Samtiden spökar i Vasaborgen
Det här är en recension. Åsikterna som framförs är skribentens egna.
Det är en snudd på perfekt spelplats. De månghundraåriga tegelväggarna ger den rätta sortens efterklanger för en föreställning som utspelar sig för trehundratrettio år sedan men ekar av många andra epoker, inte minst vår egen.
Forna dagar är ett kammarspel mellan tre män. Platsen är logikprofessor Avrilenius gård, där han en midsommarnatt runt 1690 får besök av två ynglingar. Den ene, student och lokal ceremonimästare, verkar först utsätta sin lärare för en spontan våldgästning. Med sig har han sin suparbroder kapten Gabrielsson, en cyniker urgröpt av krigstrauman och sprit. Under kvällens gång försöker de bägge akademikerna övertyga kaptenen om Sveriges urbefolknings, »göternas«, överlägsenhet.
I handböcker och översiktslitteratur brukar denna ideologi, göticismen, beskrivas som ett stormaktstida försök att legitimera det nya, mäktigare Sverige. Ett ärorikt förflutet skulle konstrueras som gav Sverige rätt till sina nyvunna landområden och mer därtill. Enligt göticisterna steg Noaks sonson Magog i land i norra Norrland och etablerade en ätt som födde sagokungar, halvgudar och, till sist, Gustav Vasa och hans ättlingar. Det samlade intrycket blir ofta det av en pinsam och tafflig reklamkampanj. Antikens Thebe placerades i Täby, Silverbibeln skrevs om för att flytta berget Sion till Uppsala och nya vikingasagor med de rätta sensmoralerna förfalskades fram. I Atlantica hävdade Olov Rudbeck att Platons påhittade idealstat Atlantis i själva verket var – Sverige. Med referenser till bibliska och forngrekiska texter och felöversatta runstenar argumenterade Rudbeck för att göterna från Norden var Europas urfäder och naturliga herrefolk. Forna dagar bygger på insikten att allt detta var mer än beställd propaganda – göticisterna måste ha trott på vad de själva skrev.
Dramatikern Joakim Sten och regissören Dennis Sandin pekar ut många av de avtryck som Rudbeckianerna har lämnat. Allra starkast inspirerade var 1800-talsromantikerna i Götiska förbundet. Geijer var med där, liksom Richard Dybeck som skrev nationalsången. Men spåren fortsätter, via fascism, eugenik och gamla indianböcker för pojkar, till vår tids allt mer självsäkra nationalism. När man har sett professorn drömma om att »den götiska anden ska vakna på riktigt« och sopa undan alla icke-nordiska auktoriteter är det olustigt att gå hem och se valaffischerna förkunna att Sverigedemokraterna »vill göra Sverige bra igen«. Läser man tillräckligt många av partiets tal och debattartiklar framträder konturerna av deras eget Atlantica, ett sagoland där mamma bjuder på bullar, pappa har ett rejält kroppsarbete men absolut inga förslitningsskador och alla passar in, eftersom de som sticker ut på något sätt har försvunnit. Det är samma sorts fantasi som hos Rudbeck, samma aktiva bortglömmande av allt som inte förstärker den vridna och uppblåsta självbilden.
Det är många referenser som ska in i föreställningen, men ensemblen lyckas bra med att bevara nerven och spänningen. Tyvärr väljer regissören ibland en uppskruvad spelstil som nog hade fungerat bättre i en annan salong, med större avstånd till publiken. Joel Schmidt som Gabrielsson förmår ändå beröra när fasaden brister och krigsminnena väller fram. En höjdpunkt är ett oväntat stycke galghumor, där berusade män i för små förkläden inser att människooffer var mindre krångliga i Ynglingasagan än i verkligheten. Sammantaget är det en pigg och lovande första insats från Uppsalas nyaste frigrupp. Måtte historien vara med dem.
David Zetterman har en masterexamen i historia och arbetar som lärare. Han är även med och arrangerar Uppsalamästerskapet i poetry slam. Resten av fritiden ägnar han tyvärr åt att åka pendeltåg.
"Forna dagar"
Av: Joakim Sten
I rollerna: Ole Forsberg, Christoffer Rigeblad, Joel Schmidt
Regi: Dennis Sandin
Producent: Sandra Jogenby
Ljud: Gustav Terneborg
Komposition och arr.: Mikael Svanevik
Ljus: Mats Öhlin
Rekvisitör, attributör: Ditte Edin
