsson, vice kårordförande 2020-2022, Klara van Blaricum, vice kårordförande 2020-2021
Han bjöd gärna, men trots många snusare på kansliet var det få som ville ha den här lösa varianten. Foto: Erik Wahlund
Det är svårt att föreställa sig kåren utan Casper. Han var en ovärderlig kunskapsbank och som en förälder till både förtroendevalda och anställda. Likt en pappa kunde han också vara motvalls. Våra största duster handlade framförallt om elementen på vintern – det kan vara svårt att enas om vad som är rimlig temperatur med en man som alltid går klädd i shorts, även när det är 20 minusgrader ute.
Casper var en unik person, med många ”usp:ar” förutom shortsen. Det är nog få som har en chef som äter rökt laxfena på morgonmötet, eller ondgör sig över picklad lök på after worken. Han gillade mat (förutom löken då – han föredrog den osyltade varianten) och var också en duktig kock som lockade många till engagemang genom sin goda fisksoppa. Maten var alltid viktig vid kårens avslutningar och man kunde alltid lita på att Casper satte ner foten om några i personalstyrkan var på väg att välja en ”dålig” restaurang.
Det är nog vid dessa avslutningar som jag kommer sakna honom som allra mest. Vem ska nu hålla i det berömda jullotteriet? Ett spännande påhitt där man kunde vinna allt från julskinka till presentkort på Palermo (!). Under prisutdelningen var Casper alltid i sitt esse och det är så jag kommer minnas honom – som en mycket generös kår-förälder i färd med att dela ut presenter.
Ps. Alla fick alltid ett tröstpris i lotteriet, till exempel praliner. Leta efter de stora pistagepralinerna i grön folie på Arrenius & company – kanske de bästa någonsin. Tack Casper!
Sandra Gunnarsson Redaktör Ergo
"Good morning" Foto: Erik Wahlund.
Casper missade aldrig ett tillfälle att påtala att för mycket teknik inte är bra för någon. “Jag brukar kalla det för dumbphone” kunde han kokettera så fort någon halade fram en ny mobil, för att därefter, med en fingeknackning på hjässan, konstatera att allt han behövde fanns “häruppe”. Han var en verklig encyklopedi när det kom till kårens förehavanden (och mer därtill!) och även om behållaren “däruppe” kanske inte i ren praktisk mening höll fler GB än en “dumbphone” så hade hans väsen kunnat fylla hårddisk efter hårddisk om det inte var för att hans kvaliteter inte kan mätas i ettor och nollor.
De flesta som kände honom alls vet nog att han var en jävel på matlagning och delikatesser, ett unikum när det kom till att komponera charkbrickor. Vi som jobbat med honom några år vet också att han hade verklig fingertoppskänsla när det kom till att hitta presenter vid avslutningar och avtackningar, att han många gånger såg mellan fingrarna när en och annan hund slank in på kontoret trots hundförbud och att han tog en eftermiddag ledigt när familjens kanin skulle begravas på Gräsö.
Han jäktade inte, diskade aldrig sin tekopp, och älskade att hjärtligt jävlas med de flesta i sin omgivning. När Ergo för ett par år sedan granskade universitetets flygresor, klippte han ut och sparade intervjun med den som flugit mest – en vän givetvis – för att ha som retmaterial till nästa gång storflygarn och han skulle ses.
Caspers och min relation var inte alltid helt friktionsfri. Vi hade olika åsikter om mycket och hans laissez-faire-inställning till vissa delar av kårens verksamhet kunde reta gallfeber på mig (även om jag på senare tid i allt större omfattning kommit att förstå denna). Men det spelade liksom ingen roll. Till syvende och sist visste jag ju att han hade hjärtat på rätt ställe och var extremt mån om alla anställda och arvoderade på kåren. Casper har lämnat ett enormt tomrum efter sig och det är ett rent under att kårhuset står kvar när det förlorat en bärande vägg.
Lina Svensk, Chefredaktör Ergo
