Åsa Hellbergs skrivtips till Ergosläsarna
Få författare kan sälla sig till Åsa Hellbergs nivå av produktivitet. Sedan sin debut 2009 har hon skrivit så många böcker att det stundom varit problematiskt för hennes förlag, Forum, där hon under de senaste åren publicerat två böcker per år. Hon är nyligen hemkommen från New York där hon gjort research för sin pågående serie och i maj började hon på sin tjugonde bok, som kommer ut i januari 2024. Nästa vecka utkommer hennes senaste bok Aldrig ensam, del två i serien Inte utan min syster.
Hur kan du skriva så mycket, och så snabbt?
– Det handlar aldrig om inspiration, aldrig aldrig! Det handlar bara om transpiration och ett jävlar anamma.
Hennes första manus, om en personlig historia, färdigställdes på fem veckor. Det gjordes utan plan, utan synopsis, eftersom historien satt i fingrarna, berättar hon. Men nyckeln till produktiviteten ligger i strukturen
– Jag börjar samma tid varje dag, jag skriver lika mycket varje dag, jag vet exakt hur lång tid jag har på mig. Nu är jag inne i ett hetsprojekt, jag ska lämna manus den 15 juli och jag började skriva i förrgår. Det är åtta veckor. Det är inte optimalt, men det krävs och då levererar jag. Jag har strukturerat hela mitt liv runt det.
Hur vet du vad du ska skriva om?
– Det vet jag inte, jag kan ha ett litet korn av någonting. Nu skriver jag om min släkt där det finns korn av sanning. Men de flesta romaner som jag skrivit är rent hittepå.
Åsa beskriver att hon kan ha en miljö som utgångspunkt. Sedan kan ett namn eller ett yrke dyka upp.
Hon säger att hon skriver likt en gitarrspelare som jobbar fram en melodi, men medger att den metoden inte funkar för alla.
– Jag har förstått att det är lite antingen eller. Antingen kan man lägga ned en plan på papper eller så har man det bara i huvudet och ut kommer det i fingrarna när man skriver.
För att hitta sin berättelse måste man börja med att vilja berätta något. När viljan finns kan letandet efter historien börja, och det kan se ut på olika sätt. Promenader, att lyssna på främlingar på bussen, och att läsa böcker kan ge gnistan som leder till en historia. Om det inte hjälper så gäller det att sätta sig ned vid datorn och få fingrarna att jobba.
Hur skapar man struktur?
När historien väl börjat ta form är det dags att implementera strukturen. Hur många ord ska skrivas per dag? När och hur länge ska du skriva? Att vara konsekvent är Åsas dygd.
– Man ska inte hålla på och larva sig. Ska man göra det så ska man göra det, säger hon allvarligt.
Struktur i all ära, men visst kan skrivandet ändå gå trögt. Huvudpersonens mål är etablerat, en konflikt inleds, men sedan då? Hur får man handlingen att röra sig framåt?
Åsa beskriver att varje kapitel eller novell måste ha en början, en mitt och ett slut. Man behöver inte veta vad slutet kommer att vara, men du har ofta planterat någonting i början av din text som gör att du måste få till ett slut någonstans. Hon ger ett exempel: I början bestämmer sig min karaktär för att bygga ett hus, och i slutet måste huset då stå klart. Det gäller för noveller också.
Åsa berättar att hon ofta blir frustrerad av att författare blommar ut för mycket och släpper den röda tråden. Det är runt den röda tråden som historien “klamrar sig”. Även varje dialog ska föra handlingen framåt, säger hon.
– Framåt, mot målet! Man måste alltid ha slutet i sikte oavsett om man vet slutet eller ej.
Många skrivskolor, böcker och webbsidor rekommenderar att skapa synopsis, persongalleri och en värld för berättelsen innan skrivandets början. Det kan fungera som en byggställning som berättelsen lutar sig mot. Att ha en samling av dokument med person- och platsbeskrivningar och övergripande struktur ger möjligheten att få en överblick och hålla kursen. Det är emellertid motsatsen till hur Åsa arbetar, men kan fungera för många.
I både noveller och romaner är det viktigt att gripa tag i läsaren. Hur lyckas du med det?
– Känslor och identifikation. Man måste känna med karaktärerna. Historien kan gripa tag även om karaktärerna är fullkomligt olidliga, men i min genre handlar det mycket om att karaktärerna är sympatiska och att man vill dem väl.
Att få läsaren att heja på tre konkurrerande karaktärer om vartannat är ett tecken på att man har lyckats som författare, menar Åsa. Då har läsaren utvecklat en relation till varje karaktär, som gör läsningen fängslande. För Åsa är det ingenting som hon tvingar fram, läsaren finns inte med när hon skriver. Det är förmedlandet av känslorna hon känner under skrivandet som är det vinnande konceptet.
Finns det någon skrivfälla man kan gå i?
– Det är lätt att underskatta hur mycket tid och kraft det tar att skriva.
Enligt Åsa är det en förutsättning för skrivandet att prioritera rätt, och att därigenom kunna säga nej till mycket annat. Det är en övningsfråga, säger hon, vilket kan vara varför många är äldre när de börjar skriva. Gränser behöver sättas för att skrivandet ska kunna bli av.
Att Åsa är bra på att sätta gränser går kanske hand i hand med hennes goda självförtroende, som är nyckeln till hennes likgiltighet inför kritik. Många som skriver stöter på inre hinder i form av dåligt självförtroende, innan de nått till stadiet där yttre kritik är möjlig. Men för Åsa är den inre kritikern obefintlig.
– Jag har ingen inre kritiker och jag vet att det är få förunnat. Jag har hejat på mig själv hela mitt liv, eftersom jag har upplevt att andra inte har det.
Så några tips på hur man handskas med kritik kan Åsa inte ge, hon tar det mesta med ro. Om kritiken väl drabbar henne vänder hon sig till tanken att hennes läsare uppskattar böckerna.
Har du några sista tips till våra novellskrivande läsare?
- Tro inte att det finns några regler, det gör det inte. Det sättet det blir en bok på är rätt sätt. Täpp till öronen om någon skrivlärare talar om för dig att “så här skriver man en bok”. Det finns otroligt många sätt att skriva en bok på och det sättet du skriver på är det rätta sättet för dig. Men vänta inte på inspiration - sätt dig ned och gör jobbet!
