Lättsam igenkänning med otydligt budskap

Katarina B / Scen / Publicerad 2006-05-16 00:00

Ensemblen som ger nyskrivna 70 Lycka är sammansvetsad och gör överlag ett bra jobb. Men även om manusförfattaren och regissören Lisa Svensson sätter fingret på ett angeläget ämne i sin pjäs blir den aldrig den riktigt välriktade spark mot samtidens lyckohets som den hade kunnat vara, tycker Katarina Båth.

70 Lycka
Vardagsteatern/Snerikes nationsteater
Manus och regi: Lisa Svensson

Samtiden är full av produkter som vill hjälpa oss att bli lyckligare och mer lyckade än vad vi egentligen är, alltifrån lyckopiller till gör-om-mig-TV. Pressen och hetsen att lyckas, bli framgångsrik och förverkliga sina drömmar på alla områden känner nog många igen sig i, och en sådan orealistisk strävan efter 100-procentig lycka vill Lisa Svensson och Vardagsteatern driva med i sin nya pjäs 70 Lycka, som spelas i maj i Linnéskolans aula.
Den nyutexaminerade humanisten Klara (Ann Lindberg) och hennes vän Emilia (Anna Selvåg) jobbar på konditori och suckar över framtiden och vad de ska göra av sina liv. De träffar taxichauffören Doris (Yvonne Lindberg) som råder dem att starta eget, och tjejerna bestämmer sig för att starta en lyckorådgivningsbyrå, en slags guidetjänst till alla kommersiella vägar till lyckan.
Uppsättningen är gjord i samarbete med Snerikes Nationsteater, och ensemblen är sammansvetsad och gör överlag ett bra jobb. Även om Lisa Svensson sätter fingret på ett angeläget ämne i sin pjäs (jakten på lycka i en krass verklighet av ökande arbetslöshet bland unga) har man här framför allt satsat på att fånga lustigheter i vardagen, att locka till skratt genom igenkänning.
Pjäsen bygger på ett antal scener där detaljer ur samtiden skildras och situationskomik uppstår. Med enkla medel har man åstadkommit flera smarta scenlösningar. Men de alldeles för många scenerna blir efterhand tröttsamma och pjäsen står och stampar - den saknar en riktigt spännande intrig. Den enda spänning som egentligen uppstår finns i relationen mellan Klara och Simon, en rik kille som handlar tårtor av Klara och spelas av Anders Ericsson. Kemin fungerar mellan Lindbergs skeptiskt uppkäftiga Klara och Ericssons självbelåtna businesskille, och i deras möten på scenen finns en trovärdig laddning.
Utöver den något diffusa intrigen finns ytterligare ett frågetecken kring 70 Lycka: den blir aldrig den riktigt välriktade spark mot samtidens lyckohets som den hade kunnat vara. När lösningen på alla problem glättigt presenteras som en Medelhavsresa och en hemslöjdskurs i Dalarna, känns det som en alltför lättsam förenkling av verkligheten, som det blir svårt att ta på allvar.
I slutänden blir det därför inte heller särskilt tydligt vad pjäsen egentligen vill säga. Den kommersiella hetsen att köpa lycka skildras väl okritiskt.