Från vattenkanal till bibliotek

Jag har precis inlett den nästan ett dygn långa resan till Kambodja. Genom ett stipendie för en ingenjörsstudent fick jag möjligheten till denna resa och nu sitter jag på planet till Paris för att många timmar senare landa i Siem Reap i Kambodja. Jag ska få medverka i ett kanalprojekt i en liten by som drabbades hårt av Röda Khmerernas folkmord under senare delen av 1970-talet. I byn ska en dammlucka och en bro över en kanal byggas och dessa konstruktioner är tänkta att öka bevattningskapaciteten till de omgivande risfälten. De ska också underlätta bybornas dagliga arbete. Mina tankar kring projektet är dock lite förvirrade för tillfället: några dagar innan avresan fick jag nämligen reda på att den senaste tidens väder gjort att vattennivån i kanalen fortfarande är hög och att starten av projektet är hotad. Frågan är nu om regnet kommer sätta stopp.

När jag anländer möts jag av ett strilande duggregn och en slående värme. Jag blir snabbt introducerad till projektet och får träffa representanter för de ansvariga organisationerna. 3D-ritningar över konstruktionerna läggs fram på bordet och planerna presenteras. Jag får utifrån min kunskap komma med synpunkter och tankar och även besvara en del frågor om livet hemma i Sverige. När vi gått igenom ritningarna samlar vi oss i den fyrhjulsdrivna bilen som ska ta oss till byn. Så fort vi lämnar den stora vägen blir de tydligt varför vi behövt en så stor och terränggående bil. Den rödbruna sträcka vi har framför oss är gropig och lerig och tanken slår mig att jag knappt skulle vilja cykla på den eftersom den är så dålig. Den sista biten fram till kanalen tar vi oss genom att vada genom vattnet på den översvämmade vägen.

Vid kanalen möts vi upp av lokalbefolkningen och får chansen att presentera planerna och diskutera förutsättningarna och målet för projektet. De berättar att de i dagsläget inte kan odla alla risfält på grund av att bevattningskapaciteten är otillräcklig. Språkbarriärerna blir snabbt tydliga: dels med mina kollegor för att engelskkunskaperna inte alltid är tillräckliga, dels genom svårigheten att kommunicera med människor som inte alls talar samma språk. Det blir en oerhörd begränsning för mig att inte kunna kommunicera direkt med lokalbefolkningen och istället bli beroende av tolk. I denna situation är det ändå skönt och en trygghet att ha en lokal organisation bakom sig som har koll på projektet och som dessutom utan problem kan kommunicera med lokalbefolkningen. Att samtalen fungerar känns så viktigt i detta läge; målet är ju att projektet ska bli så bra som möjligt med utgångspunkt i bybornas förväntningar.

Besöket vid kanalen ger en bra introduktion till bybornas förutsättningar, men den höga vattennivån i kanalen ger inga stora förhoppningar om att vi ska kunna sätta igång som planerat. Tillsammans med lokalbefolkningen bestämmer vi oss för att försöka dämma kanalen för att, om det lyckas, ändå kunna sätta igång projektet under min tid i Kambodja. Tillsammans med byborna tar vi oss till byn för att samla material till dämningen men hindras till en början av ytterligare en kraftig regnskur. När den drar förbi kan vi ta upp arbetet som innebär insamlande av stammar som vi sedan tillsammans slänger upp på ett traktorflak, där vi till sist själva hoppar upp för en skumpig färd till kanalen. Stammarna används för att staga upp en befintlig dämning och kompletteras med ett stort plaststycke. Då platsstycket sänks ned i vattnet konstateras det dock snabbt att det är för litet och att vi inte kommer att lyckas. Byborna gör ytterligare ett misslyckat försök och samtidigt fortsätter regnet att falla. Med det försvinner också min möjlighet till att på plats kunna bidra något mer till projektet. Det känns som en stor besvikelse. Men i bakhuvudet finns ändå vetskapen om att denna erfarenhet är nyttig. Det är en del av verkligheten och en god lärdom att naturen kan spela en stor roll och att det samtidigt inte är något som går att påverka.

När jag lägger kanalprojektet åt sidan dyker en ny möjlighet upp: att få vara med en volontärgrupp som, i en by i närheten, ska bygga ett bibliotek. I och med att de allra flesta personer med utbildning mördades under folkmordet i Kambodja har undervisningen i landet haft en tuff kamp för att återhämta sig. Ett sätt att locka barnen till skolorna är exempelvis genom att bygga bibliotek. Första dagen i skolan visar det sig att endast en elev överhuvudtaget vet vad ett bibliotek är, vilket ger lite perspektiv.
I den gassande solen som ändå tittar fram mellan regnskurarna och med barnens skratt i bakgrunden hjälps vi tillsammans åt att skapa en husgrund för biblioteket. Volontärer, lokalbefolkningen såväl som organisationsrepresentanter och även chauffören hjälper till. Allt görs för hand och även det ger lite perspektiv på skillnaderna som finns mellan Kambodja och Sverige. Istället för laserpass används snören att rikta väggarna efter och istället för cementblandare blandas allt för hand med spade. Det fungerar bra och visar på den, säkerligen sedan lång tid, ärvda kunskap som finns här. Det är intressant att studera arbetssätten och få ta del av kunskapen. Kommunikationen mellan oss och byborna som inte pratar engelska sker mest med kroppsspråk vilket fungerar förvånansvärt bra. Frustrationen väcks när det är något jag inte förstår och inte heller kan fråga om, men oftast är lösningen att fortsätta testa sig fram – och jag blir snabbt visad hur det ska vara.

I slutet av min vistelse får jag återigen chansen att möta invånarna i byn för vattenprojektet. För trots att det inte kunnat genomföras ska ändå en öppningsceremoni för kanalen hållas. Det känns kul att ändå få chansen att delta, men det är samtidigt med blandade känslor eftersom ingenting blivit gjort under min tid här. Jag får under ceremonin chansen att prata inför byborna och tar till mig hur glada och tacksamma de är över projektet – nbsp; trots att det ännu inte är klart.