Välspelat och modernt 1500-talsdrama

Glada neonfärger, rappt tempo och pannkaksmiddag är inte något jag förknippar med Shakespeare. Men det gjorde Kalmar nations teatergrupp, som på två timmar lyckas få mig att köpa det konceptet med ett Shakespearedrama som sträcker sig över fyra sekel.

I föreställningen ”Trettondagsafton - Som Vi Vill” iscensätter Kalmar nations teatergrupp Shakespeares Trettondagsafton, fast mellan åren 1599 och 1980. Manusmässigt följer pjäsen delvis det berömda dramat, men innehåller både egenskrivna och omskriva scener. Föreställningen inleds ute i nationens trappuppgång med ett häftigt skeppsbrott som ekar i stentrappan. Sedan kastas publiken in i den vanliga Shakespearehärvan jag innan föreställningen var orolig över att inte greppa. Gammal teatralisk finkultur tenderar att vara svår att sätta sig in i utan visst kulturellt kapital. Men Kalmar nations teatergrupp lyckas gestalta ett klassiskt Shakespearedrama riktigt skickligt och ödmjukt för oss mindre insatta, med invecklade men greppbara kärlekshistorier, konspiratoriskt tjänstefolk och det klassiskt poetiska språk som kännetecknar hans pjäser. Att kunna memorera dessa verser och samtidigt varva dem med vardagligt, modernt språk är en himla imponerande uppvisning.

Detta varvas med rekvisita från fyra århundraden i form av skarpa färger, läderjackor och bandspelare som ger den 400 år gamla pjäsen ett rejält uppsving.

Som när grevedotter Olivia poetiskt talar om sitt brustna hjärta och trånar efter springpojken Cesario, och samtidigt funderar på om hon kanske skulle bjuda honom på pannkakor. Eller hur kapten Antonio plötsligt ser ut som en gänglig yngling hämtad ur Grease men talande som en medeltida poet.

Teatergruppens tolkning av Shakespeardramat dras till sin spets i slutet då Olivia, istället för att neka Cesario/Viola sin kärlek utbrister att ”vad spelar väl kön för roll ” samtidigt som brodern Sebastian och kapten Antonio efter fyra sekel äntligen får komma ut som ett par.

Helt klart en välrepeterad, samspelad uppsättning på över två timmar. Inte nog med att pjäsen håller jämnt tempo och aldrig känns tråkig, går jag därifrån med Shakespearecitat ekande i huvudet, översatta till begripliga moderna fraser.

nbsp;