En drömd dystopi

Esmeralda öppnar dörren med en handduk virad om det våta håret och visar mig in. Hennes rum är ljust och överallt finns små bilder, figurer och andra saker med särskild betydelse. På en byrå står ett egenhändigt, men omsorgsfullt inrett dockskåp, på fönsterbrädan hennes speciella författarlykta. Hon erbjuder mig sin fåtölj och sätter sig på en stol mittemot.
Skrivandet har följt henne sedan hon var fem och varit en vän genom mobbning och ensamhet, samt skänkt självförtroende när allt känts tungt. Med en pappa som är konstnär och en farmor som är skulptör var kreativiteten och konstnärskapet något hon växte upp med. Somrarna tillbringades i familjens hus i Getberg, och hon har flera fotografier därifrån uppsatta på väggen.
– Jag skriver alltid i naturen när jag inte är på korridorsrummet eller på balkongen. Jag känner mig hemma i naturen på något vis. Jag tror att man måste finna ro för att skriva och då är det bra om man har ett ställe som betyder mycket. Jag skriver väldigt bra när det regnar och det tror jag beror på minnet från när jag var liten och satt framför brasan i vardagsrummet och regnet slog mot plåttaket.
Hon är mitt uppe i arbetet med sin första roman – en dystopisk berättelse om miljöförstöring, maktmissbruk och fördomar. Idén kom till henne i en dröm, även om den var ganska luddig till en början.
– När jag skrev ner drömmen så var det jättenära att det inte blev något av den. Rent tekniskt och naturvetenskapligt så funkade det inte i verkligheten, så jag tänkte lägga den i skrivbordslådan för att istället göra något annat. Men så berättade jag om idén för en släkting som föreslog en annan naturvetenskaplig lösning – och därifrån började jag skriva igen. Grundtanken i drömmen finns kvar, men annars var den mest gnistan som tände historien.

Karaktärerna i boken befinner sig inte längre på Jorden. Miljöförstöring har tvingat dem att fly och bosätta sig i rymden – i det gyllene rike de skapat åt sig själva. Esmeralda är väldigt återhållsam med detaljerna.
– Människan skadade Jorden och en grupp, ett politiskt parti, åkte ut i rymden. Var de sedan hamnade, det var det som var svårt. Litegrann kan man rucka på sanningen, men det måste fortfarande vara sannolikt. Alla sidohistorier måste knytas ihop med varandra – det måste finnas en röd tråd i handlingen. Det var det som gjorde att jag inte ville fortsätta, det blev alldeles för mycket trolleri.
Eftersom hon inte visste hur hon skulle få ihop berättelsen dröjde det månader innan hon tog upp pennan igen. Till skillnad från novellerna hon skrivit tidigare, har romanen en mer komplicerad handling och fler sidospår.
– Jag har nyligen märkt en sak som man måste tänka på – att faktiskt inte vänta på inspirationen. Jag har alltid haft en lite romantiserad bild av att man inte kan skriva om man inte har inspiration, men satsar man på ett liv som författare så inser man att man inte har råd att vänta, och då märkte jag en annan grej – om man alltid har väntat på inspirationen har ju alla tillfällen man skrivit varit ren njutning. Men skriver man varje dag, då fattar man vad författare menar när de säger att det är slitigt – ungefär som att köra bil med bromsen i – för så är det verkligen ibland.
Hon brukar skriva en bra bit innan hon går tillbaka och läser igenom. Risken att hon tappar modet om hon inte känner sig nöjd är alltför stor annars.
– Skriver om gör jag oftast när första utkastet är klart. Jag vill inte ändra så mycket innan jag har hela handlingen klar, för då vet jag ju inte vad som bör ändras. Sedan är det viktigt att skriva ner de tankar som kommer över en och inte tänka på hur man ska formulera sig för att det ska låta snyggt. Oftast är det enklaste det bästa. Man kan känna när man läser sin text att den är bra, men det är ganska svårt att svara på varför man tycker om den så mycket. Sedan kan man också komma till en punkt där man känner att berättelsen håller på att hosta till och dö, och det är ju aldrig roligt när man arbetat länge med något.

En rad olikfärgade anteckningsböcker fyller översta planet i den lilla bokhyllan. Hon skriver för hand, både för känslan av pennan mot papperet, och för att hon inte riktigt litar på datorer – kanske sedan hennes förra kraschade. Böckerna är fulla av ord, meningar, tankekartor, pratbubblor och teckningar. Det visuella hjälper henne att ta reda på hur det ser ut i världen som hon skapar. På framsidan av boken för research har hon fäst bilder på planeter och i mitten finns en guldfärgad kub. Riket som diktatorn styr med järnhand.
– Jag tycker inte om honom men han är fascinerande på något vis. Det jag tänkt på i alla dystopier jag har läst är att jag har velat veta mer om diktatorn. Så jag vill ge min diktator chansen att säga sin mening, gå djupt in i honom och ta reda på vad han är för person – han är ju den mest intressanta karaktären i berättelsen. Det var ett drag hos honom som jag verkligen ville ha på ett visst sätt. ”Men jag vill ju vara sån här” menade han och så hade vi en liten kamp – som han till slut vann i alla fall. Karaktärerna lever sina egna liv, och exakt varför man tycker en sak och det sedan börjar leda åt andra hållet kan jag faktiskt inte svara på, säger Esmeralda och rynkar på ögonbrynen.
Studierna i retorisk och litterär kommunikation kommer väl till pass när hon ska formulera idéerna och åsikterna som kablas ut i Det Gyllene Riket. Men det är lusten som fyller sidorna med innehåll.
– Jag minns att jag alltid – ända från början har sagt, inte bara att jag gillar att skriva, utan Esmeralda Lohe fem år: jag vill bli författare. När jag satt på tåget nyligen fick jag en idé, en insikt om min diktators grundtanke. Det var en sådan salig lycka. Jag ville vira in mig i den där känslan, det är den som påminner mig om varför jag faktiskt skriver – och det är helt för min egen skull. Sedan kan man ju drömma om att få ut sina budskap och bli författare och sådär, men grunden från början är att det är roligt.

Det som tar henne genom berättelserna är nyfikenheten på vad som ska hända. Hon berättar hur historien växer fram efterhand, och med den, karaktärerna. När hon tagit reda på vilken roll de spelar för handlingen kan hon börja låna tankar och karaktärsdrag från sitt eget liv.
– Skrivandet är ju en sådan stor del av mitt liv, så karaktärerna blir som vänner efter ett tag. Men de får inte bli återvändsgränder. Allting man skriver måste antingen föra handlingen framåt eller berätta något om karaktären. Det bästa man kan göra i en text är nästan att stryka ner. Ju mer du låter läsaren själv tänka desto bättre blir oftast berättelsen. Vad gäller det här med att bygga upp en stämning, så har jag skrivit till mig själv i manus, att ”sluta tryck fram allt så snabbt – du har hur många sidor som helst på dig”. Det är viktigt att hålla läsaren nyfiken och inte skjuta av allt krut med ett skott som någon smart författare har sagt.
Esmeralda berättar att hon lärt sig att den bästa utgångspunkten är att skriva om det man känner till.
– Det vi söker i böcker är oftast inte ljus och optimism, för det är tämligen ointressant egentligen. Det vi söker är tankar om sådant vi tvivlar på, sådant vi sörjer – det som intresserar är mörkret, men det är viktigt att man kommit över det innan man börjar visa det för hela världen. Jag brukar säga att det du är redo att säga till människor ansikte mot ansikte, det är du också redo att skriva om. Sorgen jag haft och den kamp jag utkämpat i olika situationer i livet är det som har gett mig förmågan att beskriva både det vackra och det hemska, men i grunden är jag en optimist. Om jag känner mig deppig går jag ner till hamnen och tittar på husbåtarna, köper nya bläckpennor eller tar en kopp te med en kompis – det är de små grejerna som får mig att bli glad igen.
När hon började plugga på universitetet för drygt två år sedan valde hon att samtidigt engagera sig i spexverksamheten på Norrlands nation.
– Det var det bästa jag kunde göra. Jag var väldigt osäker och hade dålig självkänsla, men nationslivet och framför allt spexet fick mig att krypa ur mitt skal och visa vem jag faktiskt är på riktigt. Som författare sitter man ju och ugglar mycket på rummet och därför tror jag att det är viktigt att ha ett liv utanför skrivandet. Dessutom måste du ju uppleva livet för att du ska ha något att skriva om – du kan ju inte ta inspiration från tapeten. Skulle jag bli författare på riktigt, nu ser jag mig mer som skribent, kommer jag se till att inte fastna på rummet. Även om det är njutningsfullt att skriva försöker jag ta mig ut för att se hur de ser ut i korridoren nuförtiden, säger hon och skrattar.

nbsp;