Många skratt när världar möts på ett sjunkande skepp

Som nyligen introducerad till spex-konceptet förvånas jag av publikens engagemang i uppsättningen. Minst en gång var femte minut skriks det ”omspel” och till min förundran drabbas inte skådespelarna av panik, likt mig, utan visar istället på bra improvisationsförmåga.

Havet är djupt – ”This klasssamhälle can’t sink” handlar om ett ungt par som förälskar sig på en båt. Ariel, en arbetarklasstjej blir blixtsnabbt betuttad i den fina damen Rose, som i sin tur är nyligen förlovad till en högst aggressiv Cal Hockley. För att få hjälp i denna kniviga situation vänder sig Ariel till körhäxan Ursula för hjälp.

Det råder inte brist på glädje under föreställningen vilket gör sig tydligt i scenen när Cal ger Rose ett diamanthalsband som ej får den uppskattning Cal förväntat sig och istället resulterar i att hon drabbas av ett raseriutbrott medan jag och resten av salen får skrattanfall.

Skådespelarnas insatser är minst sagt underhållande men det som tar hem vinsten är själva handlingen. Den klassiska Titanicsagan kombineras med Lilla sjöjungfruns äventyr för att belysa svårigheterna som uppstår när två världar möts. Berättelsen lyckas samtidigt referera till annan relevant populärkultur och förankras i vår tid exempelvis när Ursula under en scen drar fram en stol och popcorn för att observera ett bråk på samma sätt som flera av oss kan vilja göra när vi hittar en livlig debatt över ett inlägg på Facebook.

Vårens storspex på Norrlands nation är en lyckad konstellation och lämnar mig upprymd, med ett orimligt stort begär att brista ut i sång och dans.