En exploderande rockshow, ett storstilat fylleslag och en Bellman

David Gunnevik / Scen / Publicerad 2020-10-26 09:37

Vem hade kunnat tro att ett rivigt gitarrsolo som taget från en rockkonsert, kunde passa så bra ihop med 1700-talssånger? David Gunnervik njuter av de kreativa, musikaliska tolkningarna i föreställningen Bellman 2.0 på Uppsala stadsteater.

Svenska Akademien har samlats för möte, när plötsligt Carl Michael Bellman störtar in i salen och ber att de ska se över hans texter och acceptera honom som medlem, vilket besvaras med hånskratt. Att ha Bellman som medlem kan det sena 1700-talets relativt nybildade akademi absolut inte acceptera – hans sånger handlar ju bara fylleri, festande och sex. Bellman tjatar dock och några av de åtta, aningen excentriska, ledamöterna tilldelas texter att sjunga – och musiken tar sakteligen fart. En av ledamöterna börjar spela på gitarr, en annans solosång övergår till stämsång och för varje låt blir de stela ledamöterna muntrare. Det musikaliska virrvarret övergår i fullvärdigt dryckeslag med åtskilliga ”gutår!” och än fler instrument som musikerna på scen skickligt behärskar – vem hade kunnat tro att ett rivigt gitarrsolo, som taget från en rockkonsert, kunde passa så bra ihop med 1700-talssånger.

Foto: Markus Gårdner

"Julia Frej träder fram som en självsäker Ulla Winblad och lyckas förmedla både något modernt och gammaldags med sin tolkning."

Allt sker synligt för publiken. Framför mig på scen ser jag en sjungande Niklas Hjulström börja klä av sig, vända ut och in på kavajen och gå från att vara Akademiens ständige sekreterare till att bli den alkoholiserade Fredman. Ledamöter kliver nu in i den värld Bellman skapat i sina sånger. Julia Frej träder fram som en självsäker Ulla Winblad, den prostituerade skönheten, och lyckas förmedla både något modernt och gammaldags med sin tolkning. Hennes solosång får scenen att explodera. Det är rockshow och varken 1700-talets Ulla Winblad eller Julia Frej låter sig kuvas. Akt ett avslutas i ett stort crescendo av festande, fylleslag och dryckessånger. En kollektiv bakfylla inleder akt två som dock återfår samma tempo en återställare och några skålar senare.

Föreställningen Bellman 2.0 lyckas inte bara förnya denne skalds gamla sånger, utan också göra bilden av Bellman mer komplex. Istället för att bara se honom som en festglad bohem, får jag genom de framförda texterna bilden av en man som skildrade livet bortanför adeln – en man som gav en röst åt de lägre stånden. Istället för att skratta åt Fredmans sätt att hantera sin bakfylla och alkoholabstinens med snapsar känner jag ett allvar i hur Niklas Hjulström genom Bellmans sånger lyckas synliggöra både alkoholens glädje men också dess dystra baksida, lika angeläget då som nu. Detsamma kan sägas om när Aksel Morisse i sin porträttering av Movitz, Bellmans alter ego, hanterar Dödens ankomst: genom att dansa med honom. Just denna scen präntas in i mitt inre. Levernet som Bellman förde och förmedlade i sina sånger var kanske just som att “dansa med döden”. “Drick ur ditt glas, se Döden dig väntar”, låter en fras i en Bellmansång, med tanken om att vi alla snart ska dö, så det är lika bra att njuta gott. Den existentiella tanken – om det finns något mer än detta liv – förmedlas från scenen, och jag sitter försvunnen i mina tankar. Och det är denna stämning som etsar sig fast hos mig långt efter att jag lämnar salongen.