Foto: Lina Svensk"När vi började på nationen var det första vi fick lära oss allas nedsättande namn och rykten på nationen. Vår kompisgrupp bestod av bland annat PK-bitchen, horan, bögen, tjejen med stora bröst, hon med stor rumpa. Vi var inget mer än våra öknamn som våra manliga kollegor hade gett oss."

Nationsaktiva: dags att bryta tystnadskulturen på nationerna

Nationerna vill skydda sitt rykte till varje pris, även om det sker på bekostnad av de som utsatts för sexuella trakasserier, skriver ”Nationsaktiva som vägrar tystas ned”.

Debattera i Ergo!

Max 3000 tecken. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta i och språkgranska manus. Mejla cred@ergo.us.uu.se. För den tryckta upplagan gäller manusstopp 6/12.

Det finns problem man inte gärna talar om på studentnationerna. Mobbning, diskriminering och sexuella trakasserier. Men vi valde att prata om dem, vilket ledde till att vi blev avsatta från våra poster på nationen med omedelbar verkan.

Vi gick i gymnasiet när vi först började jobba på den här nationen, en helt ny värld hade nu öppnats för oss som innebar gratis alkohol, lite extrapengar, komma in på nation utan nationskort och att få ligga med äldre studenter. Men det innebar även sexuella trakasserier och annan kränkande behandling. Det innebar att sitta kvar efter arbetspass gråtandes. Tafsande herrsällskap, våldtäktsskämt, äldre män som vill ligga med minderåriga, att bli kallad jävla fitta som kvinnlig arbetsledare, manliga kollegor som sade att de ville ligga med en och kommenterade ens kropp. Listan kan göras lång. Allt detta viftades bort med att han bara skämtar, han menar det inte, sluta vara känslig. Mycket vågade vi inte berätta om, de som utsatte oss för detta var främst män i chefspositioner eller som var deras vänner, de hade makten över oss, de hade status och inflytande och det innebar en risk att säga ifrån, vi visste att de skulle skydda varandra. När vi väl vågade säga ifrån och bad nationen att sluta anställa män som utsatte oss för sexuella trakasserier kom man med argument som att det rådde ”personalbrist”, nationen behövde dessa män, men även att de tvivlade på att trakasserierna ens hade hänt eftersom de inte sett det med egna ögon, det har inte hänt mig därför kan det inte ha hänt dig, han är snäll mot mig, han skulle aldrig göra något sådant, sade man.

Vi såg våra vänner, en efter en, lämna nationen och tillslut blev även vi tvungna att lämna. På nationen är ryktet heligare än allt annat, än dina rättigheter, din kropp. Vi blev avsatta för att vi hotade nationens rykte, för att studentnationerna absolut inte får kritiseras och ifrågasättas, som förtroendevald får du inte säga ifrån och måste ha nationens bästa i åtanke, det här gör folk rädda och är ett sätt att tysta ned. När vi började på nationen var det första vi fick lära oss allas nedsättande namn och rykten på nationen. Vår kompisgrupp bestod av bland annat PK-bitchen, horan, bögen, tjejen med stora bröst, hon med stor rumpa. Vi var inget mer än våra öknamn som våra manliga kollegor hade gett oss. Vi vände oss tillslut till Kuratorskonventet som menade att de sexuella trakasserierna vi utsatts för bara var ”missförstånd”. Vi får höra att vi ”kan” ha utsatts för ”olämpligt uppträdande” från kuratelet. Detta ständiga skuldbeläggande, att det bara är vi som överdriver, att det är vi som ska bära på skammen.
Vad tjänar nationen egentligen på att tystna ned oss istället för att lyssna och ställa förövarna till svars, ta till sig kritik och förändra? Är inte detta exakt samma slags problem som lyfts fram under #MeToo och #tystnadtagning, om kvinnor som utsätts för sexuella trakasserier av sina manliga kollegor, där dessa kvinnor hotas till tystnad medan männen skyddas av sina chefer? Nationen har gjort sig av med de som vågar och orkar säga ifrån som om problemen skulle försvinna med det, medan männen som trakasserar och diskriminerar får vara kvar eftersom deras status är för viktig för nationens rykte som ska skyddas till varje pris. Alla de som skyddar dessa män för ”nationens bästa” är en del av problemet. Vi vägrar att vara tysta, även om det innebär en risk att förlora våra jobb och att aldrig kunna återvända till nationen igen.