Student under straffet

Ricard A R Nilsson är en av omkring 30 personer som just nu förvärvar högskolepoäng i fångenskap: en okänd kursare som på grund av säkerhetsrestriktioner inte är med i distanskursens chattrum, och vars tentor skickas med post från anstalten. De femton minuter han får online i veckan, sekundbevakade av personal, ger inte utrymme för något slösurfande under uppsatsskrivandet.
999 högskolepoäng från sammanlagt 14 olika lärosäten visar ladokutdraget – och snart passeras 1 000. Just nu pusslar han ihop en kandidatexamen i litteraturvetenskap; de kurser som innebär kreativt skrivande är bäst, tycker han.

Man hinner en del under femton år som klient hos Kriminalvården. De säger så, klient.

Efter brevväxling till anstaltsadressen och därefter mail via en person på utsidan som ringer och högläser inkorgens innehåll, har vi fått till en tjugo minuters telefontid. Vi pratar om brott och straff (”mitt eget fel att jag sitter här, ger man sig in i leken får man leken tåla, inga problem med det”), om framtidsplaner (hoppas få tidsbestämt, komma ut och kunna försörja sig på att skriva) och om tentastress (sällsynt; ”man lär sig koden”, men en gång på en statistikkurs ville ingenting fastna och då kom den – men det slutade med precis godkänt).
Ricard Nilsson återger ett fint pluggminne: en sociologiföreläsning vid Örebro universitet i början på 200-talet. Det var innan man bara kunde läsa på distans på hans säkerhetsnivå, och läraren kom till anstalten. Vid ett tillfälle kom även resten av klassen till Kumla.
– … och så hade vi en helt vanlig föreläsning. Det var jätteroligt, bland det roligaste jag gjort under den här tiden.

En tredjedel av studenterna kvar
Yvonne Liström är lärare på Kriminalvården i Norrtälje, där hon bland annat arbetar med att handleda studerande interner. Det är till henne och kollegorna på lärcentrum de först vänt sig för att få studier som sysselsättning. När jag ringer upp ber hon om ett ögonblick för att avsluta ett samtal med en person på arbetsrummet.
– Har du läst samhällskunskap då – och matten? … då kör vi igång med svenskan. Internationella relationer låter ju jätteintressant … bra, då hörs vi mer sen.

Några personer lyckas sköta sina studier helt under sin fritid, men för att få ägna sig åt det under motsvarande arbetstid och för att få tillgång till dator och stöd med rent praktiska aspekter som dialog med lärosätet om speciallösningar, krävs en plats på lärcentrum. Det får man efter ett beslut om att studier är en lämplig sysselsättning som kan leda till vad man kallar ett bättre ut, alltså att det hjälper personen till ett liv utan kriminalitet – någonting som kan omprövas när som helst under studietiden.

På Norrtäljeanstalten, som har den högsta möjliga säkerhetsklassen, är maxantalet högskolestudenter samtidigt fyra. De lärare som finns kan då handleda en var. Just nu är en handledare ”över”, berättar Yvonne Liström, men ibland är det lång kö och personer får istället vänta.

Hur många som får ägna sig åt annat än de högskolestudier de är behöriga till och motiverade för finns inga uppgifter om – men att de blivit allt fler går att anta. År 2010 läste 100 frihetsberövade personer vid universitet och högskola – år 2013 var antalet 45. När detta skrivs har 35 personer högskolestudier som sysselsättning.

Någonting som återkommer från Kriminalvårdens håll är hur resurskrävande högskolestuderande är. De tre personer från myndigheten jag intervjuar nämner sekundbevakningen som särskilt krävande; alltså när en anställd bevakar en studerandes internetanvändning utan att vika med blicken. I en rapport från 2001 står till exempel: ”Det är få intagna som kan generera så mycket arbete åt så många personer, som en intagen med det bestämda och uttalade önskemålet att studera på högskolenivå” Vidare anses det ”oerhört tidskrävande och frustrerande – särskilt för personal som saknar egen erfarenhet av den akademiska världen.”
En av de som, när det blir aktuellt, avgör om studier är rimligt i förhållande till de resurser som finns är Johan Ahlström, en av sex rektorer inom Kriminalvården.
– Att studera som frihetsberövad är en möjlighet som anstalter kan ge, inte en rättighet, säger han, sammanlagt tre gånger, till Ergo.

Hans bild är att mycket av minskningen i antal beror på att de individuella bedömningarna blivit striktare – att den som vill ägna sig åt högskolestudier som sysselsättning i högre utsträckning än tidigare måste ha en tydlig idé av vad det ska leda till i framtiden. De som får tillgång till högskolestudier är numera en betydligt mer motiverad grupp.
– De går neråt i antal, men den bilden jag har är att de som sedan studerar verkligen gör det, att fler tar sina poäng, att man har en plan och slutför sina studier, säger rektor Johan Ahlström.
En kvantitetsminskning och kvalitetsökning alltså?
– Definitivt, det är den bild vi har.

”Möjlighet men inte rättighet” är också någonting som Lena Broo, klientutbildningsansvarig hos Kriminalvården, säger om högre studier. Även hon beskriver en generell uppstramning kring processen, som dessutom är en fråga för hela anstalten, där anstaltschefen också har ett ord i bedömningen:
– Tidigare kunde man studera på betydligt lösare grunder. Nu är det tydligare att det ska finnas ett behov och ett mål, säger hon.

Lena Broo tar också upp resursfrågan. Om man bara haft resurser skulle lärcentrum så klart ”tagit in varenda kotte”, menar hon.
– Det optimala vore om varje individ som vill plugga kan göra det, säger hon.

Det gör alltid ont att göra ett urval, förklarar hon, men eftersom hälften av de intagna har högst grundskola i bagaget och det bara finns ett visst antal platser på lärcentrum måste det vara såhär. Minskningen har sin bakgrund i en successiv förändring av anstalternas utbildning alltsedan sedan saken utreddes år 2001.
– Man har gjort bedömningen att det är mer angeläget att fånga upp personer som helt eller nästan saknar utbildning, förklarar Lena Broo.

Varken hon eller Johan Ahlström tycker det är korrekt att beskriva utvecklingen som en nedprioritering av högre utbildning på anstalterna – trots den slående minskningen. Att utbildning satsas på mer än någonsin är någonting båda trycker på, att man fått behöriga lärare till anstalterna och att det blivit mycket bättre strukturerat.

För Ricard Nilsson med de 999 högskolepoängen har det, bevisligen, oftast löst sig – trots att han inte hör till gruppen lågutbildade. Ibland fått ligga på, och ingenting har inte direkt blivit ”serverat” som han uttrycker det.
– Men det måste jag ändå ge Kriminalvården, det har oftast gått att ordna för mig med studierna.

Vanligt med kriminologi och juridik
Det finns ingen statistik över vilka kurser frihetsberövade personer läser. Lena Broo skickar mig ändå en lista från 2008 ”för att visa på vilken bredd det är”. Mycket riktigt; allt från Linjär algebra till Samernas kultur och religion pluggas på insidan. Men några ämnen återkommer – olika kurser inom juridik, ekonomi och kriminologi.

Det sistnämnda undervisar Heidi Selenius i. Hon arbetar på Mittuniverstetet, ett av de lärosäten med absolut tätast samarbete med Kriminalvården, och har ofta haft frihetsberövade studenter. Ibland har hon känt till det eftersom de själva eller lärcentrum kontaktat henne eller för att den intagna uppgett en anstaltsadress – men vid lägre säkerhetsgrader där det inte behövs lika mycket anpassning, kan det säkert ha passerat obemärkt, tror hon. Hon instämmer i bilden av att studierna brukar fungerar bra för den som väl kommer in; de flesta tar sina poäng och lämnar in i tid.
– De är ofta väldigt duktiga på att ta instruktioner. Jag kan tänka mig att man som frihetsberövad blir det, av att leva med den struktur och de begränsningar man har på anstalt.

Precis som många andra inom ämnesområdet har hon själv arbetat med och forskat kring frihetsberövade personer, vilket hon tror kan vara till fördel då hon känner till förutsättningarna och kanske bättre kan ordna med anpassningar och hålla kontakt med Kriminalvårdens utbildningsansvariga. Hon pratar inte med de frihetsberövade studenterna om ämnesvalet, men kan tänka sig att det till viss del handlar om att förstå sin situation.
– En del kanske söker svar på varför det gått som det gått, föreslår hon.

Ricard Nilsson, som läst bland annat rättsvetenskap, rättsmedicin och rättssociologi, har planer på att doktorera just inom kriminologi så småningom. Han är inte förvånad över att många läser just det, och menar att man som frihetsberövad ”ändå känner till världen”. Det universitet han har kontakt med ställer sig positiva till att han forskar från anstalten, så länge han antas på personliga meriter och inte ges någon gräddfil.

De juridikstudier många interner bedriver hjälper en i det dagliga livet, menar han, och tar sig själv som exempel.
– Jag argumenterar på ett helt annat sätt idag än i början av mitt straff. Kan man reglerna kan man också få igenom saker, som permission, säger han och tillägger:
– Men det gäller ju att inte bli rättshaverist. Man får välja sina strider.

”Sticker i ögonen”
I Ergos inledande brevkontakt med Ricard Nilsson framkommer att han ofta är försiktig med att prata om sina nu ganska talrika examina: ”det tenderar att sticka i folks ögon”, skriver han. Att det är så konstateras också i utredningen från 2001. En del i det svåra när man bedömer om högskolestudier är en lämplig sysselsättning, står det, är ”att många personer – såväl inom som utanför kriminalvården – ifrågasätter om det är rimligt att en långtidsdömd intagen ges möjlighet till en längre akademisk utbildning under verkställigheten. En sådan flerårig utbildning ’ute’ i samhället är ofta förknippad med dryga studielån och det uppfattas lätt som stötande om en person som gjort sig skyldig till grov brottslighet kan genomgå denna utbildning utan att behöva betala någonting.”

Samtliga intervjuade formulerar sig i stort sett ordagrant likadant när jag försöker komma åt vad det här sticket i ögonen handlar om: ett lås in och kasta bort nyckeln-perspektiv.
– Men vårt uppdrag är att människor ska komma bättre ut, och studier kan vara en del av det, säger rektor Johan Ahlström.

Heidi Salenius tror att hennes kurser absolut skulle kunna bidra till att personer kommer bättre ut. Den som sitter inne har tid att reflektera och diskutera, och hon tror kriminologin kan ge nya uppslag och vinklar – utöver de man får från Kriminalvården.
– Jag kan tänka mig att utifrån olika kriminologiska teorierkan kan de frihetsberövade förstå en del både om sitt eget ansvar, men också hur de påverkats av sin omgivning, säger hon.

Yvonne Liström på Norrtäljeanstalten nbsp; tror det kan vara en stor grej bara att, som hon säger, ”få en vettig läsförmåga.” Hon ger ett konkret exempel på ett fall där hon tror att plugget verkligen kan motverka ett återfall i brottslighet.
– En hos oss har läst 200 högskolepoäng på tre år. När han kom hit hade han låga betyg och inget fullständigt gymnasiebetyg, men läste sig till behörighet. Jag tror att han kommer att skaffa sig ett jobb inom det han är utbildad till.

Jag frågar Ricard Nilson om han tror att hans plugg leder till bättre ut. Han är helt övertygad om det.
– Det, i kombination med författandet, gör att jag ser ljuset i tunneln, en chans att komma bort från mitt kriminella förflutna och bli en del av samhället.