Uddlöst och trögt om kärlek

Stanna hos mig - en pjäs om att gå vidare när låten är slut
Värmlands nation
Regi: Johan Rubbestad
Medverkande: Sandra Hägg, Johan Linné, Oscar Nyström, Renée Goldkuhl, Johan Rubbestad och Lisa Borén

I pjäsen Stanna hos mig finner Philip tröst hos Elins väninna Felicia, vilket för Elin innebär en smärta som skriker högre än den sorgsna musik som ombäddade Philips melankoli i soffan.
Teater Gör Ont, Värmlands nations teaterförening, har låtit Stanna hos mig växa fram genom improvisation. Att skapa teater på det sättet kan vara vanskligt och i denna uppsättning är det ledsamt påfallande. Merparten av skådespelarna är inte tillräckligt säkra i sitt hantverk för att hämta allting ur sig själva och den ledning de fått av regin framstår som alltför vag. Resultatet blir att tematiken - att lämna eller lämnas och sedan gå vidare - avhandlas uddlöst och utan trovärdighet.
Därmed inte sagt att uppsättningen saknar vitalitet, men det är främst en person står för den vitaliteten och det är Sandra Hägg som My, Philips syster. Hos henne finns en frenesi som ger rappa dialoger och ett tempo som borde ha tillvaratagits bättre eftersom Stanna hos mig ibland är irriterande trög. Särskilt långa tystnader mellan replikskiften berövar pjäsen intensitet, tystnader förmodligen ämnade att gör det exakt motsatta - skapa spänning.
Den som bäst lyckas fylla dessa tomrum mellan ord är Björn, spelad av Johan Linné. Hela hans väsen ger uttryck för en stillsam komik. Bara att se honom rada upp mellanmjölk i kylskåpet är skrattretande, fast samtidigt också rörande. Björn är nämligen förtjust i en tjej som jobbar på ICA och endast genom att handla där kan han beskåda henne. My retar honom för hans tafatthet och det är i spelet mellan My och Björn som det intressanta i pjäsen finns - inte i triangeldramat som utgörs av Felicia, Philip och Elin. Stanna hos mig har dock sitt fokus på trion och det är ensemblens verkliga misstag. Berättelsen i periferin hade mer lyskraft.