Utbildningar i Uppsala del 9: Konstvetenskap

- Man bör ha intresse och förståelse för konst och kulturliv, historia och samhällsfrågor. Och lätt för att uttrycka sig i tal och skrift, för det är vad det handlar om: att tala eller skriva om konst.
Så säger Hedvig Brander Jonsson, prefekt på Konstvetenskapliga institutionen och verksam där sedan mer än trettio år, om vad som krävs för att bli en god konstvetare.
Vi ses i de nya lokalerna på Thunbergsvägen, där man sitter vägg i vägg med fakultetskollegorna.
- Vi trivs bra.
Hedvig Brander Jonsson berättar om konstvetenskapens historia, hur ämnet först på 1910-talet bröt sig loss ur estetiken, och hur det sedan dess inte upphört att vidgas. Hon har med sig tre färska magisteruppsatser för att visa på dagens bredd. En analyserar kvinnodräkter i senmedeltida altarskåp, en annan är en studie av kändisbilder, en tredje belyser hur placeringen av paviljongerna på Venedigbiennalen ger den västerländska konsten högre status än andra länders.
Trots att Konstvetenskapliga institutionen idag är en av de minsta inom humanistisk-samhällsvetenskapliga fakulteten är man en av de institutioner som har flest studenter som går vidare till C- och magisternivå. Hedvig Brander Jonsson är glad över intresset från studenterna och nöjd med den numera ettåriga magisterutbildningen, som hon tycker ger studenterna en gedigen avslutning av utbildningen.

Få doktorandplatser
För efter magistern tar det i regel stopp. Sedan Thamreformen, som innebär att en doktorand ska vara garanterad fyra års finansiering för att få påbörja forskarutbildning, är ingången till forskarutbildningen minst sagt snäv, berättar Hedvig Brander Jonsson.
- Vi kan inte uppmuntra någon. I år tog vi in två. Men säkert hälften av magisterstudenterna skulle vara alldeles utmärkta doktorander. Det är frustrerande, vi förlorar väldigt många bra personer.
Men långtifrån alla vill gå vidare till forskarutbildningen, eller ens till C- och magister-nivå. Av de dryga 60 studenter som läser A-kursen varje termin är det många som gör det i väntan på något annat.
- Man ser det som allmänbildande, men vill egentligen komma in på en konstnärlig utbildning eller jobba med reklam eller media, säger Hedvig Brander Jonsson.
Andra vet inte alls vad de vill, och provar konstvetenskap i ett par terminer.
De som däremot är säkra på sin sak går dock en ganska otrygg framtid till mötes. I likhet med andra kulturyrken är arbetsmarknaden för museitjänstemän, antikvarier och konstkritiker, som är några vägar en konstvetare kan ta, tuff. Det är man väl medveten om på institutionen.
- Det gäller att vara ärlig från början. Vi säger till studenterna att det inte är en lysande arbetsmarknad men att det finns andra kvaliteter med utbildningen. Och vi uppmuntrar dem att tidigt försöka få in en fot på arbetsmarknaden genom praktik eller sommarjobb, säger Hedvig Brander Jonsson.
Och egentligen är situationen för konstvetarna kanske inte värre än tidigare, påpekar Mikael Wångmar, studievägledare vid Uppsala universitet.
- De som läser fristående kurser har alltid känt oro - för vad blir man egentligen? Men jag tror inte att man är oroligare över arbetsmarknaden nu än förr, det är snarare andra grupper som drabbas, säger han.
Anna Steen, ombudsman på fackförbundet DIK som organiserar konstvetare, håller med.
- Det har aldrig varit strålande tider för konstvetare eller humanister. Men det har inte rasat mer än för någon annan, säger hon.
Problemet ligger snarare i att visstids- och projektanställningar dominerar konstvetarnas arbetsmarknad så fundamentalt, menar hon.
- Det påverkar möjligheterna att utvecklas inom yrket. Vi driver enskilda tvister, men alltför få anställda vågar ta strid mot arbetsgivaren, beklagar Anna Steen.