Manne och Danne på luffen

En ”kul grej”, svarar Daniel och Emanuel på frågan om varför de valde att ägna en stor del av sommaren till att gå på luffen.
– Dessutom har vi har båda flera barndomsminnen från Astrid Lindgrens Rasmus på Luffen. Vi ville se om det verkligen är sådär idylliskt och fint, berättar Daniel.

Efter kursavslutningen den 19 juni satte de sig på tåget ner till Västervik. Därifrån skulle de påbörja sin luffarvandring till Uppsala där de båda studerar. En sträcka på cirka 30 mil. Lagom långt, enligt studenterna.
– Vi valde Västervik eftersom det är en Rasmus på luffen-miljön. Dessutom ville vi gå längs ostkusten. Västkusten är redan så hajpad, förklarar Emanuel.

Myggmedel. Gitarr. Fiskespö. Radio. Skavsårsplåster, tandborste och filt. Där har ni den – luffarnas packning. I plånböckerna fanns 100 kronor var, plus en nödpeng på några hundra kronor ifall någon skulle bli sjuk och behöva åka hem snabbt.
– Vi tog bara med oss kläderna vi gick med. Gitarren följde med eftersom vi ville kunna spela som Rasmus gör på luffen. Men vi passerade inte särskilt många större städer, så det blev inte mycket spelande, säger Emanuel.
– Vi hade ju ingen energi till det heller, fyller Daniel i.

Den energi som fanns gick åt till att gå. 45 minuter i sträck, sedan paus i ungefär en halvtimma.
– De där pauserna vi hade var underbara. Då kunde vi ligga i en kohage och bara blunda och njuta, minns Daniel.

Totalt hann de med 2,5 mil per dag. Låter som ett riktigt fettförbränningsprogram.
– Jag gick ner sju kilo och Danne sex. Man kände att byxorna började hänga lite lösare ju längre tiden gick, säger Emanuel.

Förutom en del tappade kilon var huvudvärk, skoskav, svidande blåsor och förkylningar en del av luffar-vardagen. Snuvan ådrog de sig i de kalla och blöta nätterna. Daniel och Emanuel hade planerat att sova under bar himmel varje kväll. Men de tvingades göra avkall på den planen:
– Vi sov tre nätter på ängar under bar himmel. Vi blev dyblöta och kalla och sov säkert sju timmar sammanlagt på de nätterna, berättar Emanuel.

Tillslut fick de nog av kylan och införskaffade ett tält. För nödpengen. En något obehaglig händelse inträffade en natt i tältet.
– Mitt i natten var det någon som slog på vårt tält. Det var en man som snackade spanska. Då vaknade man upp med ett ryck kan jag säga. Vi vet fortfarande inte vad han ville. Kanske ville han låna vårt fiskespö eller något, säger Emanuel.

Och det var ju det där med fisken. Killarna hade hoppats på att under vandringen försörja sig på vad naturen har att erbjuda. Fiske och frukt. Men varken det ena eller det andra gav någon utdelning.
– Vi ville gå tidigt på sommaren för att uppleva den svenska naturen när den blommar som mest. Men tyvärr var ju alla frukter omogna, säger Emanuel.
– Bara smultron fanns, inflikar Daniel. Men det tog också mer energi att gå ner på knä och plocka dem än vad det gav.

Likadant var det med fisken. Att sätta mask på kroken, kasta i spöet och sedan vänta på ett eventuellt napp, fånga in den eventuella fisken, rensa och laga till den – var betydligt mer fysiskt krävande än den lilla energimängd en fisk skulle ge dem.

Istället blev det konserver. Vita bönor och ravioli.

I tv-serien går Rasmus på luffen barfota på små grusvägar, genom ljusa åkrar, gröna skogar och pittoreska byar. Vid regn tar han skydd, tillsammans med Paradis-Oskar, i någon enslig rödmålad lada. Där äter de ägg och smörgåsar inlindade i smörpapper. nbsp; Idyllen var svår att återskapa 2011.
– Alla lador vi försökte gå in i var igenbommade, berättar Daniel något besviket.

En vanlig dag började med att killarna vaknade tidigt, runt klockan tre på morgonen. Då började de genast vandra för att hålla värmen.
– Vi hade filtar runt kroppen. Vid tio började det bli dags att leta efter ett hus där vi kunde knacka på för att fylla vattenförrådet, säger Daniel.
– Alla var trevliga när vi knackade på. Vi förklarade att vi var på luffen och fick vatten av samtliga vi frågade, säger Emanuel.

Ett av Emanuels och Daniels bästa luffarminnen är från en vattenjakt.
– Vi knackade på hos ett väldigt trevligt tyskt pensionärspar. De hade sju katter, tre hundar, ett marsvin och ett jättelikt hängbuksvin i sin lilla stuga. De var snälla och vi pratade länge, berättar Emanuel.

Återigen skiljer sig sagan från verkligheten. Rasmus på luffen blir inte sällan bjuden på lite bröd och dryck – eller var det ärtor och fläsk? – visserligen i utbyte mot dragspelsmusik och sång – men ändå. För Emanuel och Daniel var det dessvärre annorlunda.
– Den tyska pensionärsdamen skar upp nybakt bröd, men det gav hon till grisen, konstaterar Daniel. nbsp;

En annan minnesvärd upplevelse på deras vandring har också inslag av en tysk. Och den utspelar sig på självaste midsommarafton.
– Vi tältade intill en camping i Svärdklo. Bredvid oss hade en tysk man, Hartmot, slagit upp sitt tält. Han var på motorcykelsemester och vi hängde med honom på midsommar. Han var jättetrevlig, säger Emanuel.

Sill och potatis var det inte tal om – på midsommarmenyn stod spagetti. Kokad över öppen eld i gamla urdruckna ölburkar. Innovativt.

Det värsta luffarminnet handlar varken om enformig mat, sömnbrist, skoskav eller dåligt väder, utan bristen på vatten.

– Man somnade törstig och vaknade törstig. Vi hade kanske bara så här mycket vatten, Emanuel måttar med pekfingret och tummen, att klara oss på under en hel dag.

Killarna mötte faktiskt (nästan) Astrid Lindgrens Paradis-Oskar när de vilade sina ömma fötter på en bänk i den lilla Östgötska tätorten Valdermarsvik.
– Mannen hade luffat i 15 år, men nu lagt av. Han kom fram till oss när vi satt med gitarren och spelade. Jag förklarade att jag vilade fötterna och visade mina skor som var dyngsura och trasiga. Då klev han bara ur sina egna skor och gav dem till mig. Sedan gick han därifrån barfota, säger Daniel.

Men ett par bokstavliga kängor räckte inte. Den betydligt mer erfarne luffaren hade fler att dela ut.
– Han gillade inte vårt sätt att luffa. Varma jackor, rejäla skor och stormkök, bör man enligt honom ha när man är ute på luffen. Vi hade inget av det. Så han tyckte vi var amatörer, säger Emanuel med ett snett leende.

Att umgås med samma person 24 timmar i streck, utan vare sig ordentlig mat, dryck och boende torde slita på vilken vänskap som helst. Men killarna hade sett till att vara förberedda:
– Vi hade snus med oss. En stock var. Annars hade det blivit dålig stämning, du hade gått åt ena hållet och jag åt det andra, säger Emanuel.
– Ja, det hade kunna sluta i katastrof, säger Daniel.

Den 3:e juli nådde Danne och Manne sitt slutmål Uppsala. Det första de gjorde när de kom hem var att ta en välbehövlig dusch. Därefter blev det en matbit på restaurang.
Båda hann bli mätta på förrätten.

nbsp;