Svart Venus

När Saartjie Baartmans kvarlevor fördes hem till Sydafrika för att begravas 2002 hade nästan två sekel förflutit sedan hon i sina tidiga tjugoår kom till Europa. Med sin svarta hud och speciella fysionomi blev hon ett av många offer för 1800-talets utställningskultur. Detta var århundradet då otaliga inuiter, massaier och samer forslades runt på marknadsplatser, i samlingssalar eller i salonger. Saartjie blev dock något mer än en uppvisad khoikhoi-kvinna bland andra – hon blev Hottentott Venus.

Denna berättelse är naturligtvis ett fantastiskt ämne för en film. Inte bara med avseende på Saartjies tragiska väg från slav i Kapstaden, över engelska varietéer till död som prostituerad i Paris 1815. Dessutom impliceras ju en metamedial tematik – när den rörliga bilden kom blev den delvis en arvtagare till de offentliga utställningarna. Den tidigaste filmen sågs av samma publikmassor som hade sett spektakulära företeelser visas upp offentligt i de växande stadslandskapen.

I Abdellatef Kechiches ”Svart Venus” tydliggörs hur blicken, spektaklet och iscensättningen var centrala aspekter av den visuella kultur som Saartjie Baartman blev utsatt för. Nyfikenhet och erotiskt begär dominerar naturligtvis, men här skildras också vetenskapens blick som ett instrument för det västerländska förtrycket.

I huvudrollen gestaltar Yahima Torres på ett imponerande sätt det spektakulära uttrycket i den svarta Venus uppträdanden. Iscensatt som en vild best i bur eller kedjor gör hon utfall mot publiken eller sin skötare/ägare, Hendrick Caezar (Andre Jacobs). Ställd inför rätta – med anklagelser om såväl förbjudet slaveri som osedlighet riktade mot sig – förklarar hon med emfas att hon bara är ”an actor”.

Här är filmen lite tveeggad. Det är naturligtvis svårt att bortse från de sensationer som Saartjie iscensatte, men den utmanande performance som här skildras (inte minst i de mindre sedesamma salongerna i Paris) blir naturligtvis lika mycket en del av filmen som en del av historien den skildrar. Det är inte osannolikt att Kechiche vill fånga en subversiv sida av Saartijes gränsöverskridande föreställningar, men ibland tangerar den det fenomen som filmen samtidigt är en kritik av – att visa upp det spektakulära. Inte minst då Kechiche arbetar med lika långa och utdragna scener som i ”Couscous” häromåret.

Annars framstår filmens anspråk snarare som politiska än estetiska. Under nästan tre timmar tematiseras genus, kolonialism, sexualitet och modernitet. Ibland tenderar ”Svart Venus” att snarare framstå som kulturkritik än film. Något som inte nödvändigtvis behöver vara ett dåligt betyg.

nbsp;