Vansinnets historia: en recension

Är en person som vill ge vansinnet röst en vansinnig person? Klura på den du. Rebusen förföljde nämligen den inflytelserika tänkaren Michel Foucault dag och natt. Många studenter lär ha råkat ut för denna mytomspunna franska filosof - tillika pionjär - tillika idealist - tillika galning (?!). Men färre vet att Foucault en gång i tiden var student i Uppsala. Han kom hit för att doktorera för den idehistoriska professorn Sten Lindroth. Foucaults tid i Uppsala skulle dock komma att få ett abrupt och dramatisk slut - men exakt hur gick det egentligen till? Den musikaliska pjäsen Vansinnets historia - skriven av Dag Thelander - i regi av Emma Roswall - har svaret. 

Uppsättningen spelas på Uppsala Stadsteaters minsta scen Intiman, där publiken kommer ruskigt nära skådespeleriet. Mindre teaterscener banar naturligt vägen för en ensemble som aktivt interagerar med publiken - och mycket riktigt blir det så. Den fjärde väggen bryts nästan omedelbart när Foucault och professor Lindroth - iklädda frack och studentmössa - katapulteras in på scen och öga mot öga med publiken börjar sjunga om idehistoriska teorier. Vi befinner oss på 50-talet. Sången ackompanjeras av ett jazzigt pianoriff - scenografin är elegant och uttänkt - belysningen simpel men ändå effektfull. Det är lättsamt och samtidigt intellektuellt stimulerande att titta på Vansittets historia. Som åskådare sveps man snabbt med i intrigen - hur Foucuault bland akademikerkretsen i Uppsala gör sig synlig som alltför modern och trotsande - hur professor Lindroth uppmanar Foucault att hålla sig inom vetenskapens ramar - hur Foucaults pyskiska ohälsa och sexualitet bemöts av Lindroth - och hur Foucault så småningom inser att hans avantgardistiska världssyn måhända är för stor för en liten stad.

Sammantaget ger Vansinnets historia upphov till en emotionell berg- och dalbana. Jag skrattar när Foucault - efter att Lindroth kallat hans första avhandlingsutkast för “poetiskt” - tvingas spela badminton med en träningströja som bär universitetets devis “Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större”. Samtidigt blir jag under flera tillfällen djupt berörd över den vackra sången och musiken som skickligt skiftar mellan dur och moll. Att kontrastera estetiska uttryck mot varandra är ett välkänt knep för att hålla sin publik alert - och Vansinnets historia gör just det alltför bra. Jag sitter fastnaglad under hela föreställningen…