Briljant iscensättning av Christieklassiker
och så var det ingen kvar
Västgöta nationsteater
Regi: Morgan Malm
Medverkande, Maria Söderbäck, Gustav Marteleur, David Magnusson, Annika Müllern-Aspegren, Johan Borg, m fl
Det är f d curator curatorum, Morgan Malm, som gör regidebut med den kusliga historien om tio främlingar som bjuds in till en ö, där de sedan oförklarligt dör en efter en. Malm, själv alltid klädd i oklanderlig klubblazer, har låtit sitt sinne för kostymer prägla pjäsen. Tillsammans med kostymör Marie Bengtsson, samt en hel stab av scenografer, sminkörer och ljudtekniker, har han skapat en för nationsteater ovanligt trovärdig och realistisk scendekor. Man har låtit sig inspireras av René Clairs filmatisering av dramat från 1945, men det finns också en air av Brideshead Revisited över det hela. Scenen är en salong i ett gammalt engelskt Manor House med veranda vid kusten. Det är så man riktigt känner den råkalla dimman som kommer krypande utanför.
Illusionen förstärks också av att skådespelarna passar bra för sina roller, och har repeterat väl. Inte en enda gång under den drygt två och en halv timme långa föreställningen sker någon märkbar replikmiss.
Deckargenrens galleri av stereotypa karaktärer är tacksamt för en lätt överdriven, ironisk spelstil. Kristina Rudbjer lockar till skratt med sin hycklande moraltant till Miss Brent, och även David Magnussons gubbiga privatspanare och Pierre Sunds rika slyngel är sevärda. Maria Söderbäcks gestaltning av sekreteraren Miss Claythorne höjer sig dock över stereotypen. Hennes ångestfyllda samvetskval går rakt in i hjärtat.
Visst finns koloniala tongångar i pjäsen som känns pinsamt förlegade, men tack vare att man hållit på tidstrogenhet i språk och dekor understryks att detta framför allt är en stunds nervpirrande verklighetsflykt till en svunnen tid.
