Poesi som glittrar och skär

DANS MAKABER
Charlotta Jonasson
Vendels förlag

Foto: Vendels förlagDen tidigare Uppsalastudenten Charlotta Jonasson debuterade med romanen Varia 2015. Dans makaber är hennes första diktsamling.

”Danse macabre”, på svenska ”dödsdans”, är en senmedeltida framställning av döden som löper genom konst såväl som musik och litteratur. Det är en allegori över hur döden finns ibland oss och lockar oss alla till dans oavsett vilka vi är; en påminnelse om livets skörhet och vår likhet inför döden. 

Med tydliga bilder målar den före detta Uppsalastudenten Charlotta Jonasson upp sin egen tolkning av dödsdansen i sin första diktsamling Dans makaber. Hon bjuder upp till dans med en taktfast rytm i språket, i en sotad värld i gotisk stil med råkor som flyger med brutna vingar, skelett djupt begravda i tung jord och mörka vatten som dränker den som inte längre orkar simma. Döden är ständigt närvarande, men blir också ett bredare begrepp för Jonasson – här är den också alla inre och yttre demoner som är ständigt närvarande och lockar till ofrånkomlig dans. Dans makaber är nämligen en resa genom psykisk ohälsa som är förlagd till detta gotiska sceneri av mörkvatten och dunkla gränder.

Det är ett effektivt grepp att använda traditionella bilder för död och mörker för att beskriva psykisk ohälsa. Genom hela diktsamlingen finns ett tydligt obehag, ett hot, som att ramla ner i en drömvärld där demoner sträcker sina klor efter en, att inte kunna värja sig mot detta. Det blir en ingång till förståelse för de som inte själva varit där och en tydlig igenkänning för de som varit där; i mörkret, i väntrummen.
För de finns här också – väntrummen, journalerna, sjukhussängarna; det sobert, ofrånkomligt verkliga, som en kalldusch. Jonasson blandar dessa två vitt skilda element med träffsäker fingertoppskänsla och skapar nya, spännande bilder, som i ”Rov”:

ber med dödligaste innerlighet
om en frist från rivande
bloddränkta kognitionshörntänder

Dans makaber är ett stort ämne i litet format, där orden i sig, snarare än allegorin och ämnet, trots allt blir det som är starkast, det som stannar kvar. De glittrar och skär, skapar mättade bilder och skvallrar om en omsorgsfullhet och kreativitet hos Jonasson som vi förhoppningsvis får se mer av.