Professionellt när läkare spexar

Det är år 2017 och Sverige är inte längre som det har varit, utan i stället vajar norsk flagg och mattjessillen har bytts ut mot fjordlax på midsommarmenyn. Spexet följer ett typexempel på den svenska kärnfamiljen, eller rättare sagt så som den brukar framställas i komiska sammanhang: en Svensson-Svensson-inspirerad variant med dysfunktionalitet, men även med stor igenkänningsfaktor. Familjemedlemmarna brottas alla på sina sätt med de främmande, norska influenserna: pappa Krister saknar stake och skämtar mest bort tillvaron, tonårssonen Bruno uttrycker sina känslor som den plågade poeten han är, dottern Linn har assimilerats och lever livet i lusekofta medan mamma Britt-Marie bildar en militär oppositionsgrupp i källaren för att återta rätten till fika och att sitta för sig själv på bussen. De genomgår belägringen tillsammans med en rad andra excentriska karaktärer som alla har en åsikt om läget.

Det är roligt, charmigt och rappt. Uppsättningen känns mer som en professionell fars än någon studentikos fritidssysselsättning. nbsp; Med andra ord har produktionen verkligen tagits på allvar och varenda detalj är genomarbetad, från dekor till danssteg. Redan under de inledande scenerna sätts kvalitetsribban och jag förbluffas över det extremt skickliga skådespeleriet av samtliga i ensamblen. Inte en replik stakas och dialogerna är långa. Scenerna är långa, nästan lite för långa. Tre timmar inklusive paus är saftigt, men speltiden understryker emellertid skådespelarnas prestationförmåga. Felix Starlander, som både har varit med att skriva manus och skådespelar, sticker ut med sin förmåga att från en scen till en annan gestalta en uppsjö av motsägelsefulla karaktärer: från beige, medelålders fabrikschef till naiv, fåfäng brat.

En detalj jag trots allt inte kan undvika att hänga upp mig på är att det inte ens görs ett försök till repliker på någon slags humoristisk norska. Att samtliga karaktärer pratar svenska trots norsk ockupation får sin förklaring i slutet av föreställningen, men någonting mer än meningen ”Jeg skal fritere mor din ” hade jag ändå förväntat mig.

När strålkastarljuset släcks och salongen töms efter stående ovationer är det om än tydligare att Uppsala är en studentstad full av ung talang. De kan inte bara rädda liv, de kan skådespela också.