Överbibliotekarie Lars Burman
Silverbibeln och Uppsalaeddan, svarar Lars Burman innan jag hinner säga att han inte får välja silverbibeln som svar på frågan vad som är mest imponerande i bibliotekets samlingar. Han tillägger:
– … men helheten, snarare än delarna, skulle jag säga är det häftiga. Det är som att den ena boken talar till den andra i hyllorna.
Månne en ganska snackig miljö alltså, för den som kan uppfatta det: tretton hyllmil böcker som måste ropa till varandra från Ångströmbiblioteket till Carolina Rediviva och de andra. (Och kanske att även de hundratusentals elektroniska böckerna och tidskrifterna deltar?)
I det privata biblioteket hemma hos Lars Burman finns 5 000-6 000 volymer, bedömer han – blygsamt i förhållande till de ungefär tusen gånger fler han chefar över på arbetet. Även om hans far skämtsamt sagt till honom att ”en bibliotekarie som läser är förlorad” gör han såklart det; skönlitteratur generellt på papper, annars mycket på skärm. Dessutom menade fadern förlorad som i böckerna, snarare än som i att vara körd.
– … just nu läser jag Alice Munro, avslöjar Lars Burman.
En sökning i Ergos arkiv på ”universitetsbiblioteket” resulterar i en hel del kritiska artiklar. Från debattsidorna har hörts röster (bland annat från det före detta kårpartiet Rädda Carolina) om ”urusel ordning”, och ett bibliotek ” långt ifrån världsklass” – och efter att doktorandombudsmannen Per Löwdin beskrivit universitetsbiblioteket som ”vanskött” i sin spalt blossade en debatt upp om minskad inköpstakt och för få studieplatser.
Ligger det någonting i den här ganska negativa tonen?
– Det finns mycket som skulle kunna bli bättre, som håller på att bli bättre, medger Lars Burman, och pekar ut det ganska självklara problemet:
– Det handlar om svåra prioriteringar som måste göras när ekonomin är pressad.
… som i att det inte finns tillräckligt med resurser, rent ekonomiskt?
– Ja, det blir till att ställa inköp av media mot öppettider, mot läsplatser…
Om det fanns mängder av pengar att lägga på biblioteksverksamheten skulle han önska en ordning av mer amerikanskt snitt, förklarar han.
– Jag var nyligen på en resa då jag bland annat besökte Harvard. Där är biblioteken mer än här en välintegrerad del i studentlivet, en mötesplats, öppet tjugofyra timmar om dygnet, med många läsplatser och grupprum – och bibliotekarier som deltar på ett annat sätt i undervisningen.
Hans favoritbibliotek, berättar han, utmärks av en speciell stämning. Sådan finns på Carolina.
– Och när jag forskade i Cambridge upplevde jag på biblioteken samma slags intellektuella densitet i luften, en spänning.
I Uppsala är det – vid sidan av Carolina Rediviva – ett av nationsbiblioteken som smäller högst.
– Värmlands, det är mycket vackert.
Så är Lars Burman också partisk i sammanhanget, själv inspektor för nationen och uppvuxen i Värmland.
Det har hänt att material under åren stulits från universitetsbiblioteket, till exempel en del lättåtkomlig men värdefull referenslitteratur. Säkerhetsarbetet är ”prioriterat”, men exakt hur man arbetar här vill Lars Burman inte gå in på. Men säkrare tycks det ha blivit: När Lars Burman som doktorand på 1980-talet satt i ett rum och studerade glömde han bort tiden och blev sedermera inlåst.
– Securitasvakten hoppade högt när han upptäckte mig i rummet
Idag, menar han, skulle någon rörelsedetektor ha varnat om någon satt kvar med näsan i böckerna efter stängning.
Som överbibliotekarie har Lars Burman också frågor om digital publicering av forskningsresultat på sitt bord. Som vi skrev om i Ergo nummer 10 betalar Uppsala universitet över 40 miljoner kronor om året för digitala prenumerationer och betaldatabaser: skattefinansierad forskning skänks bort till förlag som därefter äger patenten och säljer möjligheten att läsa artiklarna. Vinstpåslagen är stora, och kostnaderna har ökat markant under 2000-talet.
Vad tycker du om att universitetet betalar så mycket till vinstdrivande förlag?
– Det är mycket pengar, men vi behöver informationen. Jag önskar såklart att det var billigare, men någonstans kostar det alltid.
Lars Burman tycker att han och hans kollegor gör ”vad som går” i arbetet för en annan ordning: samarbetar nationellt för fritt tillgänglig information och så kallad open access-publicering, och uppmuntrar universitetets anställda att publicera öppet. Ett positivt exempel han nämner i sammanhanget är det Uppsalautvecklade DiVA, där forskare kan publicera öppet för att sprida sina resultat. Men för verklig förändring tycker Lars Burman det behövs någonting mer:
– Den här frågan är större än biblioteket. Universitetsrektorerna behöver engagera sig i det här i ännu större utsträckning.
Rent fysiskt ligger förändringar i görningen, åtminstone på Carolina Rediviva. Lars Burmans förhoppning är att en ombyggnation om några år skall göra entréplanet mer välkomnande.
– Allt fler hittar till både de tysta läsesalarna och den rätt nyligen ombyggda C-salen. Och uppe på nionde våningen har det nu inretts läsplatser i de öppna samlingarna. Bättre utsikt kan man inte få i Uppsala
Men kanske är det framför allt omställningen till ett allt mer digitaliserat bibliotek som får Lars Burman att beskriva perioden han arbetar i som ”omvälvande”.
– Det är många som tror att vi på Uppsala universitetsbibliotek är gammaldags, men vi är i framkant, till exempel vad gäller just digital publicering eller tekniskt stöd för smart-phones och läsplattor.
– Utvecklingen går fort. Ibland känns det som jag står på kommandobryggan i en stjärnkryssare på väg mot nya galaxer, men med mänsklighetens samlande kunskap i lastrummet.
