Trevlig socialrealism

Teabag - eller mannen som nästan skrev en deckare
av Lucia Cajchanovás
Uppsala stadsteater

Regissören Peter Engkvist har valt att satsa på för Uppsalapubliken okända namn som Sofia Bach, Fredrik Evers och Astrid Kakuli medan han låter Gustav Levin och Viveca Dahlén med sin långa erfarenhet bilda ensemblens nav. Det fungerar riktigt bra. Sofia Bach och Fredrik Evers hoppar från karaktär till karaktär med stor idérikedom och finess. Astrid Kakuli är perfekt i rollen som Teabag. Hon vet att denna mystiska figur inte behöver särskilt mycket mer än ett varmt leende för att bli levande. Petra Hultgren gör det bästa av sina två ganska anonyma roller. Det är bara Jesper själv, Per-Erik Asplund som inte riktigt hittat hem. Han ger ett nervöst och oroligt intryck.
På många punkter är Teabag en lyckad föreställning. Den avskalde scenbilden och den nedtonade regin fungerar utmärkt och Cajchanovás överföring från bok till pjäs är lyckad men däremot undrar jag över kärnan i Henning Mankells berättelse. Både boken och pjäsen står med ena foten i socialrealismen och det är då, under flickornas monologer som pjäsen fungerar som bäst. Den andra foten befinner sig i en slags feelgood/humor-tradition och det är där problemet uppstår. Missförstånden och Jespers tillkortakommanden är alla roligt skildrade men kontentan blir ändå att jag misstänker att Henning Mankell inte riktigt litar på sin berättelse. Det finns många författare som lyckas att svänga från komik till allvar i en handvändning och samtidigt berätta något viktigt på ett gripande sätt men Henning Mankell är inte en av dem. Teabag blir en trevlig helaftonsföreställning. Varken mer eller mindre.