Foto: Privat”Som student eller anställd står man oftast i beroendeställning till lärare eller mer seniora kollegor när man måste prestera för att klara tentorna och få sin examen eller ha kvar sin anställning”, skriver Simon Palme och Elin Larsson.

Låt inte Akademiuppropet stanna vid ett upprop

Lärosätena måste agera tydligt för att bryta tystnadskulturen kring sexism och sexuella trakasserier och alltid ta larm om missförhållanden på allvar, anser Centerstudenters Simon Palme och Elin Larsson.

Debattera i Ergo!

Max 3 000 tecken. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta i och språkgranska manus. Det går bra att vara anonym, men du måste uppge namn och kontaktuppgifter till redaktionen. Mejla cred@ergu.us.uu.se. Nästa manusstopp till den tryckta tidningen är 24/1. Du kan också debattera här på ergo.nu.

Akademiuppropet har satt universitetsvärlden i gungning. 2400 kvinnor har med sina vittnesmål och underskrifter satt verkligheten i pränt. Ingen kan blunda för att lärosätena kraftigt brister i sitt ansvarstagande för studenters, doktoranders och universitetspersonalens trygghet.
Att studenters trygghet förbises är inte nytt. Studenter faller mellan stolarna i de offentliga trygghetssystemen och saknar grundläggande ekonomisk trygghet att falla tillbaka på. Reglerna för ersättning är både krångliga och godtyckliga. Det tar som student tid att bli sjukskriven och den som missar en tentamen får snällt vänta på nästa tillfälle.

Nu kan vi svart på vitt konstatera att studenters otrygghet är förbisedd också när det kommer till trakasserier och sexism. En kartläggning från Svenska Dagbladet visar att 17 universitet och högskolor inte har hanterat ett enda ärende om sexuella trakasserier i sin disciplinnämnd under de senaste åtta åren. Uppsala universitet är ett av dem. Och i många fall sker inte anmälningar över huvud taget.
Det saknas tydlig statistik om studenters möjligheter att slå larm om trakasserier eller diskriminering, men en utvärdering från Lunds universitet från 2013 visar dock att fyra av fem studenter inte vet vart de ska vända sig om de utsätts.
Få personer verkar alltså veta vart de ska vända sig när de möts av trakasserier. Samtidigt vet vi att många övertramp sker. Som student eller anställd står man oftast i beroendeställning till lärare eller mer seniora kollegor när man måste prestera för att klara tentorna och få sin examen eller ha kvar sin anställning. Rädslan för att förstöra för sig själv skapar lätt en tystnadskultur. Det är dags att lärosätena agerar tydligt för att bryta tystnadskulturen och se till att larm om missförhållanden alltid tas på allvar.

Universitetet är ingen rättslig instans. Polisanmälan eller domar får inte krävas för att lärosätena ska ta larmen på allvar. Det finns många beteenden som i sig kanske inte är olagliga, men som inte hör hemma på universiteten. Likaså finns det många fall där brott säkerligen begåtts men inte kunnat bevisas. Trots det måste universiteten våga ta tag i frågorna och se till att alla studenter och anställda känner sig trygga.
Mycket av detta är lärosätenas ansvar, men studenter bör inte sitta tysta för den sakens skull. Inte en enda kvinnlig student ska behöva lämna universiteten och sina karriärer för att ledningen inte har hanterat manliga förövare. Det är dags för lärosäten att hantera och agera, inte bara diskutera.

Simon Palme,
förbundsordförande Centerstudenter
Elin Larsson,
vice förbundsordförande Centerstudenter