Magin finns trots spretigheten

»Du, jag slänger ner en nyckel ifrån fönstret i köket

Jag bor fyra trappor upp och du är välkommen in

Massa skor i hela hallen, folk vid fläkten som röker

Det är fest hos mig i kväll och hela världen är min«

I helgen ekade premiären av Eka över hela staden över Uppsalas gator. Teaterkonserten är ett proffsigt samarbete mellan dans, musik, sång och teater som är till för varje drömmare där ute. Den är baserad på Veronica Maggios låtar och precis som dessa fångar föreställningen den berg-och-dalbana som är det klassiska studentlivet, allt från lyriska utekvällar på toppen av världen till tortyren som kommer efter avslutad eller obesvarad kärlek. Helt enkelt den tid då en kan identifiera sig med orden: ”jag var nästan inte dödlig”.

På scenen faller rosenblad, ballonger och serpentiner. Kläderna är i klara färger, scenografin dynamisk och målande. Dansarna från Uppsala Dansakademi är i fin synk med sångarna och det byggs sjutton olika berättelser utefter Maggios låtar. Vi får följa med på hemmafester, romantiska möten med kyssar och hela vägen med en biljett upp till månen.

Trots att föreställningens komponenter, som dans, sång och ljus, samverkar fint så saknar teaterkonserten något. Jag kan inte låta bli att undra varför det är sjutton olika berättelser och inte en. Maggios låtar passar så bra ihop med varandra att övergångarna i föreställningen blir tveksamma då det var svårt att förstå om scenerna är sammanhängande eller inte. Just den oklarheten tar udden av vad som annars kunde vara både förtrollande och magiskt.

Men tolka mig inte fel. Magin finns där, i ”Snälla bli min igen”, i ”Hädanefter” och i ”Hela huset”, men när det inte finns möjlighet att lära känna karaktärerna, att känna med karaktärerna, är det svårt att dras in i helheten. Korta övergångsrepliker skulle kunna göra teaterkonserten till en musikal, en ommöblering av låtarna skulle skapa en logisk ordningsföljd och sjutton olika speglingar av ungdom och liv skulle kunna bli en. Varför valdes istället detta aningen spretiga koncept?

En annan fråga som aldrig får svar är blodfläckarna som täcker karaktärernas kläder i teaterkonsertens början. Som Tjechovs gevär ligger de kvar i bakhuvudet och det är först när finalen är klar och publiken applåderar som jag inser att de antagligen bara är en udda dekoration eller främmande metafor.

Summa summarum så tror jag inte att någon som skriksjunger till ”Jag kommer” på utekvällar, som kan texten till ”Aldrig nöjd” eller som kan spegla sig själv i Maggios låtar kommer att kunna se föreställningen oberörd. Veronica Maggio är Uppsalas studentliv personifierad och trots att teaterkonsertens fulla potential inte riktigt nås känner vi igen oss. Vi känner igen oss i de soliga kvällarna vid Fyrisån, i Rackarbergets studentlägenheter och i valborgskaos på Stora torget. Vi känner igen oss i all längtan, i all förtvivlan och i allt hopp. Vi vill ha svart, vill ha vitt, vill ha alla färger.