Bedöm forskningen, inte forskaren

En bekymrad statsvetare meddelar oss att man i kursplanen för Statskunskap A, delkurs Medborgare och Samhälle, uppmanar studenterna att i PM-skrivandet ägna sig åt ”inklusiv citering”. Detta eftersom ”forskningen idag har skeva citeringsmönster, där vissa typer av författare får mer utrymme och erkännande än andra. Tillexempel är kvinnor och icke-vita akademiker, kollegor i Globala Syd och forskare från andra marginaliserade och underrepresenterade grupper, inte citerade i samma utsträckning”. Därför ska studenterna ”fundera på vilka källor [de] använder” för att komma till rätta med detta – man menar att det inte är ett krav, men det är något som ”värderas” i bedömningen.

Detta motiveras inte med vetenskapliga argument. Inget sägs om att det skulle leda till bättre PM. Och även om kursguiden ställer sig frågande till den exakta anledningen till underrepresentationen (”det finns flera skäl till detta”), är kontentan att den är problematisk.
Men med detta tvivelaktiga anslag undergräver man vetenskapens objektiva, universalistiska fundament. Forskning ska bedömas efter sin kvalitet – och bara sin kvalitet – oberoende av vem som bedriver den.
Även om avsikten kanske är välvillig – att visa att kvalitativ forskning genomförs också av forskare i ”Globala Syd” – är signalvärdet snarast det motsatta, nämligen att studenter ska bedöma forskare snarare än forskning.

Vi menar att detta är feltänkt. Om man menar att vissa är underrepresenterade av fel skäl, bör man kort och gott uppmana studenterna att citera de källor som de tycker är bäst, men att de sedan ska vara beredda på att försvara sina val av källor. Här kan viktig kritik framföras, samtidigt som studenterna får en fördjupad förståelse för arbetet med vetenskapliga källor.
Det är en bättre ordning än att syssla med ”inklusiv citering.”

Arvid Hallén
Ordförande Föreningen Heimdal