Fyra kilometer ner med sill och potatis
Jag förmodar mig inte vara den enda som får smått panik av tanken på den försvunna ubåten som flyter runt någonstans på fyra kilometers djup i Atlanten just nu. Inget har bekräftats men någon gång under dagen kommer nödtanken med syre ta slut. Ett vrak vid ett vrak, en sjunkande plåtmaskin fylld av icke-liv.
Fenomenet blir en fascinerande kontrast till planeringen för morgondagens midsommarfirande, ett lysande bevis på mänsklighetens deprivation. På hur våra sensationskåta hjärnor utan närmare eftertanke tillåts hoppa från nyhetsnotiser om liv som förloras på kilometerdjup till innehåll om stressade jordgubbar och hur vi får till de bästa recepten på egeninlagd sill.
Ubåten tillhör företaget OceanGate, ett namn som man kan tycka borde ha skapat varningssignaler i sig själv, och styrs med hjälp av en omgjord kontroll från en spelkonsol. Företaget kritiserades 2018 av en dåvarande anställd för bristande säkerhet av ubåtens utformning och användning, resulterade i att visselblåsaren avskedades. Varningssignalerna fanns där, men kanske fascinerades de fem passagerare som befann sig ombord när båten försvann i söndags själva av mystiken och sensationen som är Titanic.
Vältrar vi oss i andras olycka, är det vad allt bottnar i? Inte nödvändigtvis. Vi gillar det oförklarliga, det unika. Det fascinerar oss tillräckligt för att vi ska dissociera från det faktum att det rör sig om faktiska människoliv. Vi ger dem ett nytt namn istället, vi kallar dem människoöden.
Vi intresserar oss för öden, diskuterar teorier medan vi skrubbar potatis och ställer ut snapsglas. Uppdaterar nyhetsflöden och reddit-trådar medan vi väntar på att tårtbotten ska bli klar. Lyssnar på poddar om de senaste uppdateringarna när vi klär midsommarstången. Vad säger det om oss? Att vi är människor - däggdjur med nervbanor som triggas av det oförklarliga, det speciella, det icke-mundana. Men fascinationen sträcker sig bara så långt som mobilens laddningssladd. Det är dags för jordgubbarna att förtäras och plötsligt är tankarna någon helt annanstans. Vi skakar av oss ovissheten lika enkelt som vi svidar om till gympaskor efter en dag i högklackat. De ger lite krydda, de där kilklackarna, men efter ett tag börjar de klämma och skava. Vilken tur att vi så enkelt sparkar av oss dem.
I den sprillans nya säsongen av Black Mirror behandlar ett avsnitt vår fascination av true crime och mysterium. Karaktärerna vaggas in i mysteriets paralys, bara för att kraftigt skakas till liv av den fruktansvärda insikten att det faktiskt är riktiga liv(-söden) de rapporterar om. En stark samtida analys iklädd skräckkostym.
Men oavsett om ni kommer plöja Black Mirror, skrolla diskussionsforum med teorier om OceanGate eller bara äta era överprisjordgubbar i lugn och ro så hoppas jag att ni får en härlig midsommarhelg. Och om den inte är härlig så se det såhär: Ni är i alla fall inte fast fyra kilometer under vattenytan med bristande syre. En mikroskopisk tröst, kanske, men ändå en tröst. Jag känner mig lite stärkt av tanken i alla fall.
Glad midsommar.
