Teaterrecension: Dottern
Det är just hon dottern Elsa (Malin Tengvard) som med sin revolutionära ådra ödelägger den socialdemokratiska ankdammen som hon socialiserats in i. Hennes individualistiska drag fungerar som en träffsäker symbol över folkhemmets upplösning.
Idén till pjäsen är fritt baserad på Lena Anderssons andra roman Dottern (2020) som ingår i duologin om det svenska folkhemmet, i det här fallet om dess upplösning. Pjäsen utspelar sig på sent 1980-tal efter Olof Palmes död, alltså ungefär ett decennium sedan det borgerliga regeringsskiftet som därmed markerar folkhemmets upplösning. Pjäsen ska alltså förstås som en framställning över hur de kvarlevande rester från det så kallade folkhemsmentaliteten försöker klamra sig fast individer i tid och rum, fast det misslyckas för de befinner sig i ett nytt samhälle som är riktade mot ny mark.
Han, fadern Ragnar (Jakob Fahlstedt) symboliserar upprättaren av folkhemsmentaliteten i hemmet och försöker med stor ansträngning bevara sin familj i det socialdemokratiska universum han växte upp i. Hon, modern Elisabeth (Åsa Forsblad Morisse) spelar den underordnade rollen i folkhemmet, som med föga tankereflektion träder in i den betingade kvinnorollen som ställts upp framför henne. Barnen Elsa och Erik (Emil Brulin) är folkhemmets avlade produkter och de socialiseras in i exakthetens århundrande, vars samhällsmodeller var ritade av demokratiska arkitekter 40 år tidigare, dvs runt år 1930. Farmor Svea (Anna Carlson) födes några år innan folkhemmets bildning. Hon observerar objektivt modellen och dess anhängare utan att aktivt delta.
Utifrån modellen ska folkhemmets anhängare leva för att arbeta, vilket bland annat pappa Ragnar är rapp med att betona för sin familj! Repliken fungerar som en igenkänning över pjäsens konflikt, den som råder mellan de kollektiva individerna och den självgående driftiga individen. Publiken får inte intrycket att folkhemmet har betytt mycket för Sveriges framtida välstånd, utan publiken får snarare en dystopisk uppfattning över en strukturalistisk samhällssyn som fanns under folkhemsperioden. Filosofi och dagdrömmeri stör sammanhållningen i samhället. Men sakta men säkert börjar dottern Elsa ifrågasätta varför en enskild individs kapaciteter att tjäna samhället är fördömligt? Hon börjar ifrågasätta de essentiella delarna med folkhemmet och pappa Ragnar kan inte ge henne svar, eftersom han vet ärligt talat inte varför samhället ser ut som det gör.
Pjäsen tar fast på en viktig eftertanke som följer folkhemmet. Man lever som man lärt sig att leva. Dög det åt far min så duger det åt mig. Folkhemmet fostrade svenskarna till demokrater men på köpet av demokratin försvinner tankar med kreativa mål i kikaren. På altaret utbyts våra drömmar tidigt ut med redan beräkningar förordningar på hur livet ska arta sig.
När väl folkhemmet upplösningen sker så förändras alla karaktärer till grunden, vilket rättvist vittnar om att alla och en var har varit fångar innanför folkhemmets ramar. Elsa och Erik blir amerikaniserad vuxna och tvekar inte för att förverkligar sina drömmar som inte fanns inom folkhemmets ramar. Föräldrarna går isär och utvecklas respektive på sitt håll. Farmor Svea lämnar ett samhälle som har genomgått en slags upplösning, där människor genom sina inre stadgar hjälper till att forma samhället, istället för att som tidigare ta hjälp av gemensamma kollektiva stadgor sinsemellan individer. Ju mer frihet det finns i samhället desto fler inre stadgar finns oss alla och envar.
