Frackaktionen gav mig hopp
När jag läste om Ellika Lindströms frackaktion var det det mest glädjande jag läst om på länge och jag jublade högt. Det gjorde mig upprymd att någon äntligen vågade ifrågasätta nationernas förlegade klädkoder som rimmar illa med det klimat jag vill ha som student i Uppsala. Jag tycker att det är helt rätt att var och en får ha på sig vad en känner sig bekväm i och att det sedan länge har varit dags att slopa könsstereotypa förhållningsregler som det inte finns någon anledning att behålla. Jag anser inte att fanbäraren bröt mot några instruktioner, då begreppen ”damer” respektive ”herrar” sannerligen kan vara en tolkningsfråga. Det finns en mängd teorier inom olika forskningsområden som ifrågasätter huruvida kön är biologiskt eller en social konstruktion och det är inte en självklarhet för alla att damer och herrar refererar till biologiskt kön.
Catharina Alm argumenterar också för att de som av politiska, religiösa eller av andra anledningar inte känner att de kan respektera de regler som finns bör avstå från medverkan. Detta argument tycker jag är anmärkningsvärt. Nationernas tillställningar anser jag ska vara till för alla studenter oavsett politiska eller religiösa åsikter och i de fall reglerna kränker en person ska hen ha all rätt att protestera. Jag trodde att nationernas grundmoral var att alla ska känna sig välkomna och ha rätten att uttrycka sin åsikt samt att medlemmar inte ska behöva avstå från evenemang då de inte håller med. Hur ska saker annars kunna förändras?
Kvinnlig rösträtt, rätten till fri abort, samkönade äktenskap etcetera är frågor som personer drivit i olika sammanhang och som har skapat en förändring. Det handlar inte om ifall klänning är ett opraktiskt plagg eller inte (vilket många kvinnor dock anser att det är) utan att alla ska ha valmöjligheten att använda de kläder de själva trivs i oavsett kön och att eliminera konservativa föreställningar om kön. Det är i ett sådant ”uppsalaklimat” jag vill befinna mig i. Jag vill känna att saker går att förändra och att våra val är motiverade av rimliga argument. Jag vill känna att jag kan respektera de regler som råder på evenemangen jag deltar i. Jag tycker också att det vore sorgligt om föråldrade regler och konventioner finns kvar på grund av att ingen vågar ifrågasätta dem. Det är när någon protesterar som kritiken måste tas på allvar och utredas. Jag tycker inte att det är rätt väg att gå att rekommendera Ellika Lindström att inte delta om klädkoden inte passar henne i smaken.
Vidare kan ett argument vara att det hade varit bättre att diskutera frågan genom en skrivelse till alla inblandade. Samtidigt tycker jag att Ellika Lindström verkar ha betett sig exemplariskt då hennes egen nation, vars fana hon skulle bära, hade gett sin tillåtelse till klädseln och jag anser att en aktion som denna emellanåt kan vara ett mer effektivt tillvägagångssätt för att skapa en förändring. Jag instämmer i hennes uttalande i en tidigare intervju om att viss aktivism är nödvändig och att det historiskt sett är så vi har åstadkommit förändring.
Frackaktionen var uppfriskande och gav mig hopp. Det är därför jag skriver detta inlägg. För att tala om och visa att Ellika Lindström inte är ensam med sin åsikt och att hon inte ska behöva föra arbetet för ett bättre Uppsala på egen hand. Det glädjer mig att läsa att ceremoniinstruktionen numera är könsneutral.
Maria Lindström, kandidatstudent vid psykologiska institutionen
