USA ur ett studentperspektiv

HÄR VID SAN FRANCISCO STATE FÖRBISES DET KRITISKA TÄNKANDET SOM MAN UPPMUNTRAS TILL I UPPSALA

Det är den tredje november, dagen efter det amerikanska presidentvalet och stämningen på campus vid San Francisco State University är en blandning av resignation och frustration. Av de politiskt engagerande studenterna stödjer en övertygande majoritet demokraterna och det anordnas smått desperata protestaktioner.
Att studera i ett amerikanskt valdistrikt på politisk kollisionskurs med den reella makten i landet är en realitet för de tre Uppsalastudenterna Lisa Ekroth, Anna Küller och Kristina Svensson. De tre är i San Francisco på ett års utbytesstudier och deras åsikter och erfarenheter halvvägs in på första terminen är blandade. Alla tre har bott eller pluggat utomlands tidigare och var förberedda på att livet utomlands inte är så sensationellt som man tycker första gången man åker, något som de nu tycker märks i skillnad i ålder och intressen mellan dem själva och de utbytesstudenter som kommer från andra länder. Samtidigt är ju högsta prioritet inte att träffa andra utbytesstudenter utan amerikaner.
Det kanske bästa sättet att lyckas med det är att bo tillsammans med dem, exempelvis som inneboende i familj eller i studentkorridor. Lisa, Anna och Kristina valde dock ett annat alternativ efter att ha hittat en grym tvåa ett kort stenkast från det gamla hippiestråket Haight Street, där de har en utmärkt bas för att ta del av det massiva utbud som San Francisco står till tjänst med. De erkänner utan omsvep att hyran på 850 dollar i månaden är en ordentlig vinstlott.
- Det finns utbytesstudenter som bor på campus och ensamma betalar 800 dollar i månaden för ett studentrum liknande de som finns i Uppsala. Vi delar tre på samma summa för en hyfsat central tvåa, säger Lisa innan Anna fortsätter:
- Vi kände att ska man vara här ett helt år så var det lika bra att skaffa något ordentligt schysst redan från början. Okej, så här i efterhand har vi ju upptäckt att det regnar in och är extremt dåligt isolerat, men läget och den låga hyran gör att det ändå är lugnt värt det.

Det billiga boendet innebär mer pengar över till annat, något som är nog så viktigt med dyr kurslitteratur och omkostnader man inte tänker på på förhand.
- Jag vet inte riktigt vad pengarna går åt till, dom bara gör det, säger Kristina, och det trots att skolan tar så mycket tid att man aktivt måste tänka på att inte falla in i samma sorts vardagslunk som man har hemma.
Är det något som de tre delar liknande negativa åsikter om så är det själva studierna, ingen av de tre föredrar det amerikanska upplägget framför det svenska:
- Det är mer fokuserat på kvantitet än kvalitet, menar Lisa, det är svårt att motivera sig att skriva två test, en inlämningsuppgift och eventuellt hemläxa varje vecka när det är så låg svårighetsgrad. Dessutom är det obligatorisk närvaro och allt det här gör att studierna tar väldigt mycket tid.
Anna tar vid:
- Nej, här vid San Francisco State förbises väldigt mycket det kritiska tänkandet som man uppmuntras till i Uppsala. Här köper studenterna i mycket högre utsträckning okritiskt det som lärs ut i böckerna och undervisningen.
Värst hittills var när Anna fick i uppdrag att skriva ett inlämningsuppgift om hur bra upplägget på kursen Seminar in organizational behaviour var:
- För att få ett bra betyg på kursen var jag tvungen att tycka att den var bland det bästa jag läst, vilket inte stämde överhuvudtaget. Och ingen ifrågasatte uppgiften heller.
Den grundläggande tanken i det amerikanska systemet är en learning by doing-ansats som de tre menar faller väldigt olika ut i praktiken. Många av de anställda vid skolan kommer från företagsvärlden och kan därför helt sakna erfarenhet av att undervisa samtidigt som företagsperspektivet lika gärna kan vara intressant och givande. Att de ansvariga lärarna nästan helt och håller själva bestämmer upplägget gör att samma kurs kan ha helt olika innehåll beroende på vem som utformat den. Man vet inte alltid vad man får när man ansöker. Med tanke på skolsystemet tycker de tre att man därför bör tänka efter innan man väljer att studera i USA.
- Det är mer språket och upplevelsen av landet som bör vara anledningarna till att man åker hit snarare än att vilja plugga och lära sig massor, erfarenheterna är mer lärorika än studierna, säger Kristina.

Ute har det börjat ösregna och åska, ett par studenter resonerar redan vidskepligt om att det här är naturens svar på utgången i presidentvalet. Efter att ha tillbringat närmare tre månader i ett valdistrikt som tydligt sympatiserar med John Kerry (i San Francisco fick demokraterna 83 procent jämfört med republikanernas 16 procent) kändes valresultatet förvånande och en smula märkligt:
- Man förstår inte riktigt hur det kunde hända, berättar Anna, innan presidentvalet kände jag tillförsikt med det här landets invånares generella åsikter och attityder, så här i efterhand är jag mycket mer tveksam.
Ingen av de tre avråder dock studenter från att åka till USA. För de som känner sig tveksamma inför att mötas av inskränkthet och underliga värderingar kan de tre verkligen lovorda San Francisco, som också var samtligas förstahandsval som studiestad. Precis som de antagit var invånarna medvetna och liberala, vilket tillsammans med ett massivt kulturliv gjort det svårt att inte tycka om och trivas med livet i staden. En aspekt som kan vara nog så viktig för kommande utbytesstudenter i det i vissa avseenden endast skenbart annorlunda landet på andra sidan Atlanten.

SÅ DU LÄRDE DIG SKYFFLA GLASS PÅ YALE?

Sista tentorna, sista tentafesten, kanske ett examensarbete … Att blir klar, d v s sluta plugga, upplevs kanske av somliga som en överväldigande stor övergång från en sorts liv till ett annat. Andra kan knappt vänta på att få sluta plugga och börja jobba i stället. För många gör sig studieskulderna, dittills ignorerade, med ens markant gällande.
I Sverige kan den här gränsen lätt bli något flytande, och i många fall handlar det om en gradvis övergång: strökurser i kombination med ströjobb innan man hittar rätt i arbetsdjungeln. I utlandet, där utbildningarna oftast är tidsbundna (3 till 4 år), och framför allt ofta avgiftsbelagda, blir situationen en annan. Man tar examen, och sen är man, utan återvändo, klar, såvida man inte satsar på en andra examen eller en doktorsavhandling.
Yale University, New Haven, Connecticut, är ett av världens mest välrenommerade universitet (grundat 1701). Höga antagningskrav och skyhöga avgifter (se faktaruta) innebär att få har eller får möjligheten att plugga där. Frågan är hur detta förändrar steget ut på arbetsmarknaden. Blir det alls lättare med en dyr examen i bagaget, och vad tänker man när man lämnar en sådan tillvaro?

Kelly, Rachel och Nicole är alla 24 år, och tog examen från Yale 2002. Dryga två år senare har de alla relativt välbetalda och eftersträvansvärda jobb, även om resan dit inte alltid varit särskilt lätt.
Rachel bytte spår alldeles. Från att ha pluggat classics har hon gått över till glass, och tränar nu upp nya glassbarsföreståndare, på Ben Jerry’s glassfabrik i Burlington, Vermont.
- Jag har alltid älskat glass, så det här är rena drömjobbet utbrister hon glatt.
Hon började med att försöka plugga vidare, men hoppade av efter första terminen i Oxford och åkte hem till USA. Efter ett års slit på ett försäkringsbolag sa hon upp sig, fick jobb på en glassbar, och kom så småningom på att hon ville gå vidare. När hon väl bestämt sig gick det hela rätt fort.
- Min chef gav mig enormt stöd, så det var inte särskilt svårt att avancera. Jag började sälja glass på heltid i april, och fick det här jobbet i september, säger hon.
Också Nicole har bytt inriktning, och säger att det var en ren slump att hon hamnade där hon nu är. Efter att ha pluggat arkitektur jobbar hon nu som miljöinformatör på en hikingklubb i Boston, och håller kurser och föredrag i miljövård, praktiskt taget en betald trädkramare. Hon var helt enkelt trött efter Yale, och behövde någonting annorlunda. Jobbet som miljöinformatör dök upp genom en dåvarande pojkvän, och sen blev hon kvar.

Kelly är den enda av dem som fortsatt inom sitt ämnesområde: ekologi och biologi. Efter en master i skogs- och miljövård, också det på Yale, var det inte svårt att få jobb som miljövetare på allvar, och hon arbetar nu med kontroll av luftföroreningar, samt viltvård, på ett företag med bas i Boston.
- Jag visste redan från början vad jag ville göra, säger hon med en axelryckning och fortsätter:
- Yale var mer eller mindre en självklarhet för mig, och om några år kommer jag nog att åka tillbaka dit för att doktorera.
Kanske beror skillnaderna lite på deras olika bakgrunder: Kelly kommer från en relativt rik familj på Manhattan, och för henne var det möjligen lättare att målmedvetet staka ut sin väg ända från början, och att satsa högt. Det tror i alla fall Nicole, som själv tvingades söka stipendier och ta studielån för att finansiera åren på Yale. Men varken hon eller Rachel känner dåligt samvete för att de inte dragit nytta av sina dyra utbildningar, och i stället talar de om åren på Yale som en fantastisk, om än dyr, upplevelse snarare än en investering i framtiden.
Rachel förklarar att hon får en hel del kommentarer, i stil med: Så du lärde dig skyffla glass på Yale? Men det är bara att ignorera. Att fortsätta inom den akademiska världen bara för att uppfylla andras förväntningar är ingen hit. Och så pekar hon på sin bakrutedekal, Ben Jerry’s motto: If it’s not fun, why do it?