Viktiga inblickar i Uppsalas 1930-tal

Ola Medelberg / Bok / Publicerad 2007-09-11 00:00

Kvällen den 17 februari 1939 gick Uppsalas studenter bokstavligen man ur huse för att delta i ett snabbinkallat politiskt möte. Mötet hade föranletts av ett förslag om att tio judiska läkare skulle beredas möjlighet att arbeta i Sverige i Kristallnattens efterdyningar. 1 500 av universitetets då 4 000 studenter samlades i det så kallade Bollhuset, nuvarande Svettis, för att besluta hur kåren skulle ställa sig i flyktingfrågan.

Djävulssonaten
Ola Larsmo
(Albert Bonniers förlag)

Resultatet blev ett uttalande där studenterna dels uttryckte oro över att arbetstillfällen skulle gå till utländsk arbetskraft och dels en varning för att flyktingmottagande skulle kunna leda till hittills okända problem av ödesdiger art. Denna ökända åsiktsyttring, som kom att bli en symbol för antisemitismen bland den akademiska ungdomen, är utgångspunkten för Ola Larsmos historiska essä Djävulssonaten.
Det är en gedigen forskning Larsmo har bedrivit för att kartlägga de politiska strömningarna bland förkrigstidens Uppsalastudenter. En av de stora behållningarna med boken är den bild av studenternas ställning i samhället som framträder. 30-talet är en tid då det inte råder någon tvekan om att Sveriges framtida elit ligger i Uppsala. Rikstäckande tidningar refererar studentdebatter och riksdagspolitiker citerar dem i kammaren. Aktiva i de politiska studentföreningarna blir kallade till Stockholm för upptuktning av eller överläggning med ministrar. De ordagranna referaten från tal och skrifter som Larsmo väver in i berättelsen vittnar om en elokvens hos dåtidens studenter som ter sig närmast exotisk i ljuset av det språk som talas idag.
Larsmo ägnar mycket tid åt den konservativa studentföreningen Heimdals roll i Bollhusmötet. Klart står att flera heimdaliter var drivande i den flyktingfientliga resolutionen, medan några motsatte sig den. Larsmo påpekar också att Fria moderata studentförbundet än idag kallar sin tidskrift Svensk Linje, uppkallad efter en flyktingfientlig publikation från 1939 som männen bakom Bollhusmötet medverkade i. Häpnadsväckande nog har Heimdal nekat Larsmo tillgång till föreningens arkiv under arbetet med boken.
Även en annan historia löper genom Djävulssonaten. Den om den norske juden Leiba Wolfberg som efter att ha blivit nekad asyl i Sverige hamnade i koncentrationsläger. Ett effektfullt grepp för att ge ett mänskligt ansikte åt Bollhusmötet politiska ordvrängeri. Ibland får man dock känslan av att Larsmo för storyns skull vill att mötet ska ha haft större påverkan på den förda svenska flyktingpolitiken än vad som med fakta kan beläggas. Det hade han inte behövt göra. Djävulssonaten ger ändå en för den historieintresserade Uppsalastudenten oundgänglig inblick i en annan tid - för inte så länge sedan.