Annons
Annons
sista Ergo-ettan
Ögonblick ur Ergos historia och de som bidragit till dem.
Foto: Lina Svensk med hjälp av Ergoarkivet

Ergo – tidning för Uppsalas studenter


Vanligtvis är det omvärlden sedd ur Ergos ögon som brukar stå i centrum när vi sammanfattar tiden som gått, men nu är det, efter 95 år, dags för Ergo och dess redaktion att få det stora solot. 14 december 2019 delades det historiska sista pappersnumret av Ergo ut. Vi har sammanfattat dess föregångare.

1924

Ergo grundas av en grupp studenter ur det exklusiva Ofvandahlska matlaget som har litterära intressen och författarambitioner gemensamt. Tidningen spånas fram under häftiga diskussioner hemma hos forskaren och skalden Nils Svanberg, tillsammans med journalisten Arvid Ahlgren, sanskritforskaren och skalden Bertil Lundquister (tidningens första redaktör), Thorsten Eklann och diktarpersonligheten Einar Malm. Tidningen har från början en väldigt seriös och litterär prägel, “det gaskigt studentikosa” hör hemma i nationstidningarna menar man. Ergo ska vara “ett seriöst forum dels för aktuella diskussioner i kårangelägenheter och i allmänna frågor, dels för artiklar av vetenskaplig och vitter art.”
Tidiga Ergo består mycket av långa essäer. Exempelvis om värnpliktsfrågan och kårhusbygget som var på tapeten. Studenterna på den tiden förväntades kunna läsa och förstå även engelska, franska, tyska, danska och norska, vilket reflekteras i Ergo-innehållet.
Den redan etablerade poeten Karin Boye publicerar den välkända dikten “Sköldmön” i det första numret av Ergo. Flera av hennes andra kända dikter tryckts först i Ergo innan de hamnar i någon diktsamling.
Tidningens namn kommer av latinska ordet för “alltså”, och är alltså/ergo, tvärtemot vad många tycks tro, inte en förkortning och ska inte skrivas med versaler (ERGO!) i annat än vår logotyp. Detta har dock även många redaktörer tagit miste på genom åren, men rätt ska vara rätt! I första Ergo, som väl ändå får betraktas som facit i frågan, skrivs tidningens namn inte med idel versaler, tack och bock.

Ergos grundare. Från höger till vänster: Arvid Ahlgren, Einar Malm, Bertil Lundquister, Thorsten Eklann och Nils Svanberg.

Ergos valborgsmässonummer 1931.

1930

1933 blir Ergo första studenttidningen i Norden att ha en kvinnlig redaktionsmedlem – Maj Santesson. Tidningen har inte bara högt i tak åt det mer progressiva hållet, utan även mot det högerradikala. I sin uppsats “ERGO’ 40” hittar Erland von Hoffsten att av 15 artiklar med politiskt innehåll år 1933, var åtta klart nazistiska. Tre är skrivna av en av Sveriges fascistiska frontfigurer, Per Engdahl. Antinazistiska Pelle Svanslös-pappan Gösta Knutsson betackar sig dock för de mest fascistiska inläggen när han tillträder som redaktör 1940, året efter krigsutbrottet. Någon jävla måtta får det vara.

1940

1940 blir Ergo ett kårorgan. “Tidningen kommer även att utgöra en förbindelselänk mellan Uppsala och de kårmedlemmar, som befinna sig i beredskapstjänst. Det är nämligen avsikten, att den skall utgå även till de inkallade, vilka på denna väg kunna nås av meddelanden från universitetet, kåren och nationerna”, skriver Gösta Franzén som är kårordförande 1939/40. 1940 ges Ergo som gåva till kåren från en av tidningens grundare, Thorsten Eklann, men det är förstås en överenskommelse som är bägge parter till gagn: kåren får en tidning och tidningen, som drabbats hårt ekonomiskt av de många inkallelserna vid krigsutbrottet, får en säkrad framtid. Som Eklann skriver i sitt avsked när han avgår som redaktör 1940: “Det måste glädja oss, alla Ergos vänner, att veta, att tidningen numera sorterar direkt under kåren och dess framtid därigenom definitivt tryggats.”
Gösta Knutsson tar som sagt över redaktörsfanan 1940 (han hade varit kårordförande 1936-38). Samma år introducerar han spalten “Det viskas i Odinslund…” din man kan skicka skvaller, eller “viskningar” som de lite finkänsligt kallar det.
Varför just Odinslund? Det visar sig vara en fråga om poesi: “Den kunde också heta ‘Det viskas vid Riddartorget’ eller ‘Det viskas på Luthagsesplanaden’, men Odinslund var det mest poetiska vi kunde hitta på.” Särskilt snaskiga är inte viskningarna vid den här tidpunkten dock, även om språkbruket i sig, med moderna ögon betraktat, väcker desto mer anstöt. En period byter spalten namn till det mindre poetiska “Akademiska kvarten” och därefter “Hugget som stucket”, men Odinslund letar sig så småningom tillbaka.

1950

Ergo inleder 50-talet i samma kulturjournalistiska anda den grundades i, med långa essäer, musikartiklar och kulturdebatt. Men 1954 händer något. En ny redaktör, Anders Ehnmark, tar över och stöper om Ergo i nyhetsform. Varje nummer har avslöjande artiklar som väcker uppmärksamhet ute i landet och Stockholmstidningarna står i kö när Ergo lämnar pressarna. Ehnmark introducerar artikelserien “Student 55” där de försöker kartlägga studentens förhållanden 1955. En frisk fläkt där de till exempel granskar “studentäktenskapet” (var fjärde student är vid den här tiden gift) och kastar en känga åt det faktum att den kvinnliga parten ofta drar det betydligt kortare strået i unionen. Det är Inger Florin som ligger bakom granskningen, som inleds med ingressen:

Valborgsnumret 1957, då Ergo gjort upp med sitt ”kulturknutte”-förflutna och blivit modern.

“Studentäktenskap är romantiska i veckopressen. Det kanske de är i verkligheten också. Men mest blir det trassel och besvär för en tjugofemårig överansträngd småbarnsmamma som klarar hemmet så gott som på egen hand och på kvällstimmarna gör valhänta försök att sega sig fram till en examen, alltmedan studieskulderna skjuter i höjden.”
Just ingress är för övrigt en ny företeelse. Innan 1954 har man det bara någon enstaka gång i Ergo, därefter blir det, om inte praxis, så åtminstone mer vanligt förekommande. Tack och lov för det!
Ergos förändring uppskattas dock inte av alla. Redaktionens ambition att “genomlysa den akademiska miljön, skriva om på läsbar svenska och över huvud taget presentera något som kan läsas av icke kulturknuttar” möter motstånd från kåren och universitetet som till och med håller möte i frågan på Uplands nation våren 1955. Kritiken till trots återgår Ergo aldrig till sin forna form.
1958 (#3) kan Ergo stoltsera med att “Känd författare debuterar i Ergo”, som rubriken på ettan lyder, när självaste Vilhelm Moberg skriver en specialartikel om “Diktaren och samhället”. Så extremt uppseendeväckande är väl inte själva texten, men bara signaturen lär agera kioskvältare för lösnumren.

1960

1964 ställer ERGO-partiet (ja, de skrev det dessvärre med versaler) upp i kårvalet. Ombud för partiet är redaktör Ingmar Lind och redaktionssekreterare Bror-Ivan Johansson. Så värst seriösa tycks de kanske inte vara om man läser deras “manifest”, men transparensen kan man inte klaga på:
“Genom tidningen tränger vår propaganda ut till korridorer och hyresrum, till sopnedkast och nationstoaletter. Inget annat parti har liknande möjligheter att infiltrera och direkt hjärntvätta väljarna.”
Ergo breder ut sig med 22 nummer per år. Men medan man brer ut sig åt ena hållet drar man in magen åt det andra – tidningarna är även extremt tunna vid den här tiden, bara 16 sidor långa, hälften av det den varit de senaste åren.
Mot slutet av årtiondet rapporteras förstås flitigt om det som kommer att bli känt som 68-rörelsen. Samtidigt blossar en debatt om Ergos existens upp. Vissa menar att Ergo har blivit “en skamfläck”, “ett skelett i garderoben”, “en tummelplats för vänsterradikala idéer, som endast omfattas av en minoritet av studenterna” och att de försummar sitt kårbevakande uppdrag. Det går så långt att kårstyrelsen till och med föreslår att man ska göra kårordförande till ansvarig utgivare, men propositionen möter tack och lov motstånd och röstas ner i fullmäktige.


Annons

Annons

1970

Ergo går in i ett nytt årtionde med ett nytt format – det större tabloidformatet, som den behåller fram till och med 2006. Kårbevakningen får mer utrymme och omvärlden lite mindre. Långt borta är den ursprungliga tanken på Ergo som ett organ för kulturell debatt och förkovran, så långt borta att man 1970 känner sig nödgad att påpeka att redaktionen fått ett “kulturellt återfall” när man publicerar en dikt av tveksam kvalitet.
1974 inrättar kåren en tidningsstyrelse, där samtliga kårfullmäktigepartier är garanterade en plats. Tidningsstyrelsens syfte är att befästa Ergos oberoende gentemot kårstyrelsen. Motsvarande lösning finns kvar fram till 2019.
1979 år beslutar kårstyrelsen att Ergo ska bli en veckotidning och därför tillsätts ytterligare en heltidsanställd redaktör. Det är en riktigt korvfest på redaktionen med två manliga redaktörer och sex återkommande manliga frilansskribenter (däribland samtliga nu sittande Ergo-redaktörers före detta journalistlärare. Hej Martin!). Ergo lämnar årtiondet i klassisk kvällstidningsskrud.

1980

Ergo peakar omfångsmässigt med hela 30 nummer 1984. Tidningens legendariske tecknare Jan Berglin, då Lindström, debuterar med sina stornästa gubbar 1985 och Odinslund-spalten har smugit sig in i sidorna igen och är mot slutet av 80-talet ånyo ett återkommande inslag i Ergo.
Liksom man kanske kunde förvänta sig är det mycket naket i Ergo i form av barbröstade studenter – en skada av att ta efter kvällspressen för mycket månne?
1987 skriver kårens doktorandombudsman, Per Löwdin, sin första doktorandspalt i Ergo, vilket han fortsätter göra i nästan 30 år framöver.
Enligt en enkät som genomförs 1988 läser fler än sju av tio Uppsalastudenter Ergo alltid eller ofta. Inte så illa pinkat ändå!

Serietecknaren Jan Berglin, då Lindström, debuterar i Ergo 1985.

1990

1993 är kårpolitikerna upprörda över att det skrivs för lite om kåren i Ergo, medan studenterna tycker att det skrivs för mycket. Ergo, alltid på studenternas sida, lyssnar till den sistnämnda åsikten.
Ergo anmäls till Pressens opinionsnämnd 1994 sedan Per Löwdin skrivit en krönika med rubriken “Klamydiaprofessor universitetets värsting” om en professor i klinisk bakteriologi vars personalpolitik, citat, “får Machiavellis furste att framstå som en ängel”. Professorn ifråga tycker att Ergo hade överskridit de pressetiska reglerna, men det tycker inte PO, som lämnar klagomålet utan vidare åtgärd.
Erik och Marta Ronne påbörjar en serie med historiska berättelser från Uppsalas studentliv, vilken blir ett mycket uppskattat inslag, för att inte nämna användbart (berättelsen om hur Ergo fick sitt namn har vi hittat i deras text!).
Som pionjär i tidningssammanhang tar Ergo 1997 steget ut i cyberspace och får en hemsida, dock inte något som liknar dagens ergo.nu, utan en långt mycket mer primitiv sida. Inte ens url:en känns särskilt hipp: http://www.student.uu.se/us/ergo/
Årtusendet avslutas under dramatiska former med att hela redaktionen säger upp sig i protest mot att kåren fortsätter skära i Ergos budget. Det kan du läsa mer om i förra Ergo, eller här på vår betydligt modernare site.

2000

Ergo ger sig ånyo ut på internet 2001 sedan den gamla “hemsidan” lades ner redan 1999 av besparingsskäl – den nya siten ska till och med ha möjlighet till debattforum. Wow! Serietecknaren Nina Hemmingsson debuterar i Ergo 2002 och tecknar sina karaktäristiska hålögda figurer i enrutingar i princip årtiondet ut innan hon slutar 2009.
2007 krymper tidningen ytterligare centimetermässigt och byter layout, typsnitt och logga, något som uppskattas av läsarna om man får tro de reaktioner som kommer in. Ergo får ett nytt inslag – Hej student!

2010

Det nya årtiondet inleds med att kårobligatoriet slopas (juni 2010), vilket innebär färre kårmedlemmar och mindre intäkter till kåren. Ergo börjar på allvar satsa på webben och får, minskade kårintäkter till trots, igenom att en webbredaktör behövs. 2011 blir således två redaktörer till tre på Ergoredaktionen.
2012 krymper Ergo storleksmässigt för sista gången och återfår ungefär det format den hade när den grundades. 2014 tycker kåren att Ergo kostar för mycket, vilket leder till att anställningsgraden för chefredaktör och redaktör minskar från 100 till 85 procent och antalet nummer per år från 12 till 10. Chefredaktör Sara Borsiin spår i en ledare en potentiellt dyster framtid i nedskärningarna, där redaktionen ges mindre och mindre möjlighet att göra sitt arbete bra, vilket i sin tur leder till att tidningen helt läggs ner.
2016 är redaktionen trötta på tidningens gamla utseende och ger den en modern ansiktslyftning med helbild på ettan, ny logga och nytt typsnitt.
Efter att i flera år ha diskuterat Ergo som utgift beslutar till slut kåren 2019 att pappersupplagan ska avvecklas från och med vårterminen 2020 och att webbredaktörsposten ska tas bort. Ett litet plåster på såren är att Ergo får en ny hemsida som står klar i november 2019.
Till tidningens sista nummer går redaktionen igenom hela det fysiska arkivet för underlag till en sammanfattande text som tar slut just precis här.

Läs mer

2019-12-16 11:27
Fester, nationsliv och studier med kursare till långt in på småtimmarna – bilden av det ”sociala studentlivet” är stark.…
2019-10-28 14:03
Borta är dagarna när man kunde se liveband på nationerna flera gånger i månaden. Numera är det schlager, hits och ”Stad…
2019-10-28 14:01
Förra helgen gick Head of Fyris för tredje gången av stapeln och Uppsala akademiska roddarsällskap var med och tävlade.…