Bandet lyfter showen

Svenska Showorkestern Phontrattarne är ett storband med hemvist på Norrlands nation. Deras Grand Show är en årlig tradition. Med härlig spelglädje hos orkestern är det utan tvekan bandet som lyfter årets föreställning. Det är läckert, tight och välbalanserat. För att inte tala om hur uppfriskande det är att se instrumentalister som diggar och ler, och till skillnad från många professionella musiker verkar vara medvetna om att de syns hela tiden som de är på scen. Desto svajigare blir det dock när orkestermedlemmarna hoppar in som aktörer eller körsångare. Det är en fin tanke att ge folk utrymme att prova på, men en stor satsning som denna med betalande publik är inte rätt tillfälle.

I produktionen finns förutom orkestern även en danstrupp och fyra sångare, flera med betydligt större skådespelartalang. De gör ett hyfsat jobb med ett spretigt manus. Om man ska göra en show baserad på fristående spex utan en tydlig röd tråd eller handling att stötta sig mot, krävs det att alla nummer håller hög kvalitet för att inte publiken ska tappa intresset. Så är tyvärr inte fallet här.

Det finns några riktiga pärlor, framför allt i andra akten. ”Banan-iPhone” är en klockren parodi på den strida strömmen av (äppel-)elektronik. Kombinationen bananer och humor kan knappast slå fel. ”Köper du den nu ingår även ett heltäckande skal.” Sången ”Moppemusch” innehåller ironiska tongångar riktade både mot hipsterskägg och mot den vånda som drabbar unga män vars ansiktshår inte är så fylligt som de önskar. Igenkänningsfaktorn är hög.

Grand Show blir som bäst när strålkastarna riktas mot ämnen som är aktuella och som bränner till lite. Däremellan syns många läckra kostymer och välkoreograferade dansnummer, som är snygga men inte riktigt berör. Ett vackert undantag är ”Uppsala”, en hyllning till våren i studentstaden. Med stilren scenografi och sången väl buren av Lina Perssons mjuka röst, väcks nog nostalgiska känslor hos både unga och åldrade studenter.